Malmösimmet 2014

Malmö bjöd på en försmak av det antågande höstrusket när Malmösimmet skulle avgöras. Jag och brorsan anmälde oss ganska sent då vi båda drabbats av ett stort sug att återigen få vatten i öronen efter nästan 20 års uppehåll. De stora vågorna dagen till ära bekymrade oss inte det minsta, något vi kan tacka en dryg miljon simmade meter om året under hela vår uppväxt. Även om tekniken är på plats så saknar jag all form av överkroppsstryka och fredagens testsimning i betydligt lugnare vatten gav ordentlig träningsvärk i axlar och armar. Jag tog det hyfsat lugnt i starten, fick lite strul med min nyköpta simmask, men tyckte trots allt att det gick flöt på hyfsat till vändningen. Där tog dock allt flyt slut.

Simningen mot vågorna tillbaka var allt annat än harmonisk. Jag drog i mig en och annan liter prima saltvatten när jag kämpade mot en boj som aldrig kom närmre. Simma 20 armtag. Titta upp. Korrigera kursen. Simma 20 armtag… osv. Även om det gick fantastiskt långsamt så kändes det häftigt att vara så utlämnad till naturens krafter. Jag började minnas SM i triathlon 1998 som hölls i Motala med simning i Vättern där flera ”svaga” simmare valde att avstå tävlingen på grund av det stormiga vattnet. Då kände jag mig som kung över vågorna och stormtrivdes. Idag måste jag medge att vågorna regerade över mig.

Malmösimmet var min och brorsans nypremiärer som simmare. Nästa sommar debuterar via i swimrun-tävlingen Kustjagaren. Då ska 26 km löpning varvas med totalt 4 km simning i öppet vatten. Idag var brorsan dryga två minuter snabbare än mig. Antingen får jag börja träna min förtvinade överkropp eller så får vi använda oss av den tillåtna bogserlinan…

PS / Sydnytt var och filmade. När jag ser på filmen ser det knappast lockande ut att hoppa i. Väl på plats fanns dock ingen tvivel… / DS

På led längs en led

Juli och augusti innebär semestertider med allehanda aktiviteter med familjen. En av dessa var en utflykt till Åre och ett besök i svenska fjällvärlden. Innan dess blev det ett Ringenlopp, ett Elisedals GP och karriärens första seger när Åre Grand Prix skulle avgöras. Påpassligt nog gick AXA Fjällmaraton samtidigt som vi var där och naturligtvis vill frun inte missa en sådan utmaning. I sällskap med henne skulle vi upplevelsespringa 43 km och 1800 höjdmeter. Jag tränar inte särskilt mycket löpning och året har hitintills bjudit på sex träningspass med en längsta distans på 11 km. Kanske inte riktigt den träning som krävs för att fixa ett fjällmaraton med bravur, men då vi kommit överens om att tempot inte var det viktiga så var jag inte speciellt orolig. Fast det blev inte riktigt som tänkt.

De var många som ville springa fjällmaran. Eller springa var kanske en överdrift då vi redan efter 1 km hamnade på ett långt led som promenerade uppför det första fjället. Stigen var smal och någon möjlighet till omkörning fanns inte. Trodde i min enfald att det skulle ordna till sig, men efter att ha avverkat 5 km på den första timmen började jag bli ordentligt frustrerad. Inte förrän efter 8 km löstes ledet upp och vi kunde för första gången bestämma över vår egen fart. Ärligt talat blev jag sjukt frustrerad över att med pigga ben och gott humör behöva promenera på led längs en led i mer än 1,5 h. Ska jag fjällvandra behöver jag inte göra det med nummerlapp stirrandes in i ryggen på framförvarande. Visst lättade trängseln sedan, men så fort det blev någon form av motlut fortsatte promenerande på led, längs leden… Promenaderna blandades med löpning nerför i sjuka mängder lera, emellanåt kändes som att forsränna till fots utan någon form av kontroll. Ganska kul, dock.

Den långsamma farten och kanske min tidiga frustration gjorde att jag misskötte jag mitt vätskeintag. Efter 5 h, på väg uppför Ottfjället, började jag må riktigt konstigt. Jag tog en gel, drack vatten, men läget förbättrades inte. Jag hade inget problem med orken, men illamåendet fick mig att tänka tråkiga tankar och när vi nådde toppen efter att avverkat 7 km på 100 min fanns det inte mycket positiv energi kvar i mig. Anna servade mig med coca cola och en vänlig funktionär stack fram en espresso som jag slukade i en klunk. Helt plötsligt kommer energin och orken tillbaka och jag känner för att skutta som en ren ner för fjället mot målet i Vålådalen. Mängden lera är fortfarande sanslös, men humöret är på topp och kilometrarna tickar på i hyfsad fart. Den sista biten går på en förhållandevis jämn väg och det är då jag börjar inse att vi kan fixa 7 h. Inte för att 7 h är en särskilt bra tid, men det känns betydligt bättre med 6:59 än 7:01. Anna, som alltid har pigga ben, driver på i en bra fart och jag hänger med så gott det går. Vår energi är på topp när vi korsar mållinjen på 6:58.

