Jag har blivit överhettad på många tävlingar. Triathlon-VM i Säter 1999, Stockholm marathon 2008, Göteborgsvarvet 2010, veteran-SM på cykel 2013 och nu senast Kustjagaren Swimrun. Jag och brorsan anmälde oss som lag redan förra sommaren och jag började simma igen efter drygt 20 års uppehåll. Kustjagaren med sina 26 km löpning och 4,7 km simning är ingen värsting i swimrun-sammanhang men med en förväntad tävlingstid på kring 4 timmar är det heller ingen barnlek. Tre swimrun-pass har jag lyckats få till varav ett av dem tillsammans med brorsan. Vi konstaterade snabbt att det är jobbigt att springa i våtdräkt, att vi ska ha så lite extra utrustning som möjligt och att vi troligen har en stor fördel i vattnet där dryga miljonen meter om året i simbassäng under ungdomstiden gett oss en hyfsad teknik.
Väl på plats i Karlskrona var jag ganska lugn, förutom när det gäller värmen. Organisationen fixade tre vätskestationer och dagen innan gömde jag sportdryck och gel i skogen på väl utvalda ställen för att vi skulle slippa släpa runt på vätskeryggsäckar. Som sagt, att springa i våtdräkt kändes tillräckligt jobbigt. Insmorda med en halv burk vaselin drog vi och 220 andra lag i väg på den första och längsta löpsträckan (8 km). Redan efter någon kilometer började det bli plågsamt varmt och det enda vi längtade efter var att få hoppa i vattnet och kyla ner kropp och hjärna. Visst hjälpte det att få komma i vattnet och det var nu vi började plocka placeringar efter att blivit distanserade av en hel del lag under den första löpningen. Efter ytterligare några växlingar kändes det som kroppen var i hyfsad balans. Åtminstone när löpningen var kortare än 1,5 km. Mitt största bekymmer nu var att få till en ordentlig andning i den vakuumförpackning som våtdräkten förvandlades till när den dränerades på vatten. Det gick inte speciellt bra och jag led ganska mycket av trycket över bålen.
Under en lång löpning efter 3 h tävlande kokade kroppen och simningarna var för korta för att kylen ner den till arbetstemperatur. Ljumskar och utsida lår krampade både under simningen och i alla små uppförsbackar. Brorsan behövde sakta in för att jag skulle hänga med. Dock utan att på något sätt visa irritation eller bitterhet. För min del fanns bara ”survival mode”. Brorsan navigerade under simningen och jag tog rygg på honom när vi sprang. Längtade kopiöst efter att få dra av våtdräkten från överkroppen efter sista simningen och de återstående 2 km löpning genom centrala Karlskrona mot målet på Stortorget. Efter 3:53:58 korsade vi mållinjen som 20:e lag av 137 i herrklassen. Överhettad, glad, utmattad och någonstans övertygad om att detta var starten på mitt och brorsans gemensamma swimrun-äventyr!
Innan start. Riktigt mysigt!
Äntligen dags för upplopp
Lite gladare några minuter senare
En räka i strumpan!
