Från kickoff till kickout

Två år efter den stora kollapsen kan jag inte längre hålla mig borta drömmarna om en världsmästartitel. Denna gång byter jag ut cykeln mot löpskor, karta och kompass. I sommar går veteran-VM i orientering på andra sidan sundet och jag lockas av en sprintfinal i centrala Köpenhamn med Christiansborgs slott i förgrunden. Visst jag är kanske inte världsbäst på att orientera. Inte ens bäst i Kävlinge. Men, jag har en plan. En plan dömd att misslyckas, men lockelsen är för stark för att motstå.

Förra helgen var det dags för kickoff och formtest på Skanörsmilen. Var står jag idag? Hur mycket snabbare måste jag bli? Med ett snitt på 4:24 min/km fick jag svart på vitt att jag behöver plocka minst 30 s per km för att ens kunna drömma om en finalplats. Motiverad med storslagna planer började jag det komplicerade arbetet med att hitta tillbaka till en träningsstruktur. Men något känns fruktansvärt fel. Musklerna värker och det strålar ordentligt ner i benen i princip hela tiden. Ordnar först med ett kiropraktorbesök och följer upp med en ortoped. Den preliminära domen lyder diskbråck. Kickoff förvandlas till kickout…

DNS i DM UL

Färdigpackad

I tisdags kom den smygande från sitt gömställe i svalget. Slog till med full kraft och drog vidare till näsan, bihållorna och öronen. In i det sista hoppade jag att immunförsvaret skulle besegra förkylningen och göra mig redo för start till min hittills längsta orientering. Jag har käkat ingefära, ryska rötter och röd solhatt. Trots det måsta jag ställa in orienteringssäsongens höjdpunkt – DM i Ultralång där jag skulle springa längsta möjliga bana på 19 km. Att bara hinna i mål innan duschen plockats ner skulle kräva en toppinsats från min sida. I stället blir det soffhäng med reprisen av veckans Landet runt…

Året som gick

Xcup 4

Cirkeln är snart sluten. Ett år har gått sedan jag provade på MTB för första gången till att det nästa helg är dags igen. Om 2015 var året då jag upprepade gånger tappade motivationen i mitt försök att bli min allra bästa cyklist så är 2016 året då jag gjort precis tvärtom. Jag har inte planerat någon träning. Jag har inte kommit förberedd till tävlingar. Jag har tränat så många olika saker att jag känner mig halvkass på det mesta. Jag har också stundtals tvingats ge jobbet lite högre prioritet än jag önskat.

Fast att vara halvkass på många saker är inte alls fel. Innan jag började mitt cykelfokuserade liv beaktade jag snarare mig själv som en uthållighetsidrottare än en löpare, cyklist, simmare eller annan nischad sportutövare. Under 2015 upptäckte jag att det saknades något – glädjen med att idrotta. Jag valde bort alldeles för mycket av saker som jag gillar för att i stället följa min egen orubbliga linje. Nu, ett år senare, finns glädjen där igen. Jag är sugen på mycket. Jag har lyckats bli av med prestationsspöket, även om det dyker upp då och då igen. Därför kommer jag fortsatta att vara en halvkass uthållighetsidrottare.

Jag kommer fortsätta cykla landsväg, tempo och MTB. Jag kommer springa traillopp och på asfalt. Jag kommer irra runt i skogen med karta och kompass. Då och då hoppar jag i våtdråkten och simmar i öppet vatten. Ibland kombinerar jag idrotterna och kör duathlon, swimrun, triathlon mm. Variationen under 2016 har varit nyckeln. Hoppas på ett lika spretigt kommande år.

Fem tävlingar på sex dagar!

Det har varit några intensiva tävlingsdagen. Helgen i Värnamo följdes upp av Allians-GP på Sturup Raceway. Alltid lika kul att cykla runtrunt. Benen var hyfsade och på nästsista varvet låg jag i fin position. Slutvarvet går alltid ruskigt fort och det gäller att ligga långt fram betydligt tidigare än vad man kan tro. Har bra fart in på upploppet och korsar mållinjen som 5:e cyklist och 2:a i min klass. Onsdagen bjöd på sedvanligt allianstempo mellan Hög och V. Karaby. Hemmabana för min del och gott om supportrar på plats. Taktiken innan tävlingen var att försöka cykla en växel tyngre än vad jag normalt gör. Att helt enkelt tvinga benen att brinna ännu mer. Planen höll och jag knep en fin 3:e plats bakom tempokanonerna Boström och Eiring

Gårdagskvällen bjöd på orientering i Klåveröd. Kretsmästerskap och start i H35 dagen till ära. Tror att det var minst 3 månader sedan jag orienterade och det visade sig redan efter 5:e kontrollen då jag glömde passa kartan och följde fel stenmur. Ganska snart var jag ordentligt förvirrad eftersom jag dessutom hamnat utanför kartan. Efter en halvtimmes irrande hade jag lyckats hitta in på kartan igen och bestämde mig för att på enklaste sätt springa tillbaka till målet för att dottern inte skulle behöva vänta i dryga timmen på min målgång. Idag vilar jag och i morgon kör vi vidare med nästa tävling. Återigen är det orientering på programmet, men svart bana byts ut mot orange…