Kanske var det ändå lite tur för mina ben att det blev så pass långa promenadsträckor för ont gjorde de ändå och hade tempot varit högre så kanske jag hade blivit betydligt mer sliten, med helt andra krav på återhämtning och rehab. Nu räckte det med träningsvärk och sega ben. Om en vecka kör jag en prolog i centrala Geneve. Då hoppas jag att fjällmaratonet har lämnat mina ben och att jag är redo för årets, och kanske livets, hittills största cykelutmaning – Haute Route Alps.

Åre Grand Prix

Igår hölls den första upplagan av Åre Grand Prix, ett cykellopp runt Åre by där ett varv på 3,5 km skulle köras 4 ggr. Det innebar också fyra klättringar upp till Tott hotel en liten nätt backe på dryga kilometern och 80 höjdmeter. Jag hörde talas om loppet en knapp halvtimme innan start när vi tog en fika på torget. Velade en stund för att sedan springa till hotellet, få på cykelkläderna och pumpa däcken. Fyra minuter innan start var jag tillbaka och ställde mig på startlinjen. Från första tramptaget kände jag att benen ville cykla och jag var verkligen sugen på att attackera på riktigt. På tredje varvet bestämde jag mig för att ge allt i backens sista del fram till den tekniska nedförskörningen mot Åre torg. Jag fick en lucka och kunde sedan hålla undan från de jagande cyklisterna. Det var en fin känsla att ensam korsa mållinjen. Spontantävling när den är som bäst.

Haute Route-simulering

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Jag trösklade på ordentligt i förra veckan, så pass att jag förtjänade några extra vilodagar innan jag ska köra 2 x 10 mil ”Haute Route”-likt på fredag och lördag. Målsättningen är att cykla så fort det går, så jämt det går. Jag ska också testa de energiprodukter som jag hade tänkt att använda, både före, under och efter etapperna. Jag är särskilt intresserad av att se hur jag kan förbättra min återhämtning och minska slitaget på kroppen.

I lördags råkade jag nämligen ut för något ganska lustigt efter mitt fyra timmar långa distanspass. För första gången på länge burrade det ordentligt i benen trots den lugna intensiteten och när jag vaknade på söndagsmorgonen var benen riktigt ömma. Så har jag inte känt sedan i vintras och det var inte något jag förväntade mig efter att hållit igen ordentligt i backarna uppför Söderåsen. Skillnaden mot tidigare var att jag inte tillförde någon energi under distanspasset. Därför är jag riktigt nyfiken att se vad som händer med kroppen när jag fokuserar på näringsintaget.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

De energiprodukter som jag ska testa är gel, bars och återhämtningsdryck från CNP. CNP är Team Skys val och jag får hoppas att de passar mig och min mage. Gelen, gjord på kokosvatten och ananasjuice känns spännande. Enligt tillverkaren togs den fram för att lugna Cavendishs känsliga mage under etapploppen. Sportdrycken är ingen nyhet då Skratch Labs har varit min första val bra länge. Nytillskottet där är en svagare ”Everyday Hydration Drink” som jag ska använda före och efter etapperna för att fylla på med viktiga elektrolyter.

Tröskelvecka

Jd9880sts

Förra veckans attack på Col de la Madone resulterade i ny bästa notering i wattmätaren och därmed också reviderade träningszoner. Coach Jake har skruvat upp dem ordentligt, vilket jag fått lida av på denna veckas träning som bara handlar om tröskelintervaller. Intervallerna är lite kortare, vilket och andra sidan innebär att det också är hårdare. Tidigare i veckan har jag kört två omgångar av 4 x 10 min. Den första omgången gick riktigt dåligt då jag var lite väl kaxig när jag trodde att det skulle bli ganska lätt. Utan rätt inställning är det svårt att leverera vid motgång. Därför gick det betydligt bättre dagen efter och jag lyckades pressa ut ordentligt med kraft.

Jake var dock lite orolig att jag gick lite väl hårt, vilket i detta fall skulle påverka min möjlighet till återhämtning och de kommande två omgångarna med 4 x 12 min. Själv tyckte jag att det fanns marginal och i kväll vet vi båda. När jag väl trösklat klart så väntar ett skönt distanspass över Söderåsen. Trots att jag tänkte cykla redan kl 06:00 på lördagmorgon har jag fått sällskap av flera KCE:are som också insett fördelen med att komma hem tidigt. Det går ju alltid att slappa i soffan till Tourens första etapp om det behövs.

