I förra veckan sprang jag Spring Xtreme Run i Helsingborg. Egentligen vet jag inte varför, men det kändes skönt att göra något där jag helt saknar förväntningar och krav på mig själv. Konceptet bestod av två varv, nästan 11 km, där man på vägen ska passera 60 hinder. De flesta hinderna var överkomliga om än jobbiga. Fast till skillnad från förra gången det begav sig så fixade jag inte ringarna på något av varven. Inte heller lyckades jag ta mig över det irländska bordet på slutvarvet. Jag hade behövt betydligt mer styrka och smidighet. Under hela loppet kändes det som min kroppsvikt var helt snedfördelad. Hinderlöpning kräver överkroppsstyrka och det var endast i löpningen mellan de olika utmaningarna som starka ben var något värdefullt. Men, eftersom det trots allt var ganska mycket löpning och min kondition är god så lyckades jag knipa 3:e platsen i kategorin över 40… med en tid på 1:11:42.
Ett särskilt tack till frun som trots 27 km löpning till Helsingborg blev min alldeles egna springande hejarklack och fotograf.