Cirkeln är snart sluten. Ett år har gått sedan jag provade på MTB för första gången till att det nästa helg är dags igen. Om 2015 var året då jag upprepade gånger tappade motivationen i mitt försök att bli min allra bästa cyklist så är 2016 året då jag gjort precis tvärtom. Jag har inte planerat någon träning. Jag har inte kommit förberedd till tävlingar. Jag har tränat så många olika saker att jag känner mig halvkass på det mesta. Jag har också stundtals tvingats ge jobbet lite högre prioritet än jag önskat.
Fast att vara halvkass på många saker är inte alls fel. Innan jag började mitt cykelfokuserade liv beaktade jag snarare mig själv som en uthållighetsidrottare än en löpare, cyklist, simmare eller annan nischad sportutövare. Under 2015 upptäckte jag att det saknades något – glädjen med att idrotta. Jag valde bort alldeles för mycket av saker som jag gillar för att i stället följa min egen orubbliga linje. Nu, ett år senare, finns glädjen där igen. Jag är sugen på mycket. Jag har lyckats bli av med prestationsspöket, även om det dyker upp då och då igen. Därför kommer jag fortsatta att vara en halvkass uthållighetsidrottare.
Jag kommer fortsätta cykla landsväg, tempo och MTB. Jag kommer springa traillopp och på asfalt. Jag kommer irra runt i skogen med karta och kompass. Då och då hoppar jag i våtdråkten och simmar i öppet vatten. Ibland kombinerar jag idrotterna och kör duathlon, swimrun, triathlon mm. Variationen under 2016 har varit nyckeln. Hoppas på ett lika spretigt kommande år.
