Kastbergaloppet är en fin höstpärla som jag gärna inte missar. Förra året gjorde jag en alldeles för lång spurt, blev passerad och slutade trea. Detta året hade jag andra planer, men som vanligt i cykeltävlingar blir det ofta inte som man tänkt sig. Jag har inte blivit riktigt trött på en cykel sedan Haute Route, men det blev det snabbt ändring på när Lars Andersson (f.d. elitare drog iväg) direkt efter start, allt för att slippa grus i ögonen enligt honom själv. Det höga tempot gjorde att tätgruppen blev liten riktigt fort. Innan vi nådde Bosarp var vi inte fler än 15 kvar och när vi var framme vid Ask så sprängdes gruppen i bitar. Jag kunde inte följa med loken längst fram och hamnade i ingen mans land. För långt till cyklisterna framför mig och ganska ensam.
Efter ett tag ser jag en gul blixt komma förbi i hög fart. Det är Lars som hämtat upp cykelkompisen Mattias och bogserar honom mot täten igen. Jag slänger mig in på rullen och lyckas hålla mig kvar. Lars jobbar hårt, vi sitter klistrade. Vid Konga har han fyra av oss i släptåg och ytterligare fyra i en utbrytning några hundra meter längre fram, vilka vi är i kapp lagom vid Bialitt. Nu har Mattias fått släppa igen och Lars försvinner ner för att agera hjälpryttare än en gång. Framme i täten blir det hårdkörning i skogen mot Trolleholm. Jag är ganska mör vid det här laget och får se två CKX-cyklister få lucka och glida iväg. Det är inte bara jag som är mör och utan Lars så blir luckan större och större. Efter Stehag, när jag precis tagit en förning, attackerar Glembro i ett försök att köra i kapp tätduon på egen hand. Gruppen splittras och jag tappar rullen. Sista milen blir en seg sträcka på egen hand innan jag når mållinjen som 7:e cyklist. Den efterföljande buffén med ärtsoppa, bröd, grillad korv, kaffe och kaka är dagens belöning och troligen landets bästa. Mottot ”Ät till du skäms” gör ingen cyklist besviken!
