Malmö Triathlon 2015

A78D52B2-07CF-47C9-9372-587FB03FEBB948674358-D730-42A6-983B-1A59B88D139C

När jag i veckan spontananmälde mig till helgens Malmö Triathlon kom minnena av triathlonåren tillbaka. Det var i slutet av 90-talet som jag under några år fokuserade på triathlon i form av sprint och olympisk distans. I efterhand har jag uppenbarligen glorifierat säsongen 1998 som den då jag var i mitt livs allra bästa form. Jag har speciellt ett minne av SM i Motala där jag tyckte att allt flöt på och jag har länge varit säker på att jag hamnade strax utanför topp-10. Men ack så fel jag hade! Lite googlande avslöjade att jag precis tog mig in på topp-30, c:a 20 min efter segraren…

The older I get the better I used to be! – Lee Trevino (amerikansk golfspelare)

Med lite mer realistiska förväntningar kom jag i hyfsad tid till starten för att mötas av hundratals deltagare som också skulle köra olympisk distans i motionsklassen. Genast känner jag mig ganska liten och dåligt förbered. Visst vet jag hur man simmar och springer, och cykel är ju numera min paradgren. Ändå kommer nervositeten smygande när jag ställer i ordning mina prylar. Det är gemensam start och därmed ganska trångt när alla samtidigt simmar iväg mot första bojen. Här går jag på rutin och lyckas både klara mig ifrån att bli översimmad och att få någons fot i huvudet. Simmar på i hyfsad fart, navigerar lite fel och glasögonen tar in vatten. Men, i övrigt händer inget anmärkningsvärt. Börjar längta efter att få sätta mig på cykeln vilket jag får göra efter 28 min i vattnet.

Cykelbanan är fri från annan trafik och körs i tre varv med varvning vid Turning Torso där hejarklacken är placerad. Det är inte tillåtet att ligga på rulle utan ett avstånd på 10 m ska hållas mellan cyklister. Jag ligger konstant i omkörningsfilen och börjar plocka placeringar. Det är lite svårt att komma in i ett bra flyt då banan har tre rondeller, tre 180-graders svängar och drygt tio 90-graders svängar per varv. Jag håller också igen en del. Varje gång det börjar brinna i låren slår jag av lite för att inte komma helt slutkörd till den avslutande löpningen. Jag snittar strax över 38 km/h och får dagens 3:e snabbaste cykeltid på 1 h 4 min.

Vanligtvis brukar löpningen kännas helt hemsk efter att suttit på cykeln i fyra mil. Men idag är det annorlunda. Jag kommer in i en fin rytm direkt och gläds över småsaker som att känseln i fötterna, som försvunnit pga nedkylning, kommer tillbaka till vänster fot redan under första varvet. Jag gläds också åt att bli ivrigt påhejad av min egna hejarklack på vart och ett av de fyra varven. Med 2 km kvar skruvar jag upp tempot ytterligare och kan plocka placeringar på upploppsrakan. Avslutar med humöret på topp och går i mål på 2:20:30, där den avslutande löpningen tog dryga 44 min. Hamnade på plats 15 av 209 startande! Visserligen lyckades jag inte slå min tid från 1996, men det är strunt samma. Jag är nöjd, glad och kan redan nu konstatera att triathlon var alldeles för kul för att inte upprepas.

25CA518A-F12F-4794-AC35-983F818727A7D100770D-5A19-403A-9A44-EA3B52FD2A45

Tvingad till triathlon

wpid-wp-1438108247563.jpegJag och dåvarande klubbkompisen Miro Cepciansky på Skanör Triathlon 2002. Kläderna satt bättre några år tidigare…

Frun noterade att det är Malmö Triathlon på söndag och undrade om jag inte skulle ställa upp. Jag tyckte att en sprintdistans vore lagom, men Anna tvingade mig genast till olympisk distans (1500 m simning, 40 km cykel & 10 km löpning) med motivet att det är mer prisvärt per tävlingsmeter. Två minuter senare är jag anmäld och nu har jag tre dagar på mig att finslipa triathlonformen. Ett rimligt mål är att slå tiden från mitt allra första triathlon i Halmstad 1996 där jag gick i mål på 2:17:12. I träningsdagboken står det:

Vilken pärs. Känslorna går ej att beskriva. Måste träna cykling!!!

