Pluggar på inför 2015

wpid-oi000082.jpg

I år var Haute Route Alps mitt stora mål. I nästan ett helt år tränade jag med fokus på de långa klättringarna och den påfrestning som ett veckolångt etapplopp skulle innebära. Även om det äventyret fick ett annat slut än vad jag önskat så känner jag både glädje och tillfredsställelse när jag tänker tillbaka på satsningen. Därför har tankarna kring 2015 snurrat på högvarv de senaste veckorna. Ett Nytt etapplopp, veterancupen, triathlon-comeback är några av alternativen som jag övervägt.

Men det blev något helt annat. År 2015 gör jag en ordentlig satsning på tempo där kvalificering och deltagande på amatör-VM står högst upp på prioriteringslistan. Som akademiker är jag min vana trogen och börjar med att läsa på. Ganska snart inser jag att det inte bara handlar om träning utan en stor del om utrustning och position. Och så det där med att utstå smärta. Helt plötsligt börjar jag längta efter tröskelpassen i garaget. Kommer inte vintern snart?

Jens Voigts sista utbrytning

Trek-hour-record-bike

Jens ”Shut up legs” Voigt gjorde sin sista cykeltävling för några veckor sedan. Som vanligt avslutade han med att vara i utbrytning. Redan i morgon får vi chansen att se Jens för en sista gång. Denna gång helt ensam på en tempocykel i en velodrom. Det är dags för hans allra sista utbrytning och nu är det bara klockan som jagar honom. Jens ska försöka slå Ondrej Sosenkas rekord på 49,700 km från 2005. Eftersom reglerna nyligen ändrats från att cykeln skulle se ut som Merckxs från 1972 till att den får vara en UCI-godkänd tempocykel, kommer Jens med allra största sannolikhet kunna hålla undan för Sosenko.

Eurosport visar rekordförsöket i morgon. Jens drar igång kl 18:30. Riktiga cyklister sätter sig på trainern samtidigt och ser om det går att matcha Jens. Själv är jag ingen riktigt cyklist för vid den tiden i morgon är jag vilse i Saxtorpsskogen. Det är nämligen dags för OK Silvas klubbmästerskap och med nuvarande anmälningsläge jag har chans på en pallplats!

Helsingborg marathon – bästa loppet!

Jag dissade Jeff. Det kändes helt enkelt fel att deltaga i ett lopp där jag på förväg skulle gå springa 80 % och gå 20 %. Visst är jag en ”icke-löpare”, men min fysik och vilja är det inget fel på. Därför bestämde jag mig att springa i en fart som jag bedömde skulle hålla hela vägen. Jag ville inte nå någon speciell tid utan mina tankar innan start är att jag vill ta mig runt med ett leende och avsluta starkt. Senast jag sprang marathon på riktigt var i Stockholm 2012. Då var jag inte heller någon löpare, men i sällskap med Anna gick det helt ok. Nu ville jag springa själv i eget tempo och låta Anna göra sitt lopp.

1559510_735914046481355_4315194891947672342_o

Jag stod långt fram i starten som ledde oss söderut. Allt flyter på, även om farten är något högre än vad den borde vara. Efter några kilometer möts man av en lokal hejarklacken som skrålar ”Hej och hå, kämpa på, välkomna till Råå”. Och så fortsätter det. Helsingborg tog verkligen emot löparna med värme och engagemang. Genom hela staden, i parker och bostadskvarter känner jag en härlig uppbackning av åskådarna. När vi efter drygt halva loppet leds in genom Helsingborgs arena och hamnar mitt i Circus Scotts generalrepetition känner löparglädjen inga gränser. Jag älskar Helsingborg och Helsingborgarna!

10348174_736037753135651_268454456575721837_n

Men, lyckoruset kan inte vara för evigt. Ett marathon är långt. Fruktansvärt långt. Åtminstone 12 km för långt. Vid 33 km är lårmusklerna så utmattade att jag måste stanna och stretcha dem för första gången. Någon kilometer senare är det dags för utsidan av knäet. Det är en fin balansgång mellan smärta orsakad av utmattning och skadlig smärta. Smärta på utsidan av knäet (dvs löparknä) är inget att leka med. Varningslampan lyser rött och det blir mer inslag av promenad och stretch än jag önskat. Efter serpentinbacken börjar jag sparka mig i baken på vart 5:e steg. Efter några minuter börjar smärtan i knäet försvinna och jag kan lunka vidare mot mål. Här någonstans börjar jag hoppas på en tid under 4 timmar. Håller jag 6 min/km ska det funka. Deppar lite när farthållarna med sina svarta tröjor och ballonger märkta med 4:00 glider förbi. Ner för Tinkarpsbacken får jag upp farten och med dryga kilometern kvar är det jag som glider förbi farthållarna för att gå i mål på 3:58:34.2014-09-13 14.31.51