Jag och la Madone

Dagens runda bjöd på Col de la Madone med ambitionen att köra riktigt hårt och jämt. Och det gick sjukt bra. Äntligen börjar watt-siffrorna röra sig uppåt till nivåer som jag tycker att jag förtjänar. Uppenbarligen fungerade Coach Jakes idé om att höja ”taket” med maxpulsintervaller! Annars bjöd rundan på lite kändisar. Först mötte jag Liege-Bastion-Liege-vinnaren Simon Gerrans på strandpromenaden och senare Cavendishs spurtuppdragare Mark Renshaw då han körde backspurter. Den sistnämnde är Annas förtjänst för om hon inte hamnat vilse i Italien så hade jag ej heller kört dit och letat.

Col de Turini

20140626_121949

Gårdagen avslutades med en middag på en italiensk krog där väggarna i baren pryddes av signerade cykeltröjor och idolbilder. Vid ett av borden satt ett gäng australiensare bland andra Team Skys Richie Porte. Jag var naturligtvis tvungen att önska honom lycka till i Touren när han gick hem med sitt 400 g Toblerone. Jag upptäckte igår att det inte går så fort att cykla i berg som jag trodde. Därför har jag varit tvungen att planera om lite. Dock vill jag inte missa Col de Turini som innebär en unik möjlighet för mig att köra en riktigt lång klättring. C:a 1300 höjdmeter på 20 km motsvarar ett ganska vanligt Haute Route-berg, och det måste jag pröva på! Därför fick det bli en tur och retur-tur till toppen.

Precis som igår går det uppför med en gång. Tog det dock lugnt i början och använde dagens första 500 höjdmeter till uppvärmning. Efter jag maxat genom en tunnel där det inte var tänkt att cyklister skulle hålla till så väntade klättringen upp till Col de Turini. Det tog 77 min för att vara exakt. 77 min av envist kämpande mot gravitationskraften som hela tiden ville att jag skulle vända om och ta mig tillbaka till havet. Sista 5 km gick som i trans och väl uppe på toppen blev det en kort andhämtning och vindjacka på för att ta mig ner igen. Jag har ju trott att det ska vara skönt och kul att cykla nerför. Men, tji fick jag. Dålig asfalt, stenar på vägen, smal vägbana och sjukt mycket svängar gjorde det ganska komplicerat. Och när sedan det är dags att börja cykla uppför igen känns det som benen är gjorda av seg kola.

I morgon väntar en kortare runda då det är dags att åka hem. Jag tänkte försöka köra mitt fortaste uppför Col de la Madone som med sina 13 km och 7 % är ett ganska bra berg att mäta sina krafter i.

22 km/h

Det blev ingen cykling på GF Monte Carlo-banan idag. Ett åskoväder på förmiddagen gjorde att jag inte kom iväg på cykeln förrän strax innan lunch och 122 km lite väl långt med så sen start. Tur var det för när jag väl kom hem efter en liten nätt runda på två berg och dryga 7 mil såg jag att snittet stod på 22 km/h. Jag som inte cyklat i berg speciellt mycket blev ganska förvånad och förskräckt. En vanlig Haute Route-etapp på 130 km med tre ordentliga berg kommer ta 6-7 h timmar. Det är ordentligt med lidande som väntar i augusti!

Annars bjöd dagen på Col de la Madone och Col de Braus. Madone startar i Menton där jag bor och efter 5 min uppvärmning väntade en klättring på 13 km och 925 höjdmeter. Jag är inte helt bekväm med att uppförscyklandet. Min lägsta växel 38/30 funkade bra så länge det inte lutade mer än 10 %, och som tur är var det inte så ofta. Punkterade framhjulet i nerförskörningen, men lyckades få stopp på cykeln utan någon incident. Därefter var det dags för Braus som bjöd på 700 höjdmeter över 10 km. Ganska ojämn lutning, men stundtals riktigt trevligt. I morgon blir det något annat. Förhoppningsvis Col de Turini som är områdets högsta berg med sina 1607 m.

The mountains are calling…

GF Monaco
”The mountains are calling and I must go”. Så skrev John Muir till sin syster innan ett av sina många äventyr och jag har känt likadant ända sedan jag anmälde mig till Haute Route Alps. Och nu är jag på plats i Menton – vid foten av de sydfranska alperna – för tre dagars specialträning i att cykla både uppför och nerför. I morgon har jag cyklar jag bansträckningen för Gran Fondo Monte Carlo som med sina 122 km och 3800 höjdmeter känns som en värdig Haute Route-etapp. Anna är också med, men tar sig fram utan cykel. För henne väntar 30 km bergslöpning. Dessvärre säger väderprognosen att det ska regna och åska. Hoppas den är fel som vanligt!