Träna cykling är väl i princip det jag gjort sedan dess och det ska bli riktigt kul att få köra en tävling på avstängda vägar i centrala Malmö. Starten går 09:50 och senast 12:07 tänker jag korsa mållinjen.

Besegrad av åsen

Bild

I torsdags gjorde jag ett kort gästspel på Motion 6-dagars i Laholm. Bergsetappen på 120 km och en handfull gånger över Hallandsåsen blev bitvis en ganska plågsam historia. Redan i första stigningen kände jag att tätkillarna var lite väl starka för mig, men det var inte förrän tre stigningar senare som jag knäcktes rejält. De sista två milen tillbaka till Laholm kördes i trevligt lagtempo på 3-4 cyklister.

I torsdags gjorde jag ett kort gästspel på Motion 6-dagars i Laholm. Bergsetappen på 120 km och en handfull gånger över Hallandsåsen blev bitvis en ganska plågsam historia. Redan i första stigningen kände jag att tätkillarna var lite väl starka för mig, men det var inte förrän tre stigningar senare som jag knäcktes rejält. De sista två milen tillbaka till Laholm kördes i trevligt lagtempo på 3-4 cyklister.

Gran Fondo Eslöv 2015

Årets upplaga av Gran Fondo Eslöv blev en blåsig historia med ömmande ben. Och jag var inte den enda som tyckte att det var en extra tuff dag. Första milen till Marieholm gick beskedligt med en motvind som gjorde det svårt att cykla fort. Jag misstänkte att det skulle bli hårdkörning i kantvinden när vi svängde höger mot Bialitt och det var precis vad det blev. Klungan pulveriserades i flera mindre grupper och redan efter dryga milen var vi bara ett tjugotal kvar längst fram. Ytterligare några fick ge sig i nästa kantvindsparti och det var först när vi nådde toppen av Söderåsen för första gången som det började lugna ner sig lite. Väl framme i Åvarpsbacken var det dags för nästa hårdkörning. Ett gäng på sex cyklister fick en lucka och jag maxade för att komma i kapp. Vi fortsatte i högt tempo med bra samarbete och när vi närmade oss dagens sista stigning – Lotta på åsen – var benen ordentligt ömma. Jag hoppades att det skulle gå lugnt och fint uppför backen, men det gick inte tillräckligt lugnt och jag samt ytterligare en cyklist fick ge oss. Det tog några mil innan vi blev ikappcyklade av ett mindre gäng som vi gjorde sällskap med tillbaka till Eslöv. I sista rondellen gjorde jag ett misslyckat försök att rycka och få en lucka in mot mål och det var med ordentligt sura ben som jag till slut korsade mållinjen på tiden 3:32.

Kastbergaloppet 2014

DSC_0076

Kastbergaloppet är en fin höstpärla som jag gärna inte missar. Förra året gjorde jag en alldeles för lång spurt, blev passerad och slutade trea. Detta året hade jag andra planer, men som vanligt i cykeltävlingar blir det ofta inte som man tänkt sig. Jag har inte blivit riktigt trött på en cykel sedan Haute Route, men det blev det snabbt ändring på när Lars Andersson (f.d. elitare drog iväg) direkt efter start, allt för att slippa grus i ögonen enligt honom själv. Det höga tempot gjorde att tätgruppen blev liten riktigt fort. Innan vi nådde Bosarp var vi inte fler än 15 kvar och när vi var framme vid Ask så sprängdes gruppen i bitar. Jag kunde inte följa med loken längst fram och hamnade i ingen mans land. För långt till cyklisterna framför mig och ganska ensam.

