Vi jagar kust igen!

11692880_10153122098101748_1792247636_n

Trots att jag hade en fantastiskt plågsam dag på Kustjagaren i somras kunde jag inte hålla mig borta från en plats till Kustjagaren 2016 som släpptes idag. Swimrun är kul. Speciellt då det fortfarande finns utrymme för en hel del uppfinningsrikedom. Att springa i våtdräkt är långt i från optimalt. Samma sak gäller att simma i skor. Därför gäller det att fundera en hel del kring detaljer som underlättar. Att stoppa ner flythjälpmedel i strumporna känns väldigt hett just nu. Brorsan och jag testade det i Höör med lovande resultat. Sedan ska jag överväga att simma med paddlar, men det kräver en armstyrka som jag hittills inte lyckats träna upp. Kanske kan två simpass per vecka råda bot på det!?!

Ett blött jävla traillopp

DSC_0015

I torsdags var det dags för swimrun igen. Jag och brorsan stod på startlinjen i det minimalistiska ”Ett blött jävla traillopp” redo att ta oss an 15 km löpning och 2 km simning i natursköna Frostavallen. En kort löpning och sedan var det dags att simma över Vaxsjön för första gången. Vi ligger långt fram redan från start och simmar dessutom om ett antal par. Vattnet är varmt och vi kör utan våtdräkt, allt för att kunna springa mer obehindrat. Det gick ju sådär sist… En liten tweak har vi dock gjort. På framsidan av underbenen, instoppade i strumporna, har vi liggunderlagsbitar för att få ökad flytkraft. Det verkar funka, fast mest på brorsan för han är som vanligt den snabbare av oss i vattnet.

På dagens första lite längre löpsträcka ligger vi ganska snart först i loppet. Men vår trailteknik och löpförmåga räcker inte till utan efter någon kilometer blir vi passerade av det lag som senare vinner. Andra platsen känns dock ganska säker, åtminstone till vi inte längre hittar några snitslar. Alldeles för sent och efter 8 min irrande är vi åter på banan. Ytterligare tre lag har passerat oss och vi börjar jaga. Det är på simsträckorna som vi har störst fördel och inför de avslutande kilometer ligger vi 3:a, hack i häl med laget framför oss. Brorsan biter i och vi lyckas hålla rygg inför den sista simningen. Återigen är det i vattnet som vi skiljer oss och ordningen är återställd när vi kommer i mål som klar 2:a på en tid strax över 2 h. Kvällen avslutas med swimrun-snack och korvgrillning. Önskar fler små swimrun som denna. Formatet lockar!

Fem tävlingar på sex dagar!

Det har varit några intensiva tävlingsdagen. Helgen i Värnamo följdes upp av Allians-GP på Sturup Raceway. Alltid lika kul att cykla runtrunt. Benen var hyfsade och på nästsista varvet låg jag i fin position. Slutvarvet går alltid ruskigt fort och det gäller att ligga långt fram betydligt tidigare än vad man kan tro. Har bra fart in på upploppet och korsar mållinjen som 5:e cyklist och 2:a i min klass. Onsdagen bjöd på sedvanligt allianstempo mellan Hög och V. Karaby. Hemmabana för min del och gott om supportrar på plats. Taktiken innan tävlingen var att försöka cykla en växel tyngre än vad jag normalt gör. Att helt enkelt tvinga benen att brinna ännu mer. Planen höll och jag knep en fin 3:e plats bakom tempokanonerna Boström och Eiring

Gårdagskvällen bjöd på orientering i Klåveröd. Kretsmästerskap och start i H35 dagen till ära. Tror att det var minst 3 månader sedan jag orienterade och det visade sig redan efter 5:e kontrollen då jag glömde passa kartan och följde fel stenmur. Ganska snart var jag ordentligt förvirrad eftersom jag dessutom hamnat utanför kartan. Efter en halvtimmes irrande hade jag lyckats hitta in på kartan igen och bestämde mig för att på enklaste sätt springa tillbaka till målet för att dottern inte skulle behöva vänta i dryga timmen på min målgång. Idag vilar jag och i morgon kör vi vidare med nästa tävling. Återigen är det orientering på programmet, men svart bana byts ut mot orange…

Tävlingshelg i Värnamo

wpid-dsc_0233.jpg

En tävlingshelg i trevligt sällskap är svårt att tacka nej till. Speciellt om vädret är vackert och avståndet inte allt för långt. På väg hem från Värnamo där jag körde 30 km tempo igår och 96 km linjelopp idag kan jag enkelt konstatera att det går att ha riktigt kul på cykeln, även om styrkan från i våras inte riktigt är kvar.

