Fem tävlingar på sex dagar!

Det har varit några intensiva tävlingsdagen. Helgen i Värnamo följdes upp av Allians-GP på Sturup Raceway. Alltid lika kul att cykla runtrunt. Benen var hyfsade och på nästsista varvet låg jag i fin position. Slutvarvet går alltid ruskigt fort och det gäller att ligga långt fram betydligt tidigare än vad man kan tro. Har bra fart in på upploppet och korsar mållinjen som 5:e cyklist och 2:a i min klass. Onsdagen bjöd på sedvanligt allianstempo mellan Hög och V. Karaby. Hemmabana för min del och gott om supportrar på plats. Taktiken innan tävlingen var att försöka cykla en växel tyngre än vad jag normalt gör. Att helt enkelt tvinga benen att brinna ännu mer. Planen höll och jag knep en fin 3:e plats bakom tempokanonerna Boström och Eiring

Gårdagskvällen bjöd på orientering i Klåveröd. Kretsmästerskap och start i H35 dagen till ära. Tror att det var minst 3 månader sedan jag orienterade och det visade sig redan efter 5:e kontrollen då jag glömde passa kartan och följde fel stenmur. Ganska snart var jag ordentligt förvirrad eftersom jag dessutom hamnat utanför kartan. Efter en halvtimmes irrande hade jag lyckats hitta in på kartan igen och bestämde mig för att på enklaste sätt springa tillbaka till målet för att dottern inte skulle behöva vänta i dryga timmen på min målgång. Idag vilar jag och i morgon kör vi vidare med nästa tävling. Återigen är det orientering på programmet, men svart bana byts ut mot orange…

Örestadsloppet DNF

ÖrestadsloppetFoto: Christian Rose

Örestadsloppet och jag brukar inte komma överens. Tidigare år har jag dött och återuppstått och blivit avhängd. Frågan var om jag skulle fixa det i år? Oddsen och förberedelserna talade mot mig, men med en vind som inte var allt för stygg hade jag trots allt lite hopp om att inte flyga av på direkten. Vi var ett stort startfält på c:a 80 cyklister (elit, junior och senior) som rullade iväg i uppehållsväder och torra vägar. Första varvet gick som vanligt riktigt snabbt och jag höll mig fint långt fram i klungan. Kantvinden var ”behaglig” och jag kände mig ganska fräsch. Sedan kom regnet. Regn, vind och +7 grader är en dålig kombination. Men, det var först när vi närmade oss sista tredjedelen som jag började frysa på riktigt. I sista stund bytte jag ut mina tunna vantar mot ett par tjockare, något som gjorde att jag trots allt både kunde bromsa och växla.

En utbrytning gick loss efter halva loppet. Vi visste inte vilka som fanns med i den, men det visade sig vara en elitcyklist och två juniorer. Jakten var förhållandevis snäll och det var inte särskilt ofta som jag hängde på snöret. Därför blev jag riktigt förvånad när jag på 6:e varvet tappade några positioner i en fartökning och helt plötsligt låg sist i klungan. Var hade de andra 50 cyklisterna tagit vägen? Jag lyckades inte täppa luckan och insåg att tävlingen tog slut där och då. Att fortsätta ytterligare 2 varv ensam i pissväder kändes högst ointressant. I seniorklassen gick 16 av 54 startande i mål. Kände mig inte speciellt ensam på parkeringen när vi såg Andreas Arvidsson spurta hem segern.

Örestadsloppet DNF Foto: Christian Rose

DNF

DNF

Efter den sjätte etappen drog jag och dottern till Sälen för skidåkning. Med i bilen låg cykel, trainer och fläkt. Att komma igång med drygt två timmar på trainern sent på kvällen efter en heldag i backen krävde ordentligt med mental styrka. Jag började min övertala mig själv redan på eftermiddagen med att det var pass som dessa som skulle göra skillnad i sommar. När jag sedan skulle upprepa samma sak dagen efter, då jag på nytt varit i backen en heldag, gjorde slut på all min övertalningsförmåga. Jag tog mig dock igenom den åttonde etappen, fast inte särskilt snyggt. Kraften i benen var helt enkelt slut. Motivationen också.

Därför fanns det inte en chans att jag skulle sätta mig på trainern tidigt i morse, innan midnatt i någon atoll nära internationella datumgränsen, för att köra den avslutande nionde etappen. Ytterligare en heldag i backen, åtta dryga timmar bakom ratten och lite sömn fick mig att kasta in handduken. Jag bröt. DNF!