Besegrad av åsen

Bild

I torsdags gjorde jag ett kort gästspel på Motion 6-dagars i Laholm. Bergsetappen på 120 km och en handfull gånger över Hallandsåsen blev bitvis en ganska plågsam historia. Redan i första stigningen kände jag att tätkillarna var lite väl starka för mig, men det var inte förrän tre stigningar senare som jag knäcktes rejält. De sista två milen tillbaka till Laholm kördes i trevligt lagtempo på 3-4 cyklister.

I torsdags gjorde jag ett kort gästspel på Motion 6-dagars i Laholm. Bergsetappen på 120 km och en handfull gånger över Hallandsåsen blev bitvis en ganska plågsam historia. Redan i första stigningen kände jag att tätkillarna var lite väl starka för mig, men det var inte förrän tre stigningar senare som jag knäcktes rejält. De sista två milen tillbaka till Laholm kördes i trevligt lagtempo på 3-4 cyklister.

Åre Grand Prix

Igår hölls den första upplagan av Åre Grand Prix, ett cykellopp runt Åre by där ett varv på 3,5 km skulle köras 4 ggr. Det innebar också fyra klättringar upp till Tott hotel en liten nätt backe på dryga kilometern och 80 höjdmeter. Jag hörde talas om loppet en knapp halvtimme innan start när vi tog en fika på torget. Velade en stund för att sedan springa till hotellet, få på cykelkläderna och pumpa däcken. Fyra minuter innan start var jag tillbaka och ställde mig på startlinjen. Från första tramptaget kände jag att benen ville cykla och jag var verkligen sugen på att attackera på riktigt. På tredje varvet bestämde jag mig för att ge allt i backens sista del fram till den tekniska nedförskörningen mot Åre torg. Jag fick en lucka och kunde sedan hålla undan från de jagande cyklisterna. Det var en fin känsla att ensam korsa mållinjen. Spontantävling när den är som bäst.

Tävlingshelg i Götene

wpid-20140523_200607.jpg

Jag åkte till Götene med ett tufft tävlingsprogram med GP-lopp, gran fondo och linjelopp i seniorklass. Tanken var inte att prestera på topp i alla lopp, utan snarare försöka dra några slutsatser om hur kroppen reagerar på flera dagar med tävling. Allt för att samla erfarenheter till sommarens alpcykling. Jag lärde mig en hel del.

wpid-20140523_195854.jpg

Fredagen började med Götene Elit GP. 50 min + 3 varv. C:a 50 cyklister kom till start och redan efter två svängar var klungan rejält utdragen. Varvet var kort, bara 1,2 km och ganska tekniskt med tio 90-graders svängar per varv. Jag var ruskigt nerös innan start och hamnade tidigt långt bak i fältet. Efter en krasch hamnade jag på efterkälken, men vi lyckades ansluta lagom till nästa krasch. Denna gång kunde inte luckan tätas och vi fortsatte i lagtempo tills dess att tätgruppen kom i fatt oss och vi fick kliva av. Det roliga tog slut redan efter 32 minuter. Fast jag hann dock träna på nästan 200 svängar i hög fart!

Lördagens Kinnekulle Cyclassic var ett 122 km långt motionslopp med en tävlingsklass där elit blandades med senior och veteran. Alla med tävlingslicens var välkomna och vi var strax över 100 cyklister som drog i väg på blöta vägar. De första milen karakteriserades av attacker som avlöste varandra innan ”rätt” utbrytning på 10 cyklister kom iväg. Efter halva loppet var utbrytningen inhämtade och direkt blev det attacker på nytt. Det tog ytterligare någon mil innan ”rätt” utbrytning återigen gått iväg och det lugnade ner sig. Strax innan Kinnekulle blev klungan ganska nervös och alla ville ligga långt fram vid ingången till backen. Jag lyckades bita mig kvar i tätgruppen hela vägen upp och kunde gå i mål med klungan på en hyfsad 38:e plats. Att spurta om 11:e plats struntade jag i.

wpid-20140523_202557.jpg

Söndagens Kinnekullelopp blev tyvärr en medioker historia. Efter att hängt bra med uppför kullen de första gångerna kände jag redan på tredje gången att benen uppförde sig konstigt. I kantvinden efter utförskörningen var de lika trögstartade som en sur gammal utombordare och uppför backen den fjärde gången tappade jag kontakt med täten. Resten av loppet körde jag i trevligt lagtempo med två andra medtävlande. Kom i mål med värkande ben på en halvkass 48:e plats av 86 startande.

