Tvingad till triathlon

wpid-wp-1438108247563.jpegJag och dåvarande klubbkompisen Miro Cepciansky på Skanör Triathlon 2002. Kläderna satt bättre några år tidigare…

Frun noterade att det är Malmö Triathlon på söndag och undrade om jag inte skulle ställa upp. Jag tyckte att en sprintdistans vore lagom, men Anna tvingade mig genast till olympisk distans (1500 m simning, 40 km cykel & 10 km löpning) med motivet att det är mer prisvärt per tävlingsmeter. Två minuter senare är jag anmäld och nu har jag tre dagar på mig att finslipa triathlonformen. Ett rimligt mål är att slå tiden från mitt allra första triathlon i Halmstad 1996 där jag gick i mål på 2:17:12. I träningsdagboken står det:

Vilken pärs. Känslorna går ej att beskriva. Måste träna cykling!!!

Träna cykling är väl i princip det jag gjort sedan dess och det ska bli riktigt kul att få köra en tävling på avstängda vägar i centrala Malmö. Starten går 09:50 och senast 12:07 tänker jag korsa mållinjen.

Besegrad av åsen

Bild

I torsdags gjorde jag ett kort gästspel på Motion 6-dagars i Laholm. Bergsetappen på 120 km och en handfull gånger över Hallandsåsen blev bitvis en ganska plågsam historia. Redan i första stigningen kände jag att tätkillarna var lite väl starka för mig, men det var inte förrän tre stigningar senare som jag knäcktes rejält. De sista två milen tillbaka till Laholm kördes i trevligt lagtempo på 3-4 cyklister.

I torsdags gjorde jag ett kort gästspel på Motion 6-dagars i Laholm. Bergsetappen på 120 km och en handfull gånger över Hallandsåsen blev bitvis en ganska plågsam historia. Redan i första stigningen kände jag att tätkillarna var lite väl starka för mig, men det var inte förrän tre stigningar senare som jag knäcktes rejält. De sista två milen tillbaka till Laholm kördes i trevligt lagtempo på 3-4 cyklister.

Kaunertal Gletcherstraße 39 km, +2000 m & 2750 möh.

SANYO DIGITAL CAMERA

När väl planerna för sommaren semester till Österrike blev klara så tog jag en sväng till Strava för att leta upp lämpliga klättringar. Det visade sig att en av Europas värstingar låg alldeles intill den byn där vi semestrade. Kaunertaler Gletcherstraße med sina 39 km och mer än 2000 höjdmeter skulle ta mig upp till 2750 meter över havet. Förra sommarens Haute Route bjöd som mest på 25 km klättring uppför Col de la Madeleine och en stigning  på +1500 m var en barnlek i sammanhanget. Då tog det 100 min att nå toppen. Nu hade jag ytterligare 40 minuters lidande innan jag fick pusta ut på toppen. Bitvis var det alldeles för brant för min 38/30-utväxling och bitvis funderade jag på om det inte vore enklare att bara vända om. Men, tack vare fin support från farsan som valde att göra mig sällskap och dokumentera min klättring blev det nya personliga rekord – längsta klättring, flest höjdmeter och högsta punkt som jag befunnit mig på med en cykel.

Kustjagaren Swimrun 2015

11692880_10153122098101748_1792247636_n

Jag har blivit överhettad på många tävlingar. Triathlon-VM i Säter 1999, Stockholm marathon 2008, Göteborgsvarvet 2010, veteran-SM på cykel 2013 och nu senast Kustjagaren Swimrun. Jag och brorsan anmälde oss som lag redan förra sommaren och jag började simma igen efter drygt 20 års uppehåll. Kustjagaren med sina 26 km löpning och 4,7 km simning är ingen värsting i swimrun-sammanhang men med en förväntad tävlingstid på kring 4 timmar är det heller ingen barnlek. Tre swimrun-pass har jag lyckats få till varav ett av dem tillsammans med brorsan. Vi konstaterade snabbt att det är jobbigt att springa i våtdräkt, att vi ska ha så lite extra utrustning som möjligt och att vi troligen har en stor fördel i vattnet där dryga miljonen meter om året i simbassäng under ungdomstiden gett oss en hyfsad teknik.

Väl på plats i Karlskrona var jag ganska lugn, förutom när det gäller värmen. Organisationen fixade tre vätskestationer och dagen innan gömde jag sportdryck och gel i skogen på väl utvalda ställen för att vi skulle slippa släpa runt på vätskeryggsäckar. Som sagt, att springa i våtdräkt kändes tillräckligt jobbigt. Insmorda med en halv burk vaselin drog vi och 220 andra lag i väg på den första och längsta löpsträckan (8 km). Redan efter någon kilometer började det bli plågsamt varmt och det enda vi längtade efter var att få hoppa i vattnet och kyla ner kropp och hjärna. Visst hjälpte det att få komma i vattnet och det var nu vi började plocka placeringar efter att blivit distanserade av en hel del lag under den första löpningen. Efter ytterligare några växlingar kändes det som kroppen var i hyfsad balans. Åtminstone när löpningen var kortare än 1,5 km. Mitt största bekymmer nu var att få till en ordentlig andning i den vakuumförpackning som våtdräkten förvandlades till när den dränerades på vatten. Det gick inte speciellt bra och jag led ganska mycket av trycket över bålen.