Efter ett tag ser jag en gul blixt komma förbi i hög fart. Det är Lars som hämtat upp cykelkompisen Mattias och bogserar honom mot täten igen. Jag slänger mig in på rullen och lyckas hålla mig kvar. Lars jobbar hårt, vi sitter klistrade. Vid Konga har han fyra av oss i släptåg och ytterligare fyra i en utbrytning några hundra meter längre fram, vilka vi är i kapp lagom vid Bialitt. Nu har Mattias fått släppa igen och Lars försvinner ner för att agera hjälpryttare än en gång. Framme i täten blir det hårdkörning i skogen mot Trolleholm. Jag är ganska mör vid det här laget och får se två CKX-cyklister få lucka och glida iväg. Det är inte bara jag som är mör och utan Lars så blir luckan större och större. Efter Stehag, när jag precis tagit en förning, attackerar Glembro i ett försök att köra i kapp tätduon på egen hand. Gruppen splittras och jag tappar rullen. Sista milen blir en seg sträcka på egen hand innan jag når mållinjen som 7:e cyklist. Den efterföljande buffén med ärtsoppa, bröd, grillad korv, kaffe och kaka är dagens belöning och troligen landets bästa. Mottot ”Ät till du skäms” gör ingen cyklist besviken!

Jag litar på Jeff!

77c1f09f79a1a6322837df966df663f4

Jeff Galloway har sprungit 100-tals maratonlopp, deltagit i Olympiska spelen och arbetat med löpning sedan urminnes tider. Jeff är också grundaren till spring-gå-spring-metoden som fått miljoner människor att börja springa. I morgon springer jag Helsingborg marathon – som den ofrivillige löparen. Jag kunde inte motstå frestelsen att deltaga i den första upplagan av ett nytt storlopp alldeles runt husknuten.

Men, jag är inte förberedd. I år har jag inte ens sprungit 10 ggr. Jeffs springa-gå-springa-metod kan vara upplägget som får mig att komma i mål utan att gå sönder. Därför är jag beredd att testa den. Så i morgon blir det 42195 m i intervallform. 4 min löpning, 1 min promenad. Skulle gissa att det blir en sisådär 50 intervaller innan jag når målet på Gröningen.

Split vision

Efter ett gäng lugna dagar har det mot slutet av veckan blivit dags att komma igång igen. Såret läker fint, men båda axlarna behöver ett tag till innan de gillar att lyfta högt. I onsdags blev det cykelpendling till LTH. Det kändes lite halvstelt. Musklerna har dragit ihop sig och det ömmar lite här och där. Samma sak igår morse när jag sprang en tidig runda för att göra ett desperat försök att anpassa benen till löpning inför Helsingborg marathon om 8 dagar.

Jag är inte riktigt helt överens med mig själv hur jag ska förhålla mig till löpning. Jag tycker om att springa. Jag uppskattar möjligheten att kunna koppla av på ett annat sätt än vad jag kan göra på cykel där det hela tiden gäller att vara uppmärksam på trafiken och vägbanan. Det är nästan bara när man cyklar uppför som cyklingen liknar löpningen i detta avseende. I 10 km/h uppför Col de la Madeleine går det att fundera en hel del… En annan sak som jag uppskattar med löpningen är att jag varken tävlar eller tränar för att tävla här. På cykeln är jag målinriktad, planerande och arbetar oftast hårt med olika former av intervaller. När löparskorna är på bara springer jag, oavsett om det är träning eller ett motionslopp. Därför erbjuder löpningen en annan avkoppling än vad jag får på cykeln.

Kävlingetrampen idag blev en snabb runda. 10 fartglada cyklister höll fint tempo och rullade in med ett snitt strax under 42 km/h. Jag hade inte min bästa dag och fick stå över en och annan förning när Sjöboelitens värsting tryckte till pedalerna. I morgon blir orienteringstävling. Förhoppningsvis hamnar jag inte helt vilse!

På led längs en led

Juli och augusti innebär semestertider med allehanda aktiviteter med familjen. En av dessa var en utflykt till Åre och ett besök i svenska fjällvärlden. Innan dess blev det ett Ringenlopp, ett Elisedals GP och karriärens första seger när Åre Grand Prix skulle avgöras. Påpassligt nog gick AXA Fjällmaraton samtidigt som vi var där och naturligtvis vill frun inte missa en sådan utmaning. I sällskap med henne skulle vi upplevelsespringa 43 km och 1800 höjdmeter. Jag tränar inte särskilt mycket löpning och året har hitintills bjudit på sex träningspass med en längsta distans på 11 km. Kanske inte riktigt den träning som krävs för att fixa ett fjällmaraton med bravur, men då vi kommit överens om att tempot inte var det viktiga så var jag inte speciellt orolig. Fast det blev inte riktigt som tänkt.