Det blåser…

54174_vindkraft2sxcstor

Förändringens vindar blåser kring mig. Jag borde agerat tidigare, men envishet och målmedvetenhet trodde att genomklappningen efter tre månader på trainern i garaget berodde på svaghet och inget annat. Efter ytterligare en svacka började jag på allvar fundera på hur det egentligen står till. Våren och den första delen av sommaren har inte varit sig lik. Vanligtvis har jag lyxen att som egenföretagare kunna planera mina veckor relativt fritt. Det är inte ofta jag behöver kompromissa allt för mycket. Men, en något förändrad arbetssituation med fler resor ruckade på balansen och tvingade mig att välja bort och prioritera om. På det personliga planet har de senaste veckorna varit en känslomässiga berg- och dalbana då min äldsta dotter nyss flyttat till USA för att gå ett år på highschool.

wpid-07557ff9-7c03-4902-ac99-66a4cad1fe4f64b5d415-8128-42be-b6f9-2aaeae7007d5.jpg

I min målmedvetna, fokuserade och strikta träning har jag någonstans på vägen tappat bort det som är kul och glädjefyllt. Jag har allt för många gånger valt att köra mina planerade intervaller i stället för att hänga med ut på andra cykelrundor. Genom stenhård fokusering på cykling har jag också valt bort andra uthållighetsidrotter som jag tycker om. Jag vill springa mer, orientera, simma, köra triathlon, swimrun, mountainbike mm. Både Kustjagaren i Karlskrona och Malmö triathlon gav mig insikt och gjorde mig glad. Med undantag för allianstävlingarna avslutar jag tävlingssäsongen till helgen med tempo- och linjelopp i Värnamo. Jag skrotar plan B. Jag har också valt att avsluta mitt samarbetet med min tränare. I övrigt har jag inte så många planer och det är precis vad jag behöver just nu…

Motivationsbrist, lättnad och förtjusning

swimrun

Motivationen har inte varit på topp sedan det misslyckade VM-kvalet. Jag har tränat så fruktansvärt målinriktad det senaste halvåret att luften gick ur när det inte riktigt gick som tänkt. Efter VM-kvalet hade jag en liten lugnare period. Och visst blev den lugn träningsmässigt, men absolut inte på jobbet. Helt plötsligt fick jag finna mig i att det var jobbet som bestämde när och om det skulle tränas och inte tvärtom. Säkert en ganska vanlig situation för de flesta, men inget som jag är van vid och stressnivån ökade ännu mer. Mitt i allt var det också dags att påbörja ett högintensivt VO2max-block där jag under tre veckor ska pressa ut så många hjärtslag som möjligt nära min maximala förmåga. Och efter mycket slit körde jag mitt 13:e och sista maxintervallpasset idag. Som tur är jag så pass disciplinerad att jag kan träna utan egentlig motivation, men så klart bara under en kortare tid. Nu är min mental kapacitet slut och därför känner jag stor förtjusning över att göra något helt annat. På lördag startar jag i mitt första swimrun – Kustjagaren – 26 km löpning och 5 km simning. Jag och brorsan kör tillsammans och förväntar oss en riktigt rolig och utmanade dag i Karlskronas skärgård.

Plan B

natural power

Det är ingen hemlighet att en plats i tempoloppet i amatör-VM i Aalborg var 2015-års stora mål. Den resan tog ett hastigt slut i förra veckan när jag inte kunde cykla så fort som det krävdes. Jag hade en ambition att nå 36 min för att vara säker på en plats. Förra året räckte 37:22, men jag ville vara på säkra sidan. 36 min var på säkra sidan. Men inte mina 36:38. 33 s fattades, plan A skickas till skroten och jag behöver en ersättare. När besvikelsen var som störst insåg jag att favorittävlingen – Svanesund 3-dagars – går veckoslutet innan VM. Direkt kände jag att det trots allt kan bli en ganska trevlig avslutning på cykelåret 2015.

Formtoppar med Lundaloppet

wpid-img_20150509_091916.jpg

Om 5 dagar är det dags. Då ska det cyklas fortare än någonsin och jag ska få min VM-biljett efter ett briljant tempolopp i Helsingör. Efter onsdagens allianstempo uppför Söderåsen började tormtoppningen. Successiv nertrappning av träningen med bibehållna korta inslag av tempocykling i tävlingsfart. Idag gör jag något som jag inte borde. Alva vill göra premiär på 10 km löpning och vi springer tillsammans Lundaloppet som i år bjuder på en ny lockande bansträckning. Jag hoppas att jag slipper allt för mycket träningsverk…

Tränarbyte

UWCT_medals

Coach Jake försvann, bokstavligen. I mitten av februari meddelade han att det var lite ändringar på gång, bl.a. med en flytt från Colorado till Kalifornien. Jag fick två veckors träning skickad till mig och sedan har jag inte hört av honom. Därför tvingades jag till ett byte av tränare och numera är coach Jake ersatt av coach Noah. Jag kan inte klaga på företaget – CTS – som löste mitt problem omedelbart efter att de fått kännedom om det. Däremot blev jag ganska besviken över att blivit dumpad, utan förklaring eller förvarