I söndags förra veckan körde jag Staffanstorps CK linjelopp tillsammans med klubbkompisarna Petter Eiring och Joakim Persson. Inför loppet hade jag bestämt mig för att verkligen försöka jobba för laget, oavsett om det innebar att jag inte skulle orka fullfölja. Inför varje cykeltävling sedan jag började i slutet av 2010 har jag haft en idé om att vi ska jobba tillsammans, utnyttja våra gemensamma styrkor och försöka skapa möjligheter för Åstorps CK att placera sig långt upp i resultatlistan. Hitintills har det inte gått så bra. Jag har antingen blivit avhängd eller fått kämpa så mycket för att stanna kvar i klungan att jag inte kunnat göra någon nytta för lagkompisarna. Frågan är om det skulle bli annorlunda denna gång?
Både Petter och Jocke hade visat fin form inför loppet. För egen del kände jag mig i skapligt skick, sugen på att tävla då nästa tävling är 1,5 månad bort. Vi hade tänkt samlas en stund innan och prata ihop oss men spöregnet gjorde att vi gömde oss i bilarna ända tills dess att speakern hotade med repressalier om vi inte tog oss till starten för avprickning. Lite snabbt enades vi om att jag skulle vara mest aktiv de första varven,gå med på attacker och kontrollera utbrytningar. Därefter skulle Petter ta vid med motsvarande arbetsuppgifter för att Jocke slutligen skulle kunna bege sig iväg i en avgörande utbrytning.
Att börja en cykeltävling ouppvärmd och köra hårt från början är inte särskilt skönt. Men, det är inte skönt för någon och under de första varven var jag loss i olika grupperingar. Klungan kom alltid i kapp, vilket gjorde det möjligt att attackera igen och få dem att jaga. I detta läge håller sig Petter och Jocke i viloläge och efter några varv är det dags för mig att ta det lugnt en stund. Petter tar över och jobbar på samma sätt när han lägger in tempoväxeln och kör in utbrytningar. På fjärde varvet har några cyklister lyckats få en lucka och Petter gör en riktig kraftinsats och drar upp Jocke till tätgruppen. Flera andra starka cyklister ansluter och jag bidrar till att sänka farten på klungan. Ganska snabbt ökar avståndet och redan efter ett halv varv ligger de drygt minuten före.
Nu börjar ett intressant skede av tävlingen. De flesta lag har cyklister med i utbrytningen vilket gör att det inte är någon som är särskilt intresserad av att hämta in tätgruppen. CK Ringen, jag och Petter ser till att farten är skaplig och det rullar på bra. Själv tycker jag att jag lika gärna kan slösa energi i klungan och få en träningseffekt än att bara åka med. När väl avståndet är uppe i 4 min är det uppenbart att utbrytningen kommer hålla. Nu börjar jag fundera på hur jag ska avsluta loppet. Ska jag försöka gå solo med ett varv kvar eller göra ett Cancellara-ryck sista kilometern? Efter lite hårdkörning i kantvinden skippar jag de mer avancerade idéerna efter att ha rådfrågat benen. Hänger med på en och annan attack, men klungan kommer i kapp. Slutligen bestämmer jag mig för att ge allt jag har i motlutsspurten bara för att komma lite högre upp i resultatlistan. Men, redan i den tredje sista svängen sätter en annan cyklist in en attack och jag försöker gå med. Vi får en liten lucka och Petter effektivt håller koll på övriga cyklister. Jag lyckas inte ansluta helt, utan det blir till att köra för allt vad benen kan de sista 800 m mot mål. Kommer in på en elfte plats med Petter alldeles bakom och möts av en strålande Jocke som lyckades vinna hela tävlingen. Efter lite kramkalas a la Cavendish enas vi om att det är så här det ska cykeltävlas. Ser redan fram emot nästa tävling!
