Kastbergaloppet 2014

DSC_0076

Kastbergaloppet är en fin höstpärla som jag gärna inte missar. Förra året gjorde jag en alldeles för lång spurt, blev passerad och slutade trea. Detta året hade jag andra planer, men som vanligt i cykeltävlingar blir det ofta inte som man tänkt sig. Jag har inte blivit riktigt trött på en cykel sedan Haute Route, men det blev det snabbt ändring på när Lars Andersson (f.d. elitare drog iväg) direkt efter start, allt för att slippa grus i ögonen enligt honom själv. Det höga tempot gjorde att tätgruppen blev liten riktigt fort. Innan vi nådde Bosarp var vi inte fler än 15 kvar och när vi var framme vid Ask så sprängdes gruppen i bitar. Jag kunde inte följa med loken längst fram och hamnade i ingen mans land. För långt till cyklisterna framför mig och ganska ensam.

Efter ett tag ser jag en gul blixt komma förbi i hög fart. Det är Lars som hämtat upp cykelkompisen Mattias och bogserar honom mot täten igen. Jag slänger mig in på rullen och lyckas hålla mig kvar. Lars jobbar hårt, vi sitter klistrade. Vid Konga har han fyra av oss i släptåg och ytterligare fyra i en utbrytning några hundra meter längre fram, vilka vi är i kapp lagom vid Bialitt. Nu har Mattias fått släppa igen och Lars försvinner ner för att agera hjälpryttare än en gång. Framme i täten blir det hårdkörning i skogen mot Trolleholm. Jag är ganska mör vid det här laget och får se två CKX-cyklister få lucka och glida iväg. Det är inte bara jag som är mör och utan Lars så blir luckan större och större. Efter Stehag, när jag precis tagit en förning, attackerar Glembro i ett försök att köra i kapp tätduon på egen hand. Gruppen splittras och jag tappar rullen. Sista milen blir en seg sträcka på egen hand innan jag når mållinjen som 7:e cyklist. Den efterföljande buffén med ärtsoppa, bröd, grillad korv, kaffe och kaka är dagens belöning och troligen landets bästa. Mottot ”Ät till du skäms” gör ingen cyklist besviken!

En cykel gladare!

wpid-2014-10-05-09.43.30.png.png

Frun har ganska svårt att förstå hur en cykel kan få lov att kosta som en bättre begagnad bil, men det har inte jag. Min tempomaskin – en Canyon Speedmax CF – har flyttat in i vardagsrummet och jag kan komma på mig själv att bara stå och titta på den. Lycklig som ett litet barn på julafton. Nu väntar lite jobb med att anpassa sadel, styre mm innan det blir premiärcykling. Fast med tanke på höstrusket så lär det dröja innan jag får känna fartvinden då jag mycket hellre sätter mig på trainern i garaget än ger mig ut i regn och snålblåst. Och, jag lovar att inte spela bowling på cykelvägen mellan Kävlinge och Furulund!

 

Tillbaka i garaget

The-Sufferfest-Elements-of-Style-Image-1-1180x663

Jag tror inte att jag cyklat till Sufferfest sedan jag DNF:ade på Tour of Sufferlandria i vintras. Men, dagens väder får mig att längta tillbaka till garaget och dagen till ära ska jag testa en ny video – Elements of Style. Videon bjuder konstigt nog inte på mjölksyra, utan ger i stället en rejäl dos cykelteknik med fokus på position, rundtramp, mm.

 

Off-season pyssel

wpid-oi000085.jpg

Jag ska pyssla i höst. Klippa av armar och ben på en våtdräkt. Sy fickor och göra den redo för sommarens premiär i swimrun. Jag och brorsan ska tillsammans ta oss an Kustjagaren. En ganska snäll variant av det mer och mer populära tävlingsformatet där man i par förflyttar sig i skärgårdsmiljö. Springa över ön. Simma till en ny. Upprepa c:a 10 ggr. Till skillnad från originalet – Ö till Ö – som med sina 65 km löpning och 10 km simning bjuder Kustjagaren på mer blygsamma 26 km löpning och 5 km simning.

Malmosimmet

Fast 5 km simning i öppet vatten är inget som jag gör otränad. Malmösimmet i augusti var en ren katastrof i simförmåga så den senaste månaden har jag morgonsimmat 1-2 ggr/vecka. Det är fortfarande alldeles för jobbigt i armarna och jag är på tok för svag för att kunna hålla en vettig teknik. Men innan den 4:e juli ska det nog ordnat till sig.

Det blir svårt att skylla på utrustningen!

Äntligen jag har bestämt mig för vad jag kommer att cykla tempo på nästa år. Det blir en Canyon Speedmax CF 9.0, utrustad precis som bilden visar. Elektroniska Ultegraväxlar känns helt rätt på en tempocykel och om jag har förstått testerna rätt så är Speedmax en sjukt snabb cykel. Leverans i slutet av oktober så jag kommer kunna köra femtioelva trainerpass på cykeln innan det blir tävlingspremiär i slutet av april 2015!

Tempo = effekt och aerodynamik

epaselect_spain_cycling_road_world_championships_cil01

Jag har nu kommit halvvägs genom min tempocyklingsmanual och i förra veckan satt jag framför TV:n och studerade hur världens bästa hanterar den ädla konsten att cykla fort. Vissa går ut för hårt, andra har svårt att hålla överkroppen stilla och några kör av vägen. Men många gjorde allt rätt.

Jag står inför flera utmaningar när jag ska börja köra tempo. De två viktigaste är att pressa upp min tröskeleffekt så mycket som möjligt samt att hitta en grymt aerodynamisk position. Tröskeleffekten får gärna gå upp mot 360 W. Jag fixade 340 W innan Haute Route och jag hoppas att en hel vinterträningssäsong med Coach Jake ska kunna pressa upp effekten ytterligare. Aerodynamiken blir en helt annan utmaning. Jag kommer behöva stärka bålen, öka smidigheten och få till en riktigt bra bikefit för att hitta rätt här.

Annars fortsätter jag att springa. Både i skogen där orienteringstävlingarna snart tar säsongsuppehåll och på vägen. På lördag springer jag Malmö höstmil med ambitionen att hitta min tröskelfart och på söndag är det orientering i Örkelljunga.

Pluggar på inför 2015

wpid-oi000082.jpg

I år var Haute Route Alps mitt stora mål. I nästan ett helt år tränade jag med fokus på de långa klättringarna och den påfrestning som ett veckolångt etapplopp skulle innebära. Även om det äventyret fick ett annat slut än vad jag önskat så känner jag både glädje och tillfredsställelse när jag tänker tillbaka på satsningen. Därför har tankarna kring 2015 snurrat på högvarv de senaste veckorna. Ett Nytt etapplopp, veterancupen, triathlon-comeback är några av alternativen som jag övervägt.

Men det blev något helt annat. År 2015 gör jag en ordentlig satsning på tempo där kvalificering och deltagande på amatör-VM står högst upp på prioriteringslistan. Som akademiker är jag min vana trogen och börjar med att läsa på. Ganska snart inser jag att det inte bara handlar om träning utan en stor del om utrustning och position. Och så det där med att utstå smärta. Helt plötsligt börjar jag längta efter tröskelpassen i garaget. Kommer inte vintern snart?

Jens Voigts sista utbrytning

Trek-hour-record-bike

Jens ”Shut up legs” Voigt gjorde sin sista cykeltävling för några veckor sedan. Som vanligt avslutade han med att vara i utbrytning. Redan i morgon får vi chansen att se Jens för en sista gång. Denna gång helt ensam på en tempocykel i en velodrom. Det är dags för hans allra sista utbrytning och nu är det bara klockan som jagar honom. Jens ska försöka slå Ondrej Sosenkas rekord på 49,700 km från 2005. Eftersom reglerna nyligen ändrats från att cykeln skulle se ut som Merckxs från 1972 till att den får vara en UCI-godkänd tempocykel, kommer Jens med allra största sannolikhet kunna hålla undan för Sosenko.

Eurosport visar rekordförsöket i morgon. Jens drar igång kl 18:30. Riktiga cyklister sätter sig på trainern samtidigt och ser om det går att matcha Jens. Själv är jag ingen riktigt cyklist för vid den tiden i morgon är jag vilse i Saxtorpsskogen. Det är nämligen dags för OK Silvas klubbmästerskap och med nuvarande anmälningsläge jag har chans på en pallplats!

Helsingborg marathon – bästa loppet!

Jag dissade Jeff. Det kändes helt enkelt fel att deltaga i ett lopp där jag på förväg skulle gå springa 80 % och gå 20 %. Visst är jag en ”icke-löpare”, men min fysik och vilja är det inget fel på. Därför bestämde jag mig att springa i en fart som jag bedömde skulle hålla hela vägen. Jag ville inte nå någon speciell tid utan mina tankar innan start är att jag vill ta mig runt med ett leende och avsluta starkt. Senast jag sprang marathon på riktigt var i Stockholm 2012. Då var jag inte heller någon löpare, men i sällskap med Anna gick det helt ok. Nu ville jag springa själv i eget tempo och låta Anna göra sitt lopp.

1559510_735914046481355_4315194891947672342_o

Jag stod långt fram i starten som ledde oss söderut. Allt flyter på, även om farten är något högre än vad den borde vara. Efter några kilometer möts man av en lokal hejarklacken som skrålar ”Hej och hå, kämpa på, välkomna till Råå”. Och så fortsätter det. Helsingborg tog verkligen emot löparna med värme och engagemang. Genom hela staden, i parker och bostadskvarter känner jag en härlig uppbackning av åskådarna. När vi efter drygt halva loppet leds in genom Helsingborgs arena och hamnar mitt i Circus Scotts generalrepetition känner löparglädjen inga gränser. Jag älskar Helsingborg och Helsingborgarna!

10348174_736037753135651_268454456575721837_n

Men, lyckoruset kan inte vara för evigt. Ett marathon är långt. Fruktansvärt långt. Åtminstone 12 km för långt. Vid 33 km är lårmusklerna så utmattade att jag måste stanna och stretcha dem för första gången. Någon kilometer senare är det dags för utsidan av knäet. Det är en fin balansgång mellan smärta orsakad av utmattning och skadlig smärta. Smärta på utsidan av knäet (dvs löparknä) är inget att leka med. Varningslampan lyser rött och det blir mer inslag av promenad och stretch än jag önskat. Efter serpentinbacken börjar jag sparka mig i baken på vart 5:e steg. Efter några minuter börjar smärtan i knäet försvinna och jag kan lunka vidare mot mål. Här någonstans börjar jag hoppas på en tid under 4 timmar. Håller jag 6 min/km ska det funka. Deppar lite när farthållarna med sina svarta tröjor och ballonger märkta med 4:00 glider förbi. Ner för Tinkarpsbacken får jag upp farten och med dryga kilometern kvar är det jag som glider förbi farthållarna för att gå i mål på 3:58:34.2014-09-13 14.31.51

Jag hade tänkt att köra säsongens sista linjelopp idag. Förra årets tävling i Södra Sandby var en trevlig historia och jag var sugen på att göra något liknade i år, även om jag sprungit marathon dagen innan. Fast en sann optimist måste ibland vara realist. Jag kan inte gå idag än mindre köra på max uppför Almbäcksvägen 12 ggr. Att ta mig till vallokalen blir dagens utmaning. Men det ska gå. Kanske med hjälp av färdtjänst!