Jag hade tänkt att köra säsongens sista linjelopp idag. Förra årets tävling i Södra Sandby var en trevlig historia och jag var sugen på att göra något liknade i år, även om jag sprungit marathon dagen innan. Fast en sann optimist måste ibland vara realist. Jag kan inte gå idag än mindre köra på max uppför Almbäcksvägen 12 ggr. Att ta mig till vallokalen blir dagens utmaning. Men det ska gå. Kanske med hjälp av färdtjänst!

 

Jag litar på Jeff!

77c1f09f79a1a6322837df966df663f4

Jeff Galloway har sprungit 100-tals maratonlopp, deltagit i Olympiska spelen och arbetat med löpning sedan urminnes tider. Jeff är också grundaren till spring-gå-spring-metoden som fått miljoner människor att börja springa. I morgon springer jag Helsingborg marathon – som den ofrivillige löparen. Jag kunde inte motstå frestelsen att deltaga i den första upplagan av ett nytt storlopp alldeles runt husknuten.

Men, jag är inte förberedd. I år har jag inte ens sprungit 10 ggr. Jeffs springa-gå-springa-metod kan vara upplägget som får mig att komma i mål utan att gå sönder. Därför är jag beredd att testa den. Så i morgon blir det 42195 m i intervallform. 4 min löpning, 1 min promenad. Skulle gissa att det blir en sisådär 50 intervaller innan jag når målet på Gröningen.

Split vision

Efter ett gäng lugna dagar har det mot slutet av veckan blivit dags att komma igång igen. Såret läker fint, men båda axlarna behöver ett tag till innan de gillar att lyfta högt. I onsdags blev det cykelpendling till LTH. Det kändes lite halvstelt. Musklerna har dragit ihop sig och det ömmar lite här och där. Samma sak igår morse när jag sprang en tidig runda för att göra ett desperat försök att anpassa benen till löpning inför Helsingborg marathon om 8 dagar.

Jag är inte riktigt helt överens med mig själv hur jag ska förhålla mig till löpning. Jag tycker om att springa. Jag uppskattar möjligheten att kunna koppla av på ett annat sätt än vad jag kan göra på cykel där det hela tiden gäller att vara uppmärksam på trafiken och vägbanan. Det är nästan bara när man cyklar uppför som cyklingen liknar löpningen i detta avseende. I 10 km/h uppför Col de la Madeleine går det att fundera en hel del… En annan sak som jag uppskattar med löpningen är att jag varken tävlar eller tränar för att tävla här. På cykeln är jag målinriktad, planerande och arbetar oftast hårt med olika former av intervaller. När löparskorna är på bara springer jag, oavsett om det är träning eller ett motionslopp. Därför erbjuder löpningen en annan avkoppling än vad jag får på cykeln.

Kävlingetrampen idag blev en snabb runda. 10 fartglada cyklister höll fint tempo och rullade in med ett snitt strax under 42 km/h. Jag hade inte min bästa dag och fick stå över en och annan förning när Sjöboelitens värsting tryckte till pedalerna. I morgon blir orienteringstävling. Förhoppningsvis hamnar jag inte helt vilse!

Haute Route Alps: Epilog

wpid-2014-08-30-09.15.11.png.png

De senaste två dagarna har jag bott i lavendelstaden Digne les Baines. Eller rättare sagt 3 km utanför, på ett pensionat som hade sina glansdagar för 40 år sedan. Desamma gäller övriga gäster vilka besöker det intilliggande hälsobadet på dagarna och högljutt leker charader på kvällarna. Men, det är inte de som är i sämst skick trots kryckor och höftproteser. I lobbyn sitter en man med blå shorts, sargat ansikte, tom blick och axlar som hänger. Ganska ofta springer han in i rummet med skylten ”Messeurs” på dörren. Mannen i de blå shortsen är så klart jag och idag tar jag mig med tåg till Nice i stället för att cykla.