De var många som ville springa fjällmaran. Eller springa var kanske en överdrift då vi redan efter 1 km hamnade på ett långt led som promenerade uppför det första fjället. Stigen var smal och någon möjlighet till omkörning fanns inte. Trodde i min enfald att det skulle ordna till sig, men efter att ha avverkat 5 km på den första timmen började jag bli ordentligt frustrerad. Inte förrän efter 8 km löstes ledet upp och vi kunde för första gången bestämma över vår egen fart. Ärligt talat blev jag sjukt frustrerad över att med pigga ben och gott humör behöva promenera på led längs en led i mer än 1,5 h. Ska jag fjällvandra behöver jag inte göra det med nummerlapp stirrandes in i ryggen på framförvarande. Visst lättade trängseln sedan, men så fort det blev någon form av motlut fortsatte promenerande på led, längs leden… Promenaderna blandades med löpning nerför i sjuka mängder lera, emellanåt kändes som att forsränna till fots utan någon form av kontroll. Ganska kul, dock.

Den långsamma farten och kanske min tidiga frustration gjorde att jag misskötte jag mitt vätskeintag. Efter 5 h, på väg uppför Ottfjället, började jag må riktigt konstigt. Jag tog en gel, drack vatten, men läget förbättrades inte. Jag hade inget problem med orken, men illamåendet fick mig att tänka tråkiga tankar och när vi nådde toppen efter att avverkat 7 km på 100 min fanns det inte mycket positiv energi kvar i mig. Anna servade mig med coca cola och en vänlig funktionär stack fram en espresso som jag slukade i en klunk. Helt plötsligt kommer energin och orken tillbaka och jag känner för att skutta som en ren ner för fjället mot målet i Vålådalen. Mängden lera är fortfarande sanslös, men humöret är på topp och kilometrarna tickar på i hyfsad fart. Den sista biten går på en förhållandevis jämn väg och det är då jag börjar inse att vi kan fixa 7 h. Inte för att 7 h är en särskilt bra tid, men det känns betydligt bättre med 6:59 än 7:01. Anna, som alltid har pigga ben, driver på i en bra fart och jag hänger med så gott det går. Vår energi är på topp när vi korsar mållinjen på 6:58.

Kanske var det ändå lite tur för mina ben att det blev så pass långa promenadsträckor för ont gjorde de ändå och hade tempot varit högre så kanske jag hade blivit betydligt mer sliten, med helt andra krav på återhämtning och rehab. Nu räckte det med träningsvärk och sega ben. Om en vecka kör jag en prolog i centrala Geneve. Då hoppas jag att fjällmaratonet har lämnat mina ben och att jag är redo för årets, och kanske livets, hittills största cykelutmaning – Haute Route Alps.

Gran Fondo Eslöv 2014

14212017785_38bc43c00a_o

Gran Fondo Eslöv lockade som vanligt ett stort antal cyklister och en hel del av det starkare slaget också. Vädret var perfekt, även om vinden kanske var lite för svag för att göra någon större skillnad. Det märktes också på tätklungans storlek som var större än vanligt långt in i loppet. Jag håller mig ofta långt fram för att undvika överraskande fartökningar, luckor och inte minst vurpor. Därför märkte jag inte heller några av de krascher som inträffade i början av loppet. Tempot var ganska sansat i början och det var först när vi svängde av 108:an i riktning mot Torrlösa som den första hårdkörningen kom igång. Den varade inte så länge utan det var en samlad grupp som närmade sig Svalövs golfbana. Lite körning i backen, men återigen en samlad grupp. Så fortsatte det uppför åsen, men i backen ner mot Kågeröd fick en liten grupp cyklister en lucka som bara växte efter dåligt samarbete av oss andra.

I Åvarpsbacken satsades det friskt och jag bet i för att gå med den lilla grupp som fick lucka. Gruppen sprack av mot slutet av backen så jag satsade allt jag hade för att gå i kapp när det började plana ut. Det gick och vi var ett gäng på 5-6 cyklister, där bland elitaren Linus Dahlberg, som började samarbeta för att komma loss från tätklungan. Luckan växte, men när Linus höjde tempot ytterligare i backen upp mot Stenestads kyrka fixade inte mina ben mer mjölksyra och jag fick bädda in mig i klungan igen. Väl nere på platten igen satt alla mest och väntade på dagens sista backe – Lotta på Åsen.

14025331100_165459f0de_o

Jag hamnar lite långt ner i klungan vid ingången av backen och det blir lite stökigt när mindre starka cyklister vinglar och faller bakåt genom fältet. Lyckas dock trampa mig upp så pass att jag har koll på konkurrenterna och gör mig beredd på ryck. Alla verkar dock vara nöjda med farten, förutom Dahlberg som glider iväg i sitt eget tempo (för att senare ansluta till utbrytningen). Det är först när vi svänger av mot Trolleholm som det börjar köras på. Jag gör själv några försök att komma loss, men får inte med mig tillräckligt med andra för att vi ska få igång fin lagtempokörning. Vice versa gäller när andra cyklister attackerar och jag själv inte följer med. Vi har utbrytarna inom synhåll och med 5 km kvar är deras lucka 30 s. Det borde vi kunnat plocka in om vi fått ordning på jakten, men dessvärre saknar vi den förmågan (eller viljan) till samarbete.

Strax innan vi kommer Eslöv varnar jag Kävlingekompisen Mattias att strax blir det värsta vilda västern när det ska spurtas. Jag försöker övertyga honom att det är ok att inte slåss om segern pga den stora kraschrisken och att han ska vara riktigt nöjd med att ha gått med tätgruppen för första gången. Tyvärr går det precis så illa som jag befarade och jag ser en Cykla i Eslöv-cyklist krascha hårt framför mig samtidigt som en från Lunedi flyger i luften och hans cykel träffar mitt högerben som får sig en ordentlig smäll. Är nöjd med att lyckas hålla mig på hjulen, men rullar i mål med en klump i magen orolig för de som gick omkull. Tänker på min kraschade fru och hoppas att de klarat sig undan allvarligare skador, vilket också visade sig vara fallet.

Väl i mål efter dusch och mat njuter jag med vänner i det underbara vädret. Vi diskuterar vad det är som gör att Gran Fondo Eslöv skiljer sig från andra motionslopp. På FIK-trampen, Husiesvängen mm samarbetar ofta tätgruppen likt en snabbgrupp runt Vättern. Det körs belgiska kedjor i hög fart och gruppen håller samman hela vägen. På Gran Fondo Eslöv samarbetas det nästan inget alls. Uppenbarligen räcker det med tidtagning för att ett motionslopp ska bli en tävling, eller? Organisationen och speciellt MC-förarna ska i övrigt ha ett stort tack för att de gör av vi kan cykla så fort som vi gör. De jobbar hårt och bra!

Kävlingetrampen 2013

Det ryktades om nytt deltagarrekord och fler än 600 cyklister som samlades i Furulund på lördagsmorgonen för att ta sig an Kävlingetrampen. Ville man cykla fort så var det start kl 08. Och fort gick det! Redan när vi lämnade Kävlinge för att ta 108:an norrut började det bli besvärligt för en del. Kantvind och hög fart i kombination med viss ovana att cykla fort i grupp gjorde vår klunga ryckig och nervös. Vi försökte få till ett hyfsat fint lagtempo, men det var först efter Torrlösa när vi var 10-12 cyklister kvar längst fram som detta började fungera bra och efter Röstånga tyckte jag till och med att det gick riktigt bra.

Någon mil senare efter Stockamöllan var vi åtta kvar som samarbetade bra. Sjöboeliten hade tre representanter längst fram och jag imponerades särskilt av Marcus Carlssons slätdrag. Han borde vara livsfarlig på hyfsat platta tempobanor. Vi var dessutom Patrik H och Anders W från CykelCity, Rose från FK Trampen och Roger B från Vinco. Ett starkt gäng som nådde Furulund 1:52 efter start, vilket gav ett snitt på 41 km/h. Sammanfattningsvis var första halvtimmen ordentligt jobbig och träningseffekten god. Bäst av allt var trots allt snacket efter målgång. Riktigt många kända ansikten på plats, fin fika och underbart sommarväder.