Tävlingspremiär på MTB

2015-09-19 12.42.41

Idag fick jag stryk. Ordentligt med stryk. Dog, återuppstod och tog mig till slut i mål. Tävlingspremiären på MTB i samband med X-cup i Käglinge lärde mig ett och annat. MTB är en sjukt hård sport. Visserligen är min form fortfarande nedåtgående, men det var länge sedan som jag blev så trött. Dagens första misstag var att starta alldeles för långt fram. Jag försökte hänga på täten, hjärtat rusade, mjölksyran sprutade och jag fick täppa luckor i varje sväng. Efter 20 min var jag så trött att jag övervägde att kliva av, eller åtminstone ta en paus. Kunde lugna ner mig på några lättåkta partier, men efter det var jag rökt. Jag körde inte om en enda cyklist, men höll mig snällt till höger när andra ville passera. Jag är inte duktig på MTB, men jag kan bli betydligt bättre.  Idag förstod jag varför det är så svårt att cykla från MTB-cyklisterna när de väl dyker upp på GP-loppen. Det får allt bli lite MTB i vinter och ett gäng X-cup 2016!

Xtreme Run i Helsingborg

Xtreme run 1

I förra veckan sprang jag Spring Xtreme Run i Helsingborg. Egentligen vet jag inte varför, men det kändes skönt att göra något där jag helt saknar förväntningar och krav på mig själv. Konceptet bestod av två varv, nästan 11 km, där man på vägen ska passera 60 hinder. De flesta hinderna var överkomliga om än jobbiga. Fast till skillnad från förra gången det begav sig så fixade jag inte ringarna på något av varven. Inte heller lyckades jag ta mig över det irländska bordet på slutvarvet. Jag hade behövt betydligt mer styrka och smidighet. Under hela loppet kändes det som min kroppsvikt var helt snedfördelad. Hinderlöpning kräver överkroppsstyrka och det var endast i löpningen mellan de olika utmaningarna som starka ben var något värdefullt. Men, eftersom det trots allt var ganska mycket löpning och min kondition är god så lyckades jag knipa 3:e platsen i kategorin över 40… med en tid på 1:11:42.

Ett särskilt tack till frun som trots 27 km löpning till Helsingborg blev min alldeles egna springande hejarklack och fotograf.

 

Besegrad av åsen

Bild

I torsdags gjorde jag ett kort gästspel på Motion 6-dagars i Laholm. Bergsetappen på 120 km och en handfull gånger över Hallandsåsen blev bitvis en ganska plågsam historia. Redan i första stigningen kände jag att tätkillarna var lite väl starka för mig, men det var inte förrän tre stigningar senare som jag knäcktes rejält. De sista två milen tillbaka till Laholm kördes i trevligt lagtempo på 3-4 cyklister.

I torsdags gjorde jag ett kort gästspel på Motion 6-dagars i Laholm. Bergsetappen på 120 km och en handfull gånger över Hallandsåsen blev bitvis en ganska plågsam historia. Redan i första stigningen kände jag att tätkillarna var lite väl starka för mig, men det var inte förrän tre stigningar senare som jag knäcktes rejält. De sista två milen tillbaka till Laholm kördes i trevligt lagtempo på 3-4 cyklister.

Örestadsloppet DNF

ÖrestadsloppetFoto: Christian Rose

Örestadsloppet och jag brukar inte komma överens. Tidigare år har jag dött och återuppstått och blivit avhängd. Frågan var om jag skulle fixa det i år? Oddsen och förberedelserna talade mot mig, men med en vind som inte var allt för stygg hade jag trots allt lite hopp om att inte flyga av på direkten. Vi var ett stort startfält på c:a 80 cyklister (elit, junior och senior) som rullade iväg i uppehållsväder och torra vägar. Första varvet gick som vanligt riktigt snabbt och jag höll mig fint långt fram i klungan. Kantvinden var ”behaglig” och jag kände mig ganska fräsch. Sedan kom regnet. Regn, vind och +7 grader är en dålig kombination. Men, det var först när vi närmade oss sista tredjedelen som jag började frysa på riktigt. I sista stund bytte jag ut mina tunna vantar mot ett par tjockare, något som gjorde att jag trots allt både kunde bromsa och växla.

