Örestadsloppet DNF

ÖrestadsloppetFoto: Christian Rose

Örestadsloppet och jag brukar inte komma överens. Tidigare år har jag dött och återuppstått och blivit avhängd. Frågan var om jag skulle fixa det i år? Oddsen och förberedelserna talade mot mig, men med en vind som inte var allt för stygg hade jag trots allt lite hopp om att inte flyga av på direkten. Vi var ett stort startfält på c:a 80 cyklister (elit, junior och senior) som rullade iväg i uppehållsväder och torra vägar. Första varvet gick som vanligt riktigt snabbt och jag höll mig fint långt fram i klungan. Kantvinden var ”behaglig” och jag kände mig ganska fräsch. Sedan kom regnet. Regn, vind och +7 grader är en dålig kombination. Men, det var först när vi närmade oss sista tredjedelen som jag började frysa på riktigt. I sista stund bytte jag ut mina tunna vantar mot ett par tjockare, något som gjorde att jag trots allt både kunde bromsa och växla.

En utbrytning gick loss efter halva loppet. Vi visste inte vilka som fanns med i den, men det visade sig vara en elitcyklist och två juniorer. Jakten var förhållandevis snäll och det var inte särskilt ofta som jag hängde på snöret. Därför blev jag riktigt förvånad när jag på 6:e varvet tappade några positioner i en fartökning och helt plötsligt låg sist i klungan. Var hade de andra 50 cyklisterna tagit vägen? Jag lyckades inte täppa luckan och insåg att tävlingen tog slut där och då. Att fortsätta ytterligare 2 varv ensam i pissväder kändes högst ointressant. I seniorklassen gick 16 av 54 startande i mål. Kände mig inte speciellt ensam på parkeringen när vi såg Andreas Arvidsson spurta hem segern.

Örestadsloppet DNF Foto: Christian Rose

Lämna ett svar