Två år efter den stora kollapsen kan jag inte längre hålla mig borta drömmarna om en världsmästartitel. Denna gång byter jag ut cykeln mot löpskor, karta och kompass. I sommar går veteran-VM i orientering på andra sidan sundet och jag lockas av en sprintfinal i centrala Köpenhamn med Christiansborgs slott i förgrunden. Visst jag är kanske inte världsbäst på att orientera. Inte ens bäst i Kävlinge. Men, jag har en plan. En plan dömd att misslyckas, men lockelsen är för stark för att motstå.
Förra helgen var det dags för kickoff och formtest på Skanörsmilen. Var står jag idag? Hur mycket snabbare måste jag bli? Med ett snitt på 4:24 min/km fick jag svart på vitt att jag behöver plocka minst 30 s per km för att ens kunna drömma om en finalplats. Motiverad med storslagna planer började jag det komplicerade arbetet med att hitta tillbaka till en träningsstruktur. Men något känns fruktansvärt fel. Musklerna värker och det strålar ordentligt ner i benen i princip hela tiden. Ordnar först med ett kiropraktorbesök och följer upp med en ortoped. Den preliminära domen lyder diskbråck. Kickoff förvandlas till kickout…