En utbrytning gick loss efter halva loppet. Vi visste inte vilka som fanns med i den, men det visade sig vara en elitcyklist och två juniorer. Jakten var förhållandevis snäll och det var inte särskilt ofta som jag hängde på snöret. Därför blev jag riktigt förvånad när jag på 6:e varvet tappade några positioner i en fartökning och helt plötsligt låg sist i klungan. Var hade de andra 50 cyklisterna tagit vägen? Jag lyckades inte täppa luckan och insåg att tävlingen tog slut där och då. Att fortsätta ytterligare 2 varv ensam i pissväder kändes högst ointressant. I seniorklassen gick 16 av 54 startande i mål. Kände mig inte speciellt ensam på parkeringen när vi såg Andreas Arvidsson spurta hem segern.

Örestadsloppet DNF Foto: Christian Rose

Kastbergaloppet 2014

DSC_0076

Kastbergaloppet är en fin höstpärla som jag gärna inte missar. Förra året gjorde jag en alldeles för lång spurt, blev passerad och slutade trea. Detta året hade jag andra planer, men som vanligt i cykeltävlingar blir det ofta inte som man tänkt sig. Jag har inte blivit riktigt trött på en cykel sedan Haute Route, men det blev det snabbt ändring på när Lars Andersson (f.d. elitare drog iväg) direkt efter start, allt för att slippa grus i ögonen enligt honom själv. Det höga tempot gjorde att tätgruppen blev liten riktigt fort. Innan vi nådde Bosarp var vi inte fler än 15 kvar och när vi var framme vid Ask så sprängdes gruppen i bitar. Jag kunde inte följa med loken längst fram och hamnade i ingen mans land. För långt till cyklisterna framför mig och ganska ensam.

Efter ett tag ser jag en gul blixt komma förbi i hög fart. Det är Lars som hämtat upp cykelkompisen Mattias och bogserar honom mot täten igen. Jag slänger mig in på rullen och lyckas hålla mig kvar. Lars jobbar hårt, vi sitter klistrade. Vid Konga har han fyra av oss i släptåg och ytterligare fyra i en utbrytning några hundra meter längre fram, vilka vi är i kapp lagom vid Bialitt. Nu har Mattias fått släppa igen och Lars försvinner ner för att agera hjälpryttare än en gång. Framme i täten blir det hårdkörning i skogen mot Trolleholm. Jag är ganska mör vid det här laget och får se två CKX-cyklister få lucka och glida iväg. Det är inte bara jag som är mör och utan Lars så blir luckan större och större. Efter Stehag, när jag precis tagit en förning, attackerar Glembro i ett försök att köra i kapp tätduon på egen hand. Gruppen splittras och jag tappar rullen. Sista milen blir en seg sträcka på egen hand innan jag når mållinjen som 7:e cyklist. Den efterföljande buffén med ärtsoppa, bröd, grillad korv, kaffe och kaka är dagens belöning och troligen landets bästa. Mottot ”Ät till du skäms” gör ingen cyklist besviken!

Tävlingshelg i Götene

wpid-20140523_200607.jpg

Jag åkte till Götene med ett tufft tävlingsprogram med GP-lopp, gran fondo och linjelopp i seniorklass. Tanken var inte att prestera på topp i alla lopp, utan snarare försöka dra några slutsatser om hur kroppen reagerar på flera dagar med tävling. Allt för att samla erfarenheter till sommarens alpcykling. Jag lärde mig en hel del.

wpid-20140523_195854.jpg

Fredagen började med Götene Elit GP. 50 min + 3 varv. C:a 50 cyklister kom till start och redan efter två svängar var klungan rejält utdragen. Varvet var kort, bara 1,2 km och ganska tekniskt med tio 90-graders svängar per varv. Jag var ruskigt nerös innan start och hamnade tidigt långt bak i fältet. Efter en krasch hamnade jag på efterkälken, men vi lyckades ansluta lagom till nästa krasch. Denna gång kunde inte luckan tätas och vi fortsatte i lagtempo tills dess att tätgruppen kom i fatt oss och vi fick kliva av. Det roliga tog slut redan efter 32 minuter. Fast jag hann dock träna på nästan 200 svängar i hög fart!

Lördagens Kinnekulle Cyclassic var ett 122 km långt motionslopp med en tävlingsklass där elit blandades med senior och veteran. Alla med tävlingslicens var välkomna och vi var strax över 100 cyklister som drog i väg på blöta vägar. De första milen karakteriserades av attacker som avlöste varandra innan ”rätt” utbrytning på 10 cyklister kom iväg. Efter halva loppet var utbrytningen inhämtade och direkt blev det attacker på nytt. Det tog ytterligare någon mil innan ”rätt” utbrytning återigen gått iväg och det lugnade ner sig. Strax innan Kinnekulle blev klungan ganska nervös och alla ville ligga långt fram vid ingången till backen. Jag lyckades bita mig kvar i tätgruppen hela vägen upp och kunde gå i mål med klungan på en hyfsad 38:e plats. Att spurta om 11:e plats struntade jag i.

wpid-20140523_202557.jpg

Söndagens Kinnekullelopp blev tyvärr en medioker historia. Efter att hängt bra med uppför kullen de första gångerna kände jag redan på tredje gången att benen uppförde sig konstigt. I kantvinden efter utförskörningen var de lika trögstartade som en sur gammal utombordare och uppför backen den fjärde gången tappade jag kontakt med täten. Resten av loppet körde jag i trevligt lagtempo med två andra medtävlande. Kom i mål med värkande ben på en halvkass 48:e plats av 86 startande.

Oavsett så har helgen bjudit på en ordentligt överdos av cykeltävling. En slutsats som jag drar är att det är ruskigt svårt att trycka många watt efter att under upprepade tillfällen gått på max. Mina snabba muskelfiber behöver betydligt mer återhämtning än de långsamma. Och utan de snabba fibrerna är det svårt att göra bra i från sig på 1-3 min maxinsatser. Att spara energi och undvika att övertrassera mjölksyrakontot i kommer vara nyckeln till framgång i alperna. I morgon väntar ett GP-lopp på Sturup raceway. Det känns som om jag måste värma upp en halvdag för att ens ta mig runt…

Tredje gången gillt!

IMG_0279

För tredje gången gillt blev jag avhängd på Örestadsloppet. Därmed är det för evigt (?) bestämt att jag inte fixar detta tillsynes anspråkslösa lopp. Det började 2011 då jag åkte av efter fem varv för att sedan bryta. Då fixade inte accelerationerna och hade bekymmer med positionering. 2012 hade jag annat för mig, vilket var tur eftersom vädret det året var fruktansvärt otrevligt. 2013 var det dags igen och jag dog på 3:e varvet. Vi startade samtidigt som elitklassen och körningen i kantvinden skördade många offer. Då fullföljde jag i alla fall loppet och så blev det även igår.

Varv 1, 2 och 3 gick hyfsat. Jag satt med långt fram och kände mig helt ok. Sedan på 4:e varvet började benen bråka och jag fick släppa luckor i kantvinden. Inte bra alls, men vill inte benen trampa hårdare och fortare är det svårt. ”Placeringssäker, men utan krut i benen” som Håkan sa efteråt. Och det är precis så jag känner mig. Att se klungan glida iväg är aldrig kul, men första gången var jag i alla fall i gott sällskap och vi lyckades ansluta igen.

IMG_0288

På sjätte varvet var det återigen dags att säga hejdå till tätklungan och jag gjorde mig beredd på att köra ensam de resterande sex varven. Som tur var blev jag ikappcyklad av en mindre grupetto redan efter två ensamvarv. I mål kom jag mellan plats 15-20, men då resultatlistan är helt uppåt väggarna (pga. strulande chip?) så står jag som DNF. Just antalet DNF blev mycket högt igår då kommissarierna diskade alla som cyklade på fel sida om vägen. En åtgärd som jag visserligen tycker är befogad för vår och andras säkerhet. Jag har alltid tyckt det känts olustigt att ligga på fel sida i 50 knyck med mötande trafik.

