Foto: Fredrik Jansson / Cykelklubben.se
I söndags var det krig mellan mig och kantvinden. Örestadsloppet – slaget vid Barsebäck – säsongens första landsvägstävling skulle sålla agnarna från vetet och skörda sina offer. Några minuter innan start gör tävlingsledningen klart för oss att seniorer, juniorer och elit startar tillsammans. Vis från fjolårets fartträning med elitinslag i Åhus inser jag att det kommer gå fort, riktigt fort och att det gäller att sitta med bra i kantvinden. Placeringssäker är jag dessvärre inte och inte heller har jag ben som gör att jag kan täppa luckor. Klubbkompisen Jocke försöker få dra ikapp mig några gånger, men jag känner att benen vill något annat.
Foto: Fredrik Jansson / Cykelklubben.se
Efter första varvet var jag halvdöd, efter andra varvet var hoppet ute och under tredje varvet var jag redo att begravas i Gillhög som vi påpassligt nog passerade förbi. Benen är sura och tunga av mjölksyra, besvikelsen är påtaglig över att linjeloppspremiären skulle få ett så kort och snöpligt slut. Inte kan jag fortsätta trampa här i min ensamhet?
Foto: Mattias Israelsson
Jag fluktar lite på wattmätaren och ser att det jag presterat under loppet första del liknar något som jag aldrig varit i närheten av förut. Där och då bestämmer jag mig. På fjärde varvet återuppstår jag ifrån de döda. Huvudklungan är visserligen långt borta, men jag är inte ensam om att ha fått släppa och ganska snart bildar vi en mindre grupp som samarbetar fint för att ta oss i mål. Bara 8 varv kvar!
Foto: Fredrik Jansson / Cykelklubben.se
Nu händer det egentligen ganska lite och varven rullar på. Gruppen ändrar storlek emellanåt och flera är ganska trötta. Jag och Höllvikens Pelle Sjörin delar på mycket dragjobb tillsammans med en cyklist från CK Masters. Med två varv kvar börjar vi få häng på det som återstår av huvudklungan och vi hör speakern meddela att det är 1,5 minut att ta in. Våra kroppar fylls med hopp och i de jobbiga kantvindspartierna ökar vi farten för att kunna ansluta. Vi närmar oss och i motvinden med ett halvt varv kvar är vi samlade. Det blir inte mycket till klungspurt även om jag försöker få en liten lucka med 500 m kvar. Det blev en 17:e plats till slut av 45 startande, varav 20 valde att inte fullfölja. Innan tävlingen tyckte jag att idén att cykla hem var lysande. Efter målgång med krampande lår var jag mindre övertygad. Så här ont i benen har jag inte haft efter en cykeltävling någonsin, och andra sidan har jag inte heller tryckt så hårt i pedalerna förr.
Jag är en av de fyra på bilden o jag har aldrig haft så ont i benen i hela mitt liv! Men de ända positiva är att man inte gav upp! Bra kämpat o tack för hjälpen.
Trevligt att träffas och dela smärtan! Ses på nästa lopp 🙂
Imponerande Fredrik!! Kul också att du i ”eländet” kan plocka fram det positiva, att du aldrig tryckt så hårt tidigare! 🙂 Det känns ju som att du är på rätt väg! 🙂
Tack Andreas. Jag brukar låta wattmätaren trösta mig efteråt 🙂