Den 22 oktober bjuder Åstorps CK in till en intressant och spännande föreläsning med Thomas Löfkvist och Mattias Reck, två av Sveriges största cykelprofiler. Jag har självklart sett till att anmäla mig. Passa på medan det finns platser kvar! Klicka på bilden eller gå till Åstorps CK FB-sida.
Bradley Wiggins har lyckats med en hel del under sin karriär som nu börjar gå mot ett slut. Några ProTour-lopp blir det inte och förutom ett och annat uppträdande tillsammans med sitt eget lag – Team Wiggins – blir det stenhård fokus på bancykling. Först ett försök att slå timrekordet den 7 juni och sedan är det OS i Rio 2016 som gäller. Förutom att jag i slutändan vill sitta likadant på tempocykeln som Wiggins tar jag lärdom av en hel del annat, bl.a. uppvärmningsrutiner och farthållning. Jag prövar mig fram och strax blir det ett koncentrerat block med fem ”träningstävlingar” på 11 dagar:
Tävlingarna syftar främst till att få kontroll över utrustning, uppvärmning, farthållning, tävlingsnerver, mm. Men jag kommer inte till tävlingarna med pigga ben, utan det är först när det närmar sig VM-kvalet den 14/5 som jag slår av på takten och låter superkompensationen ge mig bästa möjliga form.
Strava är på väg uppåt. Det skapas segment till höger och vänster och rundor planeras efter möjligheten att ta en KOM/QOM. Strava tillför en ny dimension till cyklingen som inspirerar och sporrar oss att cykla fortare. Det är enkelt att jämföra med andra cyklister och det är lätt att hålla koll på de egna bästa tiderna. Fast redan nu börjar jag se några orostecken. Inom snar framtid kommer varenda liten väg vara ett Strava-segment, vilket i min mening är ganska poänglöst. Ett exempel är “Genom Furulund”, ett segment på 1,2 km i tättbebyggt område med farthinder och hastighetsbegränsning på 30 km/h. Är det meningen att vi ska gå på max där?
Snart kommer det också krävas extrema väderförhållanden för att ta hem ett KOM. Redan idag kollar många av oss in vindens riktning och styrka innan det fattas beslut om att attackera ett segment. Jag är inget undantag. Mitt KOM från Rönneberga backe gjordes under optimala förhållanden och jag pressade min tid med en halvminut, fast än jag inte lyckades trycka ut mer watt i pedalerna. Alla som cyklar vet att det går fortare i medvind än i motvind. Vi vet också att det går fortare nerför än uppför, undantaget Rönneberga backe som man knappt kommer ner för när vinden ligger fel (rätt). Det leder oss in på att hastighet trots allt är ett ganska kasst mått på prestation. Ta en titt på bilden nedan. Den visar mina tider på ett kort segment “Hobyvägen över 108an mot Kävlinge”.
Mitt fartrekord är 41,2 km/h (498 W) vilket kan jämföras med mitt wattrekord på 643 W i 36,2 km/h. 5 km/h långsammare, men 145 W högre medeleffekt! För mig är det självklart när jag är bäst, även om Strava tycker att jag suger i det sistnämnda fallet. Så i väntan på höststormarna är det bara att fortsätta tröstas av wattmätaren. För innan nästa “Gudrun” lär jag inte kunna slå min tid i Rönneberga.
John Degelkolb, Giro d’Italia, etapp 5
Glöm wind chill index och annat trams. För riktiga cyklister är det Jens-faktorn som gäller. Jens Voigt är en sann inspiratör och rouleur. Du loggar distans, tid och intensitet., Nu kan du också logga din Jens-faktor och ju kallare och blåsigare det är desto mer lik Jens är du!
De senaste dagarnas träning har bjudit på kallt och blåsigt väder. Rejält med Jens-faktor alltså:
Undrar om jag kommer pricka in någon Jens-faktor HC i år? 10-dygnsprognosen verkar inte allt för lovande för det!
Jag och frun poserar stolt framför kameran i Bröllopsguiden. Läser att frun lovat mig ett fjällmarathon i 15-årig bröllopspresent. Kan funka, fast då får jag bjuda på Alp d’Huez när det vankas porslinsbröllop!
Jag, farsan och frun på väg nerför en skånsk vindpinad allé.
Nyårsdagen inleddes med en cykeltur. Farsan som nyss fått hem sin nya MTB bjöds på leriga traktorstigar och böljande terräng i Kävlinge med omnejd. Frun, som hitintills inte trott att vintercykling var hennes grej, hängde också med. Att farsan skulle med ut på en cykeltur har förr varit allt annat än självklart. Träning har inte varit riktigt hans grej och jag var något orolig när han inför Vätternrundan 2011 tyckte att hus- och trädgårdsarbete gav vad han behövde för att ta sig runt sjön. En och annan tvåmilsrunda på Söderslätt blev det också. I Hästholmen, med 250 km kvar, funderar han på att bryta. Men, precis så sega som gubbar ska vara, trampar han vidare och når Motala efter 16,5 timmar. 
Farsan efter målgång på Vätternrundan 2011.
Av någon konstig anledning blev Vätternrundan ett startskott för farsan att komma igång med träningen ordentligt. Han började cykla med Höllvikens CK och blev sedan ledare för “lugna gruppen” tillsammans med cykelkompisen Valle. Sedan har det bl.a cyklats Halvvättern, Malmö Velo Classic och Höllvikens CK:s klubbmästerskap i höstas. Nu kan vi dessutom träna tillsammans – jag och min far!
The Cycling Reviews har lovat att lägga upp en ny cykeldokumentär på Youtube varje vecka och hitintills har det blivit sju till antalet. Så om du vill ha ett alternativ till finalen i X-factor förelår jag denna om Wiggins.
Följ Cycling reviews på Youtube så håller du dig uppdaterad på kommande filmsläpp
Kul att du hittat hit! Jag har funderat på att blogga ett bra tag. Mest för att hitta ett forum där jag kan dela med mig av mina upplevelser, min träning och de saker som inspirerar mig. Det har inte varit ett helt enkelt beslut, men de senaste månaderna har jag blivit mer och mer säker på att en egen blogg är precis vad jag behöver. Det är alldeles för tidigt att lova vad bloggen ska innehålla utan det får komma naturligt efterhand som tiden går. En sak som är säker är att jag kommer nöja mig med något inlägg per vecka, kanske fler om det händer något speciellt. Lägg gärna till min blogg i ditt bloggflöde.
PS / Nästa inlägg borde handla om bloggens titel “Nice wins nothing”. NIKE-reklamen nedan avslöjar en del. För när senast vann någon en fotbollsmatch med mys!?! / DS