Lagtempoträning med mig själv

Mallory

Tisdagen bjöd på underbart vårväder. Men ändå valde jag att sätta mig på trainern i garaget. Efter gårdagens överdosering av mjölksyra tänkte jag vara lite mer återhållsam och köra ett lagtempo. Utan lag är det ganska svårt, men jag har hittat ett träningspass på Trainerroad som ska simulera en fin lagtempointervall. Det börjar lite försiktigt, strax under tröskeln, 90 % FTP, för att sedan nå 110 % FTP mot slutet. Varje minut innehåller en ordentligt förning på 15 s som innebär en rejäl effektökning när man går ”fram” och ”tar vind”. Från början är det inte speciellt jobbigt, men sedan ansamlas mjölksyran för att nå grisjobbiga nivåer under de sista två minuterna.

Nu väntar lite lättare träning så att benen är pigga till helgens premiär i seniorklungan. Det är dags för Örestadsloppet, en tävling där jag inte lyckats speciellt bra de gånger som jag varit med. I år hoppas jag naturligtvis på annat. Självklart kör jag traditionsenlig ”dagen före tävling-träning” på lördag. Inte kan det gå fel då…

 

 

Mjölksyran som inte ville försvinna

image

En forårsdag i Hell-singör bjöd på nytt personligt rekord! Tyvärr inte i fart, utan i sämst återhämtning. Cykeltävlingar är lika med mjölksyra och graden av framgång kan ofta mätas hur väl kroppen kan ta hand om syran för att vara redo för nästa attack. Idag fixade jag inte mycket. Efter en bra inledning där jag kände mig placeringssäker hamnade vi i lilla ”Arenbergskogen” och precis som i den riktiga Arenbergskogen är det inte där man vinner loppet, men väl förlorar det. Jag hamnade lite efter när det smalnade av och cyklister framför mig släppte luckor. Jag blev tillsammans med ett gäng andra tvungen att jaga tätgruppen. Inte för att jag bidrog allt för mycket då benen redan här knappt ville hålla styrfart. Det blev bara värre och värre och till slut blev jag till och med ordentligt illamående och slog av på takten.

Efter lite lugnare cykling försökte jag komma igång med stabil tempokörning, men inte ens det ville benen. Därför hade jag allvarliga funderingar på att kliva av vid varvningen. Men, efter att ha tänkt en stund på sommaren Haute Route bestämde jag mig för att cykla vidare i mitt fikarundatempo. Jag kan ju ha dåliga dagar även där. Några enstaka grupper av cyklister passerade mig, bland annat KCE-kompisen Mattias som verkade vara både stark och på glatt humör. Fast mina ben ville inte ens ligga på någons rulle utan det tog ytterligare en halvtimme innan jag kände mig någorlunda återhämtad för att börja köra på. Denna gång i sällskap av ett mindre gäng eftersläntare. Kom till slut i mål som 22:a av 176 startande.

image

En enstaka dålig insats är inte värd att ägna för mycket tanke åt. Kanske var det fruns otäcka krasch igår som fick mig ur balans? Därför väljer jag att fortsätta enligt plan och laddar nu med ett helt gäng 40/20- och 30/30-intervaller inför premiären på hemmaplan om två veckor. Det fruktade Örestadsloppet nästa!

Min hemliga VO2max-vecka

DCIM100GOPRO

Benen burrar efter de tre första dagarna i Hunter Allens topphemliga VO2max-vecka. Tanken bakom upplägget är helt enkelt att ”väcka dig från de döda” så här när tävlingssäsongen närmar sig. Efter månader av träning med fokus på tröskeln så känner jag mig allt annat än snabb. Så här ser veckan ut:

  • Måndag: 7 x 3’ VO2max med 3’ vila. Upprepa ytterligare en gång efter minst 4 h vila.
  • Tisdag: Precis som måndagen.
  • Onsdag: 7 x 3’ VO2max med 3’ vila. Bara ett pass!
  • Torsdag: Vila
  • Fredag: Distans 3 h, riktigt lugnt
  • Lördag: Distans 5 h inkl. 30’ på tröskeln
  • Söndag: Vila

llens uppmaning är att inte bry sig om i fall man inte orkar hålla effekten på de sista intervallerna. Kör på max, oavsett vad mätaren visar helt enkelt!. Sedan i måndags har jag pressat in dubbla träningspass med totalt 35 intervaller så hårt jag bara kan. Förhoppningsvis ger det fart i benen. Om inte så är i alla fall fruktan för mjölksyra bortblåst!