Oavsett så har helgen bjudit på en ordentligt överdos av cykeltävling. En slutsats som jag drar är att det är ruskigt svårt att trycka många watt efter att under upprepade tillfällen gått på max. Mina snabba muskelfiber behöver betydligt mer återhämtning än de långsamma. Och utan de snabba fibrerna är det svårt att göra bra i från sig på 1-3 min maxinsatser. Att spara energi och undvika att övertrassera mjölksyrakontot i kommer vara nyckeln till framgång i alperna. I morgon väntar ett GP-lopp på Sturup raceway. Det känns som om jag måste värma upp en halvdag för att ens ta mig runt…

Tour de Kinnekulle

8_kinnekulle

På fredag drar jag till Götene för en tävlingshelg med Götene Elit-GP, Kinnekulle Cyclassic och Kinnekulleloppet. Just det där med ett GP-lopp i elitklass känns lite knäppt, men förklaras bäst med ett missförstånd från min sida när jag fick nys om tävlingshelgen. Då jag inte räds förnedring ska det bli riktigt kul att få känna på hur fort det kan gå när de snabba pojkarna cyklar. Kinnekulle Cyclassic är något så märkligt som ett motionslopp med tävlingsklass (med licenskrav). Här blandas elit med senior, veteran och sportklass. Jag räknar med ett utslagsgivande lopp och en splittrad klunga, till skillnad från söndagens Gran Fondo Eslöv som mer blev ett distanspass med tre backintervaller.

Tävlingshelgen avslutas med Kinnekulleloppet i seniorklass. Den stora utmaningen här blir själva Kinnekulle som ska cyklas sju gånger. Målgång på toppen känns spännande och jag hoppas att jag inte är allt för rökt i benen efter de första dagarnas tävlande. Kinnekullebacken är c:a 2,2 km lång med en lutning på 7 %. Strava visar vem som regerar på berget…

Det fina är att tävlingshelgen fortsätter med ett GP-lopp på Sturup Raceway på måndagskvällen. Racerbanor är grymma att cykla på och inte en chans att jag missar detta lopp, även om benen borde vara mos vid det här laget.

Gran Fondo Eslöv 2014

14212017785_38bc43c00a_o

Gran Fondo Eslöv lockade som vanligt ett stort antal cyklister och en hel del av det starkare slaget också. Vädret var perfekt, även om vinden kanske var lite för svag för att göra någon större skillnad. Det märktes också på tätklungans storlek som var större än vanligt långt in i loppet. Jag håller mig ofta långt fram för att undvika överraskande fartökningar, luckor och inte minst vurpor. Därför märkte jag inte heller några av de krascher som inträffade i början av loppet. Tempot var ganska sansat i början och det var först när vi svängde av 108:an i riktning mot Torrlösa som den första hårdkörningen kom igång. Den varade inte så länge utan det var en samlad grupp som närmade sig Svalövs golfbana. Lite körning i backen, men återigen en samlad grupp. Så fortsatte det uppför åsen, men i backen ner mot Kågeröd fick en liten grupp cyklister en lucka som bara växte efter dåligt samarbete av oss andra.

I Åvarpsbacken satsades det friskt och jag bet i för att gå med den lilla grupp som fick lucka. Gruppen sprack av mot slutet av backen så jag satsade allt jag hade för att gå i kapp när det började plana ut. Det gick och vi var ett gäng på 5-6 cyklister, där bland elitaren Linus Dahlberg, som började samarbeta för att komma loss från tätklungan. Luckan växte, men när Linus höjde tempot ytterligare i backen upp mot Stenestads kyrka fixade inte mina ben mer mjölksyra och jag fick bädda in mig i klungan igen. Väl nere på platten igen satt alla mest och väntade på dagens sista backe – Lotta på Åsen.

14025331100_165459f0de_o

Jag hamnar lite långt ner i klungan vid ingången av backen och det blir lite stökigt när mindre starka cyklister vinglar och faller bakåt genom fältet. Lyckas dock trampa mig upp så pass att jag har koll på konkurrenterna och gör mig beredd på ryck. Alla verkar dock vara nöjda med farten, förutom Dahlberg som glider iväg i sitt eget tempo (för att senare ansluta till utbrytningen). Det är först när vi svänger av mot Trolleholm som det börjar köras på. Jag gör själv några försök att komma loss, men får inte med mig tillräckligt med andra för att vi ska få igång fin lagtempokörning. Vice versa gäller när andra cyklister attackerar och jag själv inte följer med. Vi har utbrytarna inom synhåll och med 5 km kvar är deras lucka 30 s. Det borde vi kunnat plocka in om vi fått ordning på jakten, men dessvärre saknar vi den förmågan (eller viljan) till samarbete.

Strax innan vi kommer Eslöv varnar jag Kävlingekompisen Mattias att strax blir det värsta vilda västern när det ska spurtas. Jag försöker övertyga honom att det är ok att inte slåss om segern pga den stora kraschrisken och att han ska vara riktigt nöjd med att ha gått med tätgruppen för första gången. Tyvärr går det precis så illa som jag befarade och jag ser en Cykla i Eslöv-cyklist krascha hårt framför mig samtidigt som en från Lunedi flyger i luften och hans cykel träffar mitt högerben som får sig en ordentlig smäll. Är nöjd med att lyckas hålla mig på hjulen, men rullar i mål med en klump i magen orolig för de som gick omkull. Tänker på min kraschade fru och hoppas att de klarat sig undan allvarligare skador, vilket också visade sig vara fallet.

Väl i mål efter dusch och mat njuter jag med vänner i det underbara vädret. Vi diskuterar vad det är som gör att Gran Fondo Eslöv skiljer sig från andra motionslopp. På FIK-trampen, Husiesvängen mm samarbetar ofta tätgruppen likt en snabbgrupp runt Vättern. Det körs belgiska kedjor i hög fart och gruppen håller samman hela vägen. På Gran Fondo Eslöv samarbetas det nästan inget alls. Uppenbarligen räcker det med tidtagning för att ett motionslopp ska bli en tävling, eller? Organisationen och speciellt MC-förarna ska i övrigt ha ett stort tack för att de gör av vi kan cykla så fort som vi gör. De jobbar hårt och bra!

Tvära kast inför säsongen sista tävling

DSC02619.jpg

Målgång på linjeloppet i Svanesund 3-dagars

På söndag är det dags för säsongens sista tävling – Trampenlinjet. I inbjudan utlovades 8 varv och 72 km för herr senior. Ganska kort för linjelopp, vilket i och för sig kändes riktigt skönt så här på slutet av tävlingssäsongen. Banan bjuder på en ordentlig backe och även målgång uppför, något som jag inbillat mig passar mig bra. Fast då gäller det att förneka hur det egentligen gick på bergstempot i Svanesund 3-dagars. I förra veckan bestämmer sig FK Trampen för att senior ska köra tillsammans med elit och att vi ska cykla 12 varv (108 km) i stället för utlovade 8 varv. Vad som innan var en överkomlig tävling, med en chans på en bra placering, blev nu ett fruktat lopp där minnet av vårens Örestadslopp fick det att knyta sig i magen. Nu har det dock ordnat sig till det bättre. En förlängd anmälningstid gav fler elitcyklister och nu får senior återigen köra sitt eget lopp. Dock blir det 10 varv i stället, men det är inget som oroar. Fram till tävlingen tar jag det hyfsat lugnt undantaget lite backspurter och korta intervaller. Vill vara riktigt fräsch på söndag!

Visa Skånes 2-dagars: Linjelopp på en större karta.

Hur många backar går det på ett berg?

Jag började fundera på att cykla i alperna någon gång i våras. Kanske var det efter Copenhagen Gran Fondo där jag kvalificerade mig till en plats i finalen som går i italienska Trento och där bansträckning bjuder på tre berg. Ett vanligt berg ger sisådär 1500 höjdmeter och ganska snabbt konstaterade jag att det motsvarar c:a 13 gånger upp för Lotta på Åsen. Lotta bjuder på 125 höjdmeter och har en längd på 1,7 km, vilket ger en snittlutning på drygt 7 %. De franska alperna bjuder på ungefär samma lutning, fast är så klart av helt annan längd. Fast Lotta duger till mycket. Jag var nyfiken på att se hur hjulval och vikt påverkade både klättring och nerfart. Jag var också tvungen att se om min lättaste utväxling (39/28) var tillräckligt lätt för att ta sig upp utan allt för stor ansträngning. Anna, som inte bryr sig speciellt mycket om det tekniska, tyckte att det lät som en kul utmaning och hängde på.

Det hela slutande med 15 gånger uppför backen och 1900 höjdmeter. Jag hann med två bonusturer medan Anna höll sig till den ursprungliga planen. Det tog knappt 7 min uppför och drygt 2 min nerför och vi tog en paus efter hälften för hjulbyte och lite mellanmål. Själva cyklingen flöt på fint. Utväxlingen (39/28) gjorde att benen fick spinna på bra, undantaget i de brantaste partierna där kadens gick ner under 70 för att inte dra på för mycket mjölksyra. Tävlingshjulen var inte snabbare än mina kanttrådshjul, men en ryggsäck med 2,5 kg böcker gjorde mig nästan 20 s långsammare! Nu burrar benen lagom skönt och jag börjar på allvar fundera om Haute Route inte är en lagom utmaning för en skåning. 19 berg på 7 dagar, från Genève till Nice kan väl inte vara allt för tufft. Bara 247 gånger uppför Lotta på en vecka…