Under en lång löpning efter 3 h tävlande kokade kroppen och simningarna var för korta för att kylen ner den till arbetstemperatur. Ljumskar och utsida lår krampade både under simningen och i alla små uppförsbackar. Brorsan behövde sakta in för att jag skulle hänga med. Dock utan att på något sätt visa irritation eller bitterhet. För min del fanns bara ”survival mode”. Brorsan navigerade under simningen och jag tog rygg på honom när vi sprang. Längtade kopiöst efter att få dra av våtdräkten från överkroppen efter sista simningen och de återstående 2 km löpning genom centrala Karlskrona mot målet på Stortorget. Efter 3:53:58 korsade vi mållinjen som 20:e lag av 137 i herrklassen. Överhettad, glad, utmattad och någonstans övertygad om att detta var starten på mitt och brorsans gemensamma swimrun-äventyr!

Motivationsbrist, lättnad och förtjusning

swimrun

Motivationen har inte varit på topp sedan det misslyckade VM-kvalet. Jag har tränat så fruktansvärt målinriktad det senaste halvåret att luften gick ur när det inte riktigt gick som tänkt. Efter VM-kvalet hade jag en liten lugnare period. Och visst blev den lugn träningsmässigt, men absolut inte på jobbet. Helt plötsligt fick jag finna mig i att det var jobbet som bestämde när och om det skulle tränas och inte tvärtom. Säkert en ganska vanlig situation för de flesta, men inget som jag är van vid och stressnivån ökade ännu mer. Mitt i allt var det också dags att påbörja ett högintensivt VO2max-block där jag under tre veckor ska pressa ut så många hjärtslag som möjligt nära min maximala förmåga. Och efter mycket slit körde jag mitt 13:e och sista maxintervallpasset idag. Som tur är jag så pass disciplinerad att jag kan träna utan egentlig motivation, men så klart bara under en kortare tid. Nu är min mental kapacitet slut och därför känner jag stor förtjusning över att göra något helt annat. På lördag startar jag i mitt första swimrun – Kustjagaren – 26 km löpning och 5 km simning. Jag och brorsan kör tillsammans och förväntar oss en riktigt rolig och utmanade dag i Karlskronas skärgård.

GP Sturup Raceway

Bild

GP-Sturup-Raceway

Igår arrangerade Höllviken CK ett allians-GP på Sturup Raceway. Jag och Jakob G hade planer på att sticka från start, men då jag strulade ordentligt med pedalen kom jag iväg bland de sista i fältet. Jobbade mig fram i spets och var därefter med och körde så gott jag kunde under hela loppet. Det var svårt att spräcka klungan och det var en ganska stor grupp som gjorde upp om placeringarna efter 12 varv. Själv hamnade jag på en 4:e plats i veteranklassen. Foto: Magnus Gilljam, Höllviken CK

Gran Fondo Eslöv 2015

Årets upplaga av Gran Fondo Eslöv blev en blåsig historia med ömmande ben. Och jag var inte den enda som tyckte att det var en extra tuff dag. Första milen till Marieholm gick beskedligt med en motvind som gjorde det svårt att cykla fort. Jag misstänkte att det skulle bli hårdkörning i kantvinden när vi svängde höger mot Bialitt och det var precis vad det blev. Klungan pulveriserades i flera mindre grupper och redan efter dryga milen var vi bara ett tjugotal kvar längst fram. Ytterligare några fick ge sig i nästa kantvindsparti och det var först när vi nådde toppen av Söderåsen för första gången som det började lugna ner sig lite. Väl framme i Åvarpsbacken var det dags för nästa hårdkörning. Ett gäng på sex cyklister fick en lucka och jag maxade för att komma i kapp. Vi fortsatte i högt tempo med bra samarbete och när vi närmade oss dagens sista stigning – Lotta på åsen – var benen ordentligt ömma. Jag hoppades att det skulle gå lugnt och fint uppför backen, men det gick inte tillräckligt lugnt och jag samt ytterligare en cyklist fick ge oss. Det tog några mil innan vi blev ikappcyklade av ett mindre gäng som vi gjorde sällskap med tillbaka till Eslöv. I sista rondellen gjorde jag ett misslyckat försök att rycka och få en lucka in mot mål och det var med ordentligt sura ben som jag till slut korsade mållinjen på tiden 3:32.