Jag förstod ganska snabbt på natten mot fredagen att jag skulle vara tvungen att bryta. Febern kom fort och jag kallsvettades under flera timmar. Gick ändå upp och åt frukost vid femtiden, men då jag fick pausa i trappan upp till rummet blev det ganska uppenbart. Ringde Anna för att söka stöd i ett beslut som förnuftet i mig försökte tvinga fram. Jag är glad att förnuftet vann. Sov sedan ytterligare 8 h och var fortfarande ordentligt varm när jag vaknade. Ett besök hos på ”akutmottagningen” på tävlingsområdet gav mig lite hopp då jacket i kinden verkar läka fint. Och nu efter en natt där jag vaknat med sjöblöta lakan verkar det som om febern har gett med sig.

Haute Route Alps var den största utmaning som jag hitintills tagit mig an. I ett år har veckan i bergen varit mitt fokus när jag genomlidit all den hårda träning som gjort mig till en starkare cyklist än någonsin. Jag är otroligt nöjd med vad jag presterade under de fem dagar som jag fick vara med i loppet. Att dagligen ligga på gränsen till vad jag fysiskt klarar av har varit ytterst påfrestade mentalt och efter den tredje dagen med sina 4700 höjdmeter var jag så pass utpumpad att jag inte kunde hålla mina känslor i styr. Plågan att i timmar cykla uppför skrämde inte mig, men jag hade inte förstått vilken press som den fysiska utmattningen skulle sätta på min mentala kapacitet. Det är definitivt en lärdom att ta med sig.

Coach Jake och jag kom överens om att hålla igen lite uppför Alpe d’Huez på den fjärde etappen i syfte att skapa möjlighet till viss återhämtning. Och visst kände jag mig ganska fräsch när etapp 5 drog igång. Och nu, när jag inte cyklat på två dagar så har jag knappt ens ont i benen längre. En sak som förvånat mig är hur fort allt kan vända. Beslutet att inte starta gav mig direkt en känsla av utanförskap och jag känner ingen glädje alls över att vara här. Nu längtar jag bara hem till havregrynsgröt och kramar.

Haute Route Alps. Etapp 5: Bourg d’Oisans – Digne-les-Bains

Stage_5B-07

Märkt för livet!

Etapp 5, dagen innan Mont Ventoux, bör cyklas konservativt på energisparläge. Fast 187 km är riktigt långt och så här på 5:e dagen känns även måttliga 2900 höjdmeter ordentligt i benen.

Referat

Dagen var inte speciellt tuff. Alla var rädda för den andra klättringen – Col de Parquet – som skulle bjuda på 10-12 % under 6 km. Här kände jag mig dock stark och kunde gnata på uppför i ett tempo som lämnade många bakom. Sedan hände det som helst inte ska hända. På en neutraliserad sträcka, efter dagens sista klättring, vurpade jag och skar upp ett ordentligt jack på mitt högra kindben.

Farten var långsam, men jag tappade taget om frambromsen efter att ha kört på en sten i ett skuggigt parti. Bakbromsen räcker inte till och jag glider i rullgrus ner i diket och gör en framåtvolt över styret. Kindbenet tar hela smällen, men i övrigt är jag inte särskilt skadad. Blir snabbt omhändertagen och ihoptejpad. Kan därför fortsätta återstående 85 km och efter målgång blir det ett besök på sjukstugan för att sys ihop.

Resultat efter etapp 5:

Etapp 5 Placering
(alla)
Placering
(40-49 år)
Sammanlagt Placering
(alla)
Placering
(40-49 år)
5:17:35 43 17 19:38:14 33 13

Den officiella resultatlistan hittar du här.

Morgondagen…

Så nu sitter jag här med ett jack i kinden, svullnad, skrapsår och en ömmande axel. Jag tänker starta i morgon, men har ingen aning om hur det kommer att kännas när jag vaknar. Därför känns det lite nedstämmande att läsa detta enkla citat om Mont Ventoux som vi har målgång uppför i morgon på Etapp 6:

The Ventoux is a god of Evil, to which sacrifices must be made. It never forgives weakness and extracts an unfair tribute of suffering – Roland Barthes, French philosopher and bicycle racing fan

Haute Route Alps. Etapp 4: Bourg d’Oisans – Alpe d’Huez

Stage_4_HRA_map

I solsken är livet betydligt enklare

Etapp 4 är verkligen legendarisk. Alpe d’Huez är en klättring som jag alltid velat köra, speciellt då den är så bekant för alla som någon gång följt Tour de France. Igår körde vi upp via en baksida, men idag var det originalet från Bourg d’Oisans som gällde. Ett individuellt tempolopp på 15 km och 1100 höjdmeter. Pantani ska visst ha cyklat upp på under 38 min, dock inte helt fri från otillåtna hjälpmedel…

