Jag åkte till Götene med ett tufft tävlingsprogram med GP-lopp, gran fondo och linjelopp i seniorklass. Tanken var inte att prestera på topp i alla lopp, utan snarare försöka dra några slutsatser om hur kroppen reagerar på flera dagar med tävling. Allt för att samla erfarenheter till sommarens alpcykling. Jag lärde mig en hel del.

Fredagen började med Götene Elit GP. 50 min + 3 varv. C:a 50 cyklister kom till start och redan efter två svängar var klungan rejält utdragen. Varvet var kort, bara 1,2 km och ganska tekniskt med tio 90-graders svängar per varv. Jag var ruskigt nerös innan start och hamnade tidigt långt bak i fältet. Efter en krasch hamnade jag på efterkälken, men vi lyckades ansluta lagom till nästa krasch. Denna gång kunde inte luckan tätas och vi fortsatte i lagtempo tills dess att tätgruppen kom i fatt oss och vi fick kliva av. Det roliga tog slut redan efter 32 minuter. Fast jag hann dock träna på nästan 200 svängar i hög fart!

Lördagens Kinnekulle Cyclassic var ett 122 km långt motionslopp med en tävlingsklass där elit blandades med senior och veteran. Alla med tävlingslicens var välkomna och vi var strax över 100 cyklister som drog i väg på blöta vägar. De första milen karakteriserades av attacker som avlöste varandra innan ”rätt” utbrytning på 10 cyklister kom iväg. Efter halva loppet var utbrytningen inhämtade och direkt blev det attacker på nytt. Det tog ytterligare någon mil innan ”rätt” utbrytning återigen gått iväg och det lugnade ner sig. Strax innan Kinnekulle blev klungan ganska nervös och alla ville ligga långt fram vid ingången till backen. Jag lyckades bita mig kvar i tätgruppen hela vägen upp och kunde gå i mål med klungan på en hyfsad 38:e plats. Att spurta om 11:e plats struntade jag i.

Söndagens Kinnekullelopp blev tyvärr en medioker historia. Efter att hängt bra med uppför kullen de första gångerna kände jag redan på tredje gången att benen uppförde sig konstigt. I kantvinden efter utförskörningen var de lika trögstartade som en sur gammal utombordare och uppför backen den fjärde gången tappade jag kontakt med täten. Resten av loppet körde jag i trevligt lagtempo med två andra medtävlande. Kom i mål med värkande ben på en halvkass 48:e plats av 86 startande.

Oavsett så har helgen bjudit på en ordentligt överdos av cykeltävling. En slutsats som jag drar är att det är ruskigt svårt att trycka många watt efter att under upprepade tillfällen gått på max. Mina snabba muskelfiber behöver betydligt mer återhämtning än de långsamma. Och utan de snabba fibrerna är det svårt att göra bra i från sig på 1-3 min maxinsatser. Att spara energi och undvika att övertrassera mjölksyrakontot i kommer vara nyckeln till framgång i alperna. I morgon väntar ett GP-lopp på Sturup raceway. Det känns som om jag måste värma upp en halvdag för att ens ta mig runt…