För tredje gången gillt blev jag avhängd på Örestadsloppet. Därmed är det för evigt (?) bestämt att jag inte fixar detta tillsynes anspråkslösa lopp. Det började 2011 då jag åkte av efter fem varv för att sedan bryta. Då fixade inte accelerationerna och hade bekymmer med positionering. 2012 hade jag annat för mig, vilket var tur eftersom vädret det året var fruktansvärt otrevligt. 2013 var det dags igen och jag dog på 3:e varvet. Vi startade samtidigt som elitklassen och körningen i kantvinden skördade många offer. Då fullföljde jag i alla fall loppet och så blev det även igår.

Varv 1, 2 och 3 gick hyfsat. Jag satt med långt fram och kände mig helt ok. Sedan på 4:e varvet började benen bråka och jag fick släppa luckor i kantvinden. Inte bra alls, men vill inte benen trampa hårdare och fortare är det svårt. ”Placeringssäker, men utan krut i benen” som Håkan sa efteråt. Och det är precis så jag känner mig. Att se klungan glida iväg är aldrig kul, men första gången var jag i alla fall i gott sällskap och vi lyckades ansluta igen.

På sjätte varvet var det återigen dags att säga hejdå till tätklungan och jag gjorde mig beredd på att köra ensam de resterande sex varven. Som tur var blev jag ikappcyklad av en mindre grupetto redan efter två ensamvarv. I mål kom jag mellan plats 15-20, men då resultatlistan är helt uppåt väggarna (pga. strulande chip?) så står jag som DNF. Just antalet DNF blev mycket högt igår då kommissarierna diskade alla som cyklade på fel sida om vägen. En åtgärd som jag visserligen tycker är befogad för vår och andras säkerhet. Jag har alltid tyckt det känts olustigt att ligga på fel sida i 50 knyck med mötande trafik.