Dags att vända formkurvan

Nu har jag halkat efter rejält! Redan efter GP Sturup Raceway började det gå utför. Först en jobbresa och en långweekend med familjen i Stockholm. Sedan lyckades jag göra två fina träningsveckor innan Staffanstorps CK linje, men efter det har det varit sisådär med kontinuiteten. SM-tävlingarna i Åstorp där jag ansvarade för de sociala medierna tog mycket tid, men blev riktigt lyckat precis som hela SM-arrangemanget. Direkt efter drog jag iväg på konferens utanför London där jag faktiskt lyckades klämma in lite Eiringträning på motionscykel med bred sadel. Sedan bar det av till Spanien för att fira föräldrarnas födelsedagar. Farsan ska ha en eloge som släpade med sig två racercyklar och jag fick en och annan kortare tur i bergig och rolig terräng. Mer än 1000 höjdmeter på 45 km cykel är inte illa. Bergsrundorna gjorde mig riktigt sugen på att cykla uppför de riktiga bergen i Alperna och Pyreneerna. Måste dra dit någon gång! Haute Route vore grymt…

Nu är jag tillbaka och efter en plötslig feberattack i lördags är jag redo att vända formkurvan som pekat neråt den senaste månaden. Någon form till kommande tävlingar nästa helg lär jag inte hinna bygga upp, utan dessa får ingå i träningen inför en stark säsongsavslutning om börjar med Svanesund 3-dagars och går via Skånes 2-dagars till något danskrace helgen innan det är tänkt att jag ska springa Berlin marathon. På Veteran-SM om knappt tre veckor lovar jag att slita hund för mina mer åkstarka klubbkamrater Gartman och Eiring. Jag hoppas att jag åtminstone kan vara aktiv i hälften av det 135 km långa linjeloppet.

Den första träningsveckan fokuserar på distans varvat med intensitet kring och under tröskeln. Igår cyklade jag hem från Halmstad via både Truedsfällan och Lotta på Åsen. I helgen blir det två gånger Åhus-Kävlinge då dottern spelar beachhandboll där. Backarna uppför Hallandsåsen, Söderåsen och Linderödsåsen kommer svida i benen och ge ett bra besked på hur illa det egentligen är ställt med formen.

Gran Fondo Eslöv

Gran Fondot i Eslöv blev precis så där trevligt och mysigt som jag hoppats på. Många bekanta ansikten och inte alls den hets som finns när det cykeltävlas på riktigt. Även om tempot drogs upp ordentligt varje gång som det var kantvind hade jag inga problem att gå med i täten. Den nordliga vinden ställde till det för tidiga utbrytningsförsök. Visby trotsade dock alla naturlagar och drog iväg redan innan Billesholm. Ganska snabbt fick han en ordentlig lucka. Det är både svårt och dumt att titta bak när man cyklar i klungan, men jag hade en känsla att tätgruppen var riktigt stor hela vägen fram till Lotta på Åsen. Förra året kom en liten grupp loss i Lotta. Då var jag den första förloraren. I ett helt år har jag satsat på att bli bättre uppför och därför väntar jag spänt på att Heiler ska sätta in ett ryck i backen. Men, till min förvåning kom det ingen attack. Varken av Heiler eller någon annan. Inte ens en tempohöjning.

Utan att ha gått på rött i någon av Söderåsstigningarna var jag inte ensam om att ha ganska pigga ben när vi närmade oss de sista milen. Strax innan Konga ser jag plötsligt att Heiler och en Kungälvscyklist fått en lucka. Lite avslappnat snack i klungan gjorde att jag helt missade när de attackerade. Jakten kom igång, men det tog ett bra tag och en rejäl kraftinsats och först vid Bialitt var de inhämtade. Håkan Persson blev sugen på en motattack. Jag, Zetterstrand och Eiring gick med. Vi fick en liten lucka, Håkan manade på oss, men klungan var i kapp redan efter någon kilometer. Direkt attackeras det på nytt. Jag orkar inte gå med och vi som missade tåget får riktiga problem med att jobba i kapp. Lustigt nog siktas helt plötsligt utbrytaren Visby och vid Trollenäs är vi återigen en samlad tätgrupp. Nu har de flesta ganska sura ben och på vägen in mot Eslöv glider Heiler återigen iväg och lyckas hålla undan från oss övriga och kommer först i mål. Som vanligt blir det lite väl stökigt när vi når Eslöv. Själv är jag vid det här laget mest intresserad av att inte vurpa. Tyvärr ställer en slarvig cyklist till det för Håkan och Eiring, men båda håller sig på benen. Rullar i mål med tätgruppen efter 3 h 33 min på cykeln. Vad tar jag mig då till nästa år? Det är fortfarande Heiler som är nyckeln. Är det inte ryck uppför Lotta så är det i utbrytningar på väg tillbaka. Jag måste bli både starkare och ha bättre koll. Ikväll väntar ett GP-lopp på Sturup Raceway. Hoppas benen är redo!

979919_579635275400054_810097722_o