Tempoloppet kördes på en platt bana, utan svängar längs en och samma väg. Höjdpunkten var passagen genom Hörle där det dels fanns en mindre nivåskillnad och dels några hus att titta på. I övrigt bara skog… Många tyckte att det monotona i sig var en utmaning, men själv tyckte jag att det var skönt att enbart kunna koncentrera mig på att trampa hårt och jämnt. Loppet disponerades perfekt och jag avslutade starkt. Kom i mål som 10:a av 22 startande på 42:20. Efter loppet tog vi en tur på linjeloppsbanan, vilket gjorde oss mer nervösa än lugna…

värnamolinje

Linjeloppet på 96 km (6 varv) gick på¨en bana som inte bjöd på några särskilda utmaningar, undantaget cykelvägsavsnittet där 7 m vägbredd minskas till hälften. Bilden visar en del där vi efter en skarp 90-graders sväng kommer in på en cykelväg som i tunnel passerar E4:an. Därefter blir det en chikan och sedan ännu en knyck (med grus). Seniorklassen startade dagen till ära samtidigt med elit, vilket traditionellt sätt brukar göra tävlingarna lite väl brutala. Innan vi når cykelvägen känns det som jag ligger bra med. Har rygg på den svenska mästaren Gingsjö och tänker att det ska nog ordna sig trots allt. Det gick sådär. Klungan är 200 m lång när vi kommer ut från cykelvägen och här får jag bekänna färg direkt. Jag tycker att det är så förbannat svårt att cykla i +60 km/h och kan omöjligen ansluta till tätgruppen. Luckan växer och strax innan varvning tog tävlingen slut. Nu befinner jag mig i en grupp på c:a 8 cyklister som tillsammans försöker jobba vidare de återstående fem varven. DNF var inte aktuellt idag utan jag ville definitivt fullfölja. I gruppen får jag sällskap av mina medresenärer från FK Trampen vilket gjorde faktumet att vara avhängd lite mindre smärtsamt. Kommer i mål på en 18:e plats av 31 startande seniorer. Lite nedrull på det och sedan ladda om inför morgondagens GP på Sturup…

Det blåser…

54174_vindkraft2sxcstor

Förändringens vindar blåser kring mig. Jag borde agerat tidigare, men envishet och målmedvetenhet trodde att genomklappningen efter tre månader på trainern i garaget berodde på svaghet och inget annat. Efter ytterligare en svacka började jag på allvar fundera på hur det egentligen står till. Våren och den första delen av sommaren har inte varit sig lik. Vanligtvis har jag lyxen att som egenföretagare kunna planera mina veckor relativt fritt. Det är inte ofta jag behöver kompromissa allt för mycket. Men, en något förändrad arbetssituation med fler resor ruckade på balansen och tvingade mig att välja bort och prioritera om. På det personliga planet har de senaste veckorna varit en känslomässiga berg- och dalbana då min äldsta dotter nyss flyttat till USA för att gå ett år på highschool.

wpid-07557ff9-7c03-4902-ac99-66a4cad1fe4f64b5d415-8128-42be-b6f9-2aaeae7007d5.jpg

I min målmedvetna, fokuserade och strikta träning har jag någonstans på vägen tappat bort det som är kul och glädjefyllt. Jag har allt för många gånger valt att köra mina planerade intervaller i stället för att hänga med ut på andra cykelrundor. Genom stenhård fokusering på cykling har jag också valt bort andra uthållighetsidrotter som jag tycker om. Jag vill springa mer, orientera, simma, köra triathlon, swimrun, mountainbike mm. Både Kustjagaren i Karlskrona och Malmö triathlon gav mig insikt och gjorde mig glad. Med undantag för allianstävlingarna avslutar jag tävlingssäsongen till helgen med tempo- och linjelopp i Värnamo. Jag skrotar plan B. Jag har också valt att avsluta mitt samarbetet med min tränare. I övrigt har jag inte så många planer och det är precis vad jag behöver just nu…

Malmö Triathlon 2015

A78D52B2-07CF-47C9-9372-587FB03FEBB948674358-D730-42A6-983B-1A59B88D139C

När jag i veckan spontananmälde mig till helgens Malmö Triathlon kom minnena av triathlonåren tillbaka. Det var i slutet av 90-talet som jag under några år fokuserade på triathlon i form av sprint och olympisk distans. I efterhand har jag uppenbarligen glorifierat säsongen 1998 som den då jag var i mitt livs allra bästa form. Jag har speciellt ett minne av SM i Motala där jag tyckte att allt flöt på och jag har länge varit säker på att jag hamnade strax utanför topp-10. Men ack så fel jag hade! Lite googlande avslöjade att jag precis tog mig in på topp-30, c:a 20 min efter segraren…

