X-cup Lopp 6 – Käglinge

14372311_10153993140060888_9051309904190990439_o

Jag hade ett inte allt för hemligt mål med dagens X-cup i Käglinge. Ta rygg på Jimmy och spurta om honom i sista backen innan mål. Placerade mig slugt bakom honom vid start, men sedan blev det inte som tänkt. Även om jag cyklar MTB betydligt bättre och fortare än förra året så gör Jimmy också det. För när väl starten gått så såg jag honom inte mer förrän efter målgång. Visserligen var jag först i mål av oss, men det berodde mest på att Jimmy var så pass snabb att han hann ut på ett 4:e och sista varv. Om två veckor är det dags igen. Kanske går det denna gång…

Året som gick

Xcup 4

Cirkeln är snart sluten. Ett år har gått sedan jag provade på MTB för första gången till att det nästa helg är dags igen. Om 2015 var året då jag upprepade gånger tappade motivationen i mitt försök att bli min allra bästa cyklist så är 2016 året då jag gjort precis tvärtom. Jag har inte planerat någon träning. Jag har inte kommit förberedd till tävlingar. Jag har tränat så många olika saker att jag känner mig halvkass på det mesta. Jag har också stundtals tvingats ge jobbet lite högre prioritet än jag önskat.

Fast att vara halvkass på många saker är inte alls fel. Innan jag började mitt cykelfokuserade liv beaktade jag snarare mig själv som en uthållighetsidrottare än en löpare, cyklist, simmare eller annan nischad sportutövare. Under 2015 upptäckte jag att det saknades något – glädjen med att idrotta. Jag valde bort alldeles för mycket av saker som jag gillar för att i stället följa min egen orubbliga linje. Nu, ett år senare, finns glädjen där igen. Jag är sugen på mycket. Jag har lyckats bli av med prestationsspöket, även om det dyker upp då och då igen. Därför kommer jag fortsatta att vara en halvkass uthållighetsidrottare.

Jag kommer fortsätta cykla landsväg, tempo och MTB. Jag kommer springa traillopp och på asfalt. Jag kommer irra runt i skogen med karta och kompass. Då och då hoppar jag i våtdråkten och simmar i öppet vatten. Ibland kombinerar jag idrotterna och kör duathlon, swimrun, triathlon mm. Variationen under 2016 har varit nyckeln. Hoppas på ett lika spretigt kommande år.

Grusvägslopp och mörker-MTB

12038800_1177665035582131_1062941417328399019_o

Nu har jag en plan, även om den inte sträcker sig så långt. Lördagen den 7 november kör jag Kastbergaloppet – ett grusvägslopp som jag gärna inte missar. Veckan efter, fredagen den 13:e, tar jag mig kanske vatten över huvudet och kör Late Night Orup MTB race. 4 h med pannlampa på en varvbana strax utanför Höör. Tävlingen körs i lag och jag gläds ordentligt över att cykla tillsammans med cykelkompisen Jimmy. Det var med Jimmy som jag började min cykelresa för 6-7 år sedan och jag minns särskilt Vätternrundan 2009. Då körde vi under vår drömgräns på 10 h och konstaterade att fortare än så här skulle vi aldrig kunna cykla. Två år senare gick det drygt 2,5 h snabbare, men det är en helt annan historia.

Tävlingspremiär på MTB

2015-09-19 12.42.41

Idag fick jag stryk. Ordentligt med stryk. Dog, återuppstod och tog mig till slut i mål. Tävlingspremiären på MTB i samband med X-cup i Käglinge lärde mig ett och annat. MTB är en sjukt hård sport. Visserligen är min form fortfarande nedåtgående, men det var länge sedan som jag blev så trött. Dagens första misstag var att starta alldeles för långt fram. Jag försökte hänga på täten, hjärtat rusade, mjölksyran sprutade och jag fick täppa luckor i varje sväng. Efter 20 min var jag så trött att jag övervägde att kliva av, eller åtminstone ta en paus. Kunde lugna ner mig på några lättåkta partier, men efter det var jag rökt. Jag körde inte om en enda cyklist, men höll mig snällt till höger när andra ville passera. Jag är inte duktig på MTB, men jag kan bli betydligt bättre.  Idag förstod jag varför det är så svårt att cykla från MTB-cyklisterna när de väl dyker upp på GP-loppen. Det får allt bli lite MTB i vinter och ett gäng X-cup 2016!

