Jag gillar att cykla på racerbanor, även om jag ställde till det för mig sist. Asfalten är fin, körbanan bred, kurvorna väldoserade och det finns inga andra trafikanter att samsas med. Igår bjöd Höllviken CK på en allianstävling i form av ett GP-lopp på Sturup Raceway. 15 varv på den 2 km långa banan skulle avklaras och vi var ett femtiotal cyklister i veteran, senior, junior, pojkar 15-16 som startade tillsammans. Benen var fortfarande ömma efter Gran Fondot i lördags. Kanske var det de ömma benen som också gjorde att jag tyckte att det gick i ruskigt tempo i början. Till skillnad från förra veckans mörker-GP där det mest handlade om urkraft för att gå med i backarna, handlade GP-loppet på Sturup om positionering, hålla linjer och svänga.

Positionering kan jag i teorin och svänga är jag duktig på när jag inte har femtioelva andra cyklister runt omkring mig.  Därför hade jag uppenbara problem med att hålla mig långt fram. Efter några varv började det ordna till sig, men kasten är tvära. Plötsligt är jag mig i spets för att ett halvt varv senare bli omcyklad av nästan hela klungan. Så fortsatte det varv efter varv och den svaga vinden gjorde att klungan var väl samlad när det var dags att göra upp om placeringarna. Jag är inte särskilt trött, men har svårt att avancera i fältet. Först efteråt inser jag mitt misstag. Jag skulle kraftansamlat redan i början av sista varvet för att komma in bland de främsta i chikanen. I den drogs klungan ut rejält och jag hade säkert 70 m upp till täten. 70 m kan jag inte plocka och i stället fick jag koncentera mig på att hålla min position inför upploppet. Spurta är jag fortfarande kass på och det hela slutade med en nionde plats i veteranklassen av knappt 30 startande. Skulle gissa att jag kom in på topp 15 om vi räknar med alla. Ett resultat som jag definitivt är nöjd med och den rädsla som jag kände i våras om att inte kunna hänga med i tävlingsfarten är nästan borta!