Referat

Efter gårdagens etapp var jag ett vrak. Benen värkte och viljan att lida på cykel var obefintlig. Efter pepp från släkt och vänner, pratat med familjen och konstaterat att jag trots allt flyttat mig uppåt i resultatlista vaknade jag på betydligt bättre humör. Solen sken och utsikten från hotellrummet är bedårande. Med start först strax innan 12 fanns det gott om tid att ta det lugnt och till och med ge cykeln lite kärlek.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Jag hade också ett samtal med Coach Jake igår och han gav mig värdefulla råd hur jag skulle tackla etappen. Igår var jag helt utpumpad, både fysiskt och mentalt. Därför skulle jag ta tempoetappen som en vilodag i syfte att kunna komma tillbaka och ta igen det jag förlorar idag genom att undvika genomklappningar på kommande etapper. Eftersom Jake trots allt medverkat till att det går så här bra så väljer jag att lita på hans ord. Så med sikte på 300 W drog jag iväg. Kom i mål en timme senare med ett snitt på 302 W och ben som fortfarande kunde cykla. Visst förlorade jag en del tid, men samtidigt känner jag mig ganska fräsch just nu. Förhoppningsvis ett val som lönar sig när vi drar vidare.

Resultat efter etapp 4:

Etapp 4 Placering
(alla)
Placering
(40-49 år)
Sammanlagt Placering
(alla)
Placering
(40-49 år)
1:00:27 78 30 14:20:39 31 13

Den officiella resultatlistan hittar du här.

Morgondagen…

Etapp 5 är lång. 187 km. Klättringarna är beskedliga även om Col de Parquetout bjuder på 10 % under 6 km. Viktigast i morgon är dock att hitta en fin grupp att köra de sista 110 km med då vi håller oss borta från bergen. En bra klunga här kan vara riktigt värdefullt.

Haute Route Alps. Etapp 3: Courchevel – Alpe d’Huez

Stage3-09

66 km uppförsbacke!

Etapp 3 kan inte beaktas som något annat än ett monster! Klättringen upp till Alpe d’Huez som avslutning på en 137 km lång etapp med 4700 höjdmeter kan anses vara på gränsen till tyranni av Haute Route Alps-organisationen. Lägg där till ösregn och motvind…

Referat

Dagens etapp gick inte alls som de två föregående. Ösregn från start till mål och klättringar som alla tre var sjukt mycket jobbigare än vad jag släpat mig uppför tidigare. Jag körde på enligt plan, men det som fick planen att spricka var den andra klättringen till Col du Glandon. Oregelbunden med lutningar som ofta går över 12 %. Här får jag problem. Mina växlar tog slut och kadensen låg bitvis på under 60 rpm. Att det sedan blåste en ordentlig motvind på 1900 m höjd gjorde det inte lättare. I nerförskörningarna skakade jag så mycket att framhjulet började vobbla. Det sjuka var att jag bara längtade till nästa stigning för att kunna få upp värmen igen, fastän benen hade fått mer än nog.

Varje kväll får vi en genomgång av morgondagens etapp och de klättringar som vi möter. Jag orkar inte ta in speciellt mycket. Går det uppför så trampar jag ganska konservativt i tron om att det ska hålla hela vägen. Sedan om det är 16 eller 24 km till toppen spelar mindre roll. Var 10:e minut dricker jag och var 20:e minut tar jag en gel. När det är 10 km kvar börjar jag räkna ner. Svårare än så är det faktiskt inte, om inte växlarna tar slut!

Col de la Madeleine tog nästan 100 min och Col du Glandon 90 min. Nerförskörningen efter Glandon var neutraliserad av säkerhetsskäl då den blöta vägbanan gjorde det ganska svårt. Till Alpe d’Huez tog vi oss bakvägen och anslöt till de fem sista serpentinerna. I jämförelse med de två första stigningarna så skulle Huez vara lite lättare, men så kändes det absolut inte med mina trästockar till ben…

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Resultat efter etapp 3:

Etapp 3 Placering
(alla)
Placering
(40-49 år)
Sammanlagt Placering
(alla)
Placering
(40-49 år)
5:03:51 26 12 13:20:12 29 11

Den officiella resultatlistan hittar du här.

Morgondagen…

Etapp 4 blir en lätt match. Bara att rulla ner till Bourg d’Oisans och sedan cykla tillbaka upp till Alpe d’Huez. Bara 15 km. Känns som en vilodag, eller inte…