Omväg eller genväg?

fyrklubbs

Söndagens orientering – Fyrklubbstävlingen med anor från början av 2:a världkriget – hölls på Hallandsåsens sluttning. Helgen innan gick orienteringen utmärkt och det kändes helt ok att byta den lättare motionsbanan i mot en svårare i tävlingsklass. Kom till start med endast en minut tillgodo och gjorde mig i ordning för den långa banan. Blev vänligt uppmärksammad av en medtävlande om jag nog var fel på det och efter närmare kontroll visade sig att jag redan där var fel ute. Fick i alla fall med mig rätt karta och drog ivägt till den första lätthittade kontrollen. Sedan blev det klurigare. Även om jag försöker hålla mig borta från stigar och gå rakare på kontrollerna så är det inte alltid så enkelt att springa över kalhyggen och sankmark. Bilden till vänster visar mitt vägvalet och bilden i mitten visar hur en betydligt bättre orienterare tacklade uppgiften. Jag sprang långt. Han sprang rakt och kom fram tre minuter före. Olika vägval. Olika resultat. Bilden till höger visar söndagens största fel bedömning. Av någon anledning missar jag att skogsvägen går nära min kontroll och för att undvika kuta över värsta höjden och i stället skråa mot kontrollen hamnar jag ordentligt snett. Det slutar med ytterligare en löpning över kalhygge och en ordentlig uppförsbacke. Det sägs att genvägar ofta är senvägar. För mig är de flesta vägar sena och jag kan lika gärna chansa på att gena nästa gång!

Xtreme Run i Helsingborg

Xtreme run 1

I förra veckan sprang jag Spring Xtreme Run i Helsingborg. Egentligen vet jag inte varför, men det kändes skönt att göra något där jag helt saknar förväntningar och krav på mig själv. Konceptet bestod av två varv, nästan 11 km, där man på vägen ska passera 60 hinder. De flesta hinderna var överkomliga om än jobbiga. Fast till skillnad från förra gången det begav sig så fixade jag inte ringarna på något av varven. Inte heller lyckades jag ta mig över det irländska bordet på slutvarvet. Jag hade behövt betydligt mer styrka och smidighet. Under hela loppet kändes det som min kroppsvikt var helt snedfördelad. Hinderlöpning kräver överkroppsstyrka och det var endast i löpningen mellan de olika utmaningarna som starka ben var något värdefullt. Men, eftersom det trots allt var ganska mycket löpning och min kondition är god så lyckades jag knipa 3:e platsen i kategorin över 40… med en tid på 1:11:42.

Ett särskilt tack till frun som trots 27 km löpning till Helsingborg blev min alldeles egna springande hejarklack och fotograf.

 

Vi jagar kust igen!

11692880_10153122098101748_1792247636_n

Trots att jag hade en fantastiskt plågsam dag på Kustjagaren i somras kunde jag inte hålla mig borta från en plats till Kustjagaren 2016 som släpptes idag. Swimrun är kul. Speciellt då det fortfarande finns utrymme för en hel del uppfinningsrikedom. Att springa i våtdräkt är långt i från optimalt. Samma sak gäller att simma i skor. Därför gäller det att fundera en hel del kring detaljer som underlättar. Att stoppa ner flythjälpmedel i strumporna känns väldigt hett just nu. Brorsan och jag testade det i Höör med lovande resultat. Sedan ska jag överväga att simma med paddlar, men det kräver en armstyrka som jag hittills inte lyckats träna upp. Kanske kan två simpass per vecka råda bot på det!?!

Ett blött jävla traillopp

DSC_0015

I torsdags var det dags för swimrun igen. Jag och brorsan stod på startlinjen i det minimalistiska ”Ett blött jävla traillopp” redo att ta oss an 15 km löpning och 2 km simning i natursköna Frostavallen. En kort löpning och sedan var det dags att simma över Vaxsjön för första gången. Vi ligger långt fram redan från start och simmar dessutom om ett antal par. Vattnet är varmt och vi kör utan våtdräkt, allt för att kunna springa mer obehindrat. Det gick ju sådär sist… En liten tweak har vi dock gjort. På framsidan av underbenen, instoppade i strumporna, har vi liggunderlagsbitar för att få ökad flytkraft. Det verkar funka, fast mest på brorsan för han är som vanligt den snabbare av oss i vattnet.

På dagens första lite längre löpsträcka ligger vi ganska snart först i loppet. Men vår trailteknik och löpförmåga räcker inte till utan efter någon kilometer blir vi passerade av det lag som senare vinner. Andra platsen känns dock ganska säker, åtminstone till vi inte längre hittar några snitslar. Alldeles för sent och efter 8 min irrande är vi åter på banan. Ytterligare tre lag har passerat oss och vi börjar jaga. Det är på simsträckorna som vi har störst fördel och inför de avslutande kilometer ligger vi 3:a, hack i häl med laget framför oss. Brorsan biter i och vi lyckas hålla rygg inför den sista simningen. Återigen är det i vattnet som vi skiljer oss och ordningen är återställd när vi kommer i mål som klar 2:a på en tid strax över 2 h. Kvällen avslutas med swimrun-snack och korvgrillning. Önskar fler små swimrun som denna. Formatet lockar!