Frederiksbergløbet igår kväll var både häftigt och läskigt. Ganska galet också. Loppet gick på gatorna runt Zoologisk Have med start kl 22:10 i gatlyktornas sken. Banan var kuperad, antingen körde vi upp eller ner, aldrig platt. Ansträngningsmässigt innebar det tvära kast. Gå på max, återhämtning, gå på max, återhämtning, osv. Vi var några svenskar på startlinjen och jag värmde upp tillsammans med Sebastian Giese från Klubben Cyklisten. Vi hade båda planer på att ge danskarna ordentligt med spö. Själv ville jag testa mitt Cancellararyck på sista varvet. Rycka i backen, skapa lucka och hålla undan till mål. Så blev det inte. Planen sprack innan den ens hunnit sjösättas. Den enda lucka jag skapade var till cyklisterna framför mig, inte bakom.
Efter drygt halva loppet, när vi för femte gången passerade banans mörkare delar, står det plötsligt en utbackad Volvo mitt i vägen. Det skriks och varnas. Jag blir skraj och tappar alldeles för många meter till mina medtävlande. Det är aldrig bra att släppa lucka om man är bland de sista i en grupp. Luckor växer snabbt, fem sekunder blir tio och sedan är det bara att försöka hitta en så jämn fart som möjligt och minimera förlusten. Jag cyklade tillsammans med med två danskar från samma klubb och på sista varvet tyckte jag att de började maska lite. Nu hade jag hunnit återhämta mig så pass att jag minsann tänkte tvåla till dem i den annalkande gruppspurter. När vi rullar in på Roskildevej för sista gången har vi drygt 300 m till mål. Jag satsar på en långspurt, spöar danskarna och kommer in på en 11:e plats av 33 startande.
Nu har det gått några tävlingar där jag är en av de sista som tvingas släppa tätgruppen. Det hade varit skönt om jag lyckades hålla mig kvar någon gång. Undrar vad som krävs!?!