Plan B

natural power

Det är ingen hemlighet att en plats i tempoloppet i amatör-VM i Aalborg var 2015-års stora mål. Den resan tog ett hastigt slut i förra veckan när jag inte kunde cykla så fort som det krävdes. Jag hade en ambition att nå 36 min för att vara säker på en plats. Förra året räckte 37:22, men jag ville vara på säkra sidan. 36 min var på säkra sidan. Men inte mina 36:38. 33 s fattades, plan A skickas till skroten och jag behöver en ersättare. När besvikelsen var som störst insåg jag att favorittävlingen – Svanesund 3-dagars – går veckoslutet innan VM. Direkt kände jag att det trots allt kan bli en ganska trevlig avslutning på cykelåret 2015.

Copenhagen Gran Fondo 2015

Torsdag 14/5 – Tempolopp 25.4 km

wpid-wp-1431844572800.jpeg

Vaknar pigg och alert efter en lång natts sömn. Känner i hela kroppen att något är på gång. Fixar cykeln, packar bilen, dricker en rödbetsshot och känner mig redo. Resan över till Helsingör tar lite längre tid än planerat och helt plötsligt är jag i tidsnöd. Tack vare de gångna veckornas tävlingsträning blir det ingen panik utan 45 min innan start sitter jag trainern för att värma upp. Pulsen är hög av adrenalinpåslag och nervositet, men uppvärmningen går bra. Kommer till startområdet i god tid och hinner tänka igenom min taktik flera gånger – Starta inte för hårt… Starta inte för hårt… Starta inte för hårt!

Jag startar inte för hårt. Jag startar kanske till och med lite för mesigt. Resultatlistan visar att jag ligger på 42:a plats vid första mellantiden. Kommer in i en bra rytm. Trycker extra hårt där det går sakta, dvs. i motvind och uppför. Återhämtar mig lite när farten är hög. När det är kring 5 km kvar är jag riktigt trött. Jag har min virtuella målgång precis innan nedförsbacken in mot mål. Pressar allt jag har. Slutet är knixigt. Genar över en refug. Slår hårt i gatstenen på upploppet. Punkterar framhjulet och korsar mållinjen precis när slangen töms på luft. Tiden 36:38 ger mig 30:e plats i M40-44 och drömmen om en VM-plats i Aalborg försvinner tynar bort efterhand som fler cyklister korsar mållinjen.

Lördag 16/5 – Linjelopp 168 km

11260512_996488613696144_4998785859288604626_n

Jag kommer i god tid till startområdet för linjeloppet. Ett lopp som jag inte tränat för utan som jag såg som en bonus för att fylla ut resan till VM i Aalborg med fler trevligheter. Efter att missat en plats i tempoloppet vet jag egentligen inte vad jag gör här. Min idé är att spara på krafterna så mycket det bara går genom att vara rätt placerad i klungan och se till att jag får i mig vätska och energi. Vi är nästan 200 personer till start i M40-44 och klungan är nervös. Jag hör några krascher under de första kilometrarna och förundras över varför de måste ske. Det är svårt att hålla positionen långt fram. Vägarna är breda och vinden snäll. Hela tiden kommer det upp cyklister från sidorna som gör att jag hamnar längre och längre bak. Sitter dock med fint och är beredd på de fartökningar som sker. Ständigt nervös över vingliga medcyklister och bristen på förståelse på behovet av att alla håller sina linjer. Efter 5 mil jag på en större sten och bakhjulspunkteringen är ett faktum.

wpid-wp-1431840056701.jpeg

Det tar mig exakt 8 min och 45 s innan jag rullar vidare, hopplöst distanserad av min grupp. Bestämmer mig för att göra tävlingen till ett träningspass och drar vidare i ett tempo strax under tröskeln. Det tar mindre än två mil innan M45-49 kommer ikapp och jag hänger på dem. Jag har inga problem att följa med. Känner mig stark, men stundtals även lite rädd. Klungan är för stor. Cyklisterna för oerfarna. De danska arrangörerna bjuder visserligen på en finfin tävling med gott om flaggvakter och MC-förare, men banan är inte tillräckligt utslagsgivande för att splittra upp de stora grupperna. Några kilometer innan målgång lägger jag mig längst bak i gruppen för att slippa knuff och trängsel. Rullar över mållinjen med en fin känsla i kroppen.

 

15:15:30

byvejr_dag1

Kvart över tre imorgon rullar jag ner för startrampen. Framför mig har jag 25 km stenhård cykling mot klockan. När jag kommer i mål c:a 36 min senare har jag förhoppningsvis en plats till VM säkrad. Om så inte är fallet så räcker jag helt enkelt inte till. Mina förberedelser har gått enligt plan och jag har haft förmånen att vara frisk det senaste halvåret. Min presentation kommer bli på toppen av min kapacitet. Vad andra gör kan jag inte påverka. Nu j-lar ska det cyklas!