The older I get the better I used to be! – Lee Trevino (amerikansk golfspelare)

Med lite mer realistiska förväntningar kom jag i hyfsad tid till starten för att mötas av hundratals deltagare som också skulle köra olympisk distans i motionsklassen. Genast känner jag mig ganska liten och dåligt förbered. Visst vet jag hur man simmar och springer, och cykel är ju numera min paradgren. Ändå kommer nervositeten smygande när jag ställer i ordning mina prylar. Det är gemensam start och därmed ganska trångt när alla samtidigt simmar iväg mot första bojen. Här går jag på rutin och lyckas både klara mig ifrån att bli översimmad och att få någons fot i huvudet. Simmar på i hyfsad fart, navigerar lite fel och glasögonen tar in vatten. Men, i övrigt händer inget anmärkningsvärt. Börjar längta efter att få sätta mig på cykeln vilket jag får göra efter 28 min i vattnet.

Cykelbanan är fri från annan trafik och körs i tre varv med varvning vid Turning Torso där hejarklacken är placerad. Det är inte tillåtet att ligga på rulle utan ett avstånd på 10 m ska hållas mellan cyklister. Jag ligger konstant i omkörningsfilen och börjar plocka placeringar. Det är lite svårt att komma in i ett bra flyt då banan har tre rondeller, tre 180-graders svängar och drygt tio 90-graders svängar per varv. Jag håller också igen en del. Varje gång det börjar brinna i låren slår jag av lite för att inte komma helt slutkörd till den avslutande löpningen. Jag snittar strax över 38 km/h och får dagens 3:e snabbaste cykeltid på 1 h 4 min.

Vanligtvis brukar löpningen kännas helt hemsk efter att suttit på cykeln i fyra mil. Men idag är det annorlunda. Jag kommer in i en fin rytm direkt och gläds över småsaker som att känseln i fötterna, som försvunnit pga nedkylning, kommer tillbaka till vänster fot redan under första varvet. Jag gläds också åt att bli ivrigt påhejad av min egna hejarklack på vart och ett av de fyra varven. Med 2 km kvar skruvar jag upp tempot ytterligare och kan plocka placeringar på upploppsrakan. Avslutar med humöret på topp och går i mål på 2:20:30, där den avslutande löpningen tog dryga 44 min. Hamnade på plats 15 av 209 startande! Visserligen lyckades jag inte slå min tid från 1996, men det är strunt samma. Jag är nöjd, glad och kan redan nu konstatera att triathlon var alldeles för kul för att inte upprepas.

25CA518A-F12F-4794-AC35-983F818727A7D100770D-5A19-403A-9A44-EA3B52FD2A45

Tvingad till triathlon

wpid-wp-1438108247563.jpegJag och dåvarande klubbkompisen Miro Cepciansky på Skanör Triathlon 2002. Kläderna satt bättre några år tidigare…

Frun noterade att det är Malmö Triathlon på söndag och undrade om jag inte skulle ställa upp. Jag tyckte att en sprintdistans vore lagom, men Anna tvingade mig genast till olympisk distans (1500 m simning, 40 km cykel & 10 km löpning) med motivet att det är mer prisvärt per tävlingsmeter. Två minuter senare är jag anmäld och nu har jag tre dagar på mig att finslipa triathlonformen. Ett rimligt mål är att slå tiden från mitt allra första triathlon i Halmstad 1996 där jag gick i mål på 2:17:12. I träningsdagboken står det:

Vilken pärs. Känslorna går ej att beskriva. Måste träna cykling!!!

Träna cykling är väl i princip det jag gjort sedan dess och det ska bli riktigt kul att få köra en tävling på avstängda vägar i centrala Malmö. Starten går 09:50 och senast 12:07 tänker jag korsa mållinjen.

Besegrad av åsen

Bild

I torsdags gjorde jag ett kort gästspel på Motion 6-dagars i Laholm. Bergsetappen på 120 km och en handfull gånger över Hallandsåsen blev bitvis en ganska plågsam historia. Redan i första stigningen kände jag att tätkillarna var lite väl starka för mig, men det var inte förrän tre stigningar senare som jag knäcktes rejält. De sista två milen tillbaka till Laholm kördes i trevligt lagtempo på 3-4 cyklister.

I torsdags gjorde jag ett kort gästspel på Motion 6-dagars i Laholm. Bergsetappen på 120 km och en handfull gånger över Hallandsåsen blev bitvis en ganska plågsam historia. Redan i första stigningen kände jag att tätkillarna var lite väl starka för mig, men det var inte förrän tre stigningar senare som jag knäcktes rejält. De sista två milen tillbaka till Laholm kördes i trevligt lagtempo på 3-4 cyklister.