Söndagens orientering – Fyrklubbstävlingen med anor från början av 2:a världkriget – hölls på Hallandsåsens sluttning. Helgen innan gick orienteringen utmärkt och det kändes helt ok att byta den lättare motionsbanan i mot en svårare i tävlingsklass. Kom till start med endast en minut tillgodo och gjorde mig i ordning för den långa banan. Blev vänligt uppmärksammad av en medtävlande om jag nog var fel på det och efter närmare kontroll visade sig att jag redan där var fel ute. Fick i alla fall med mig rätt karta och drog ivägt till den första lätthittade kontrollen. Sedan blev det klurigare. Även om jag försöker hålla mig borta från stigar och gå rakare på kontrollerna så är det inte alltid så enkelt att springa över kalhyggen och sankmark. Bilden till vänster visar mitt vägvalet och bilden i mitten visar hur en betydligt bättre orienterare tacklade uppgiften. Jag sprang långt. Han sprang rakt och kom fram tre minuter före. Olika vägval. Olika resultat. Bilden till höger visar söndagens största fel bedömning. Av någon anledning missar jag att skogsvägen går nära min kontroll och för att undvika kuta över värsta höjden och i stället skråa mot kontrollen hamnar jag ordentligt snett. Det slutar med ytterligare en löpning över kalhygge och en ordentlig uppförsbacke. Det sägs att genvägar ofta är senvägar. För mig är de flesta vägar sena och jag kan lika gärna chansa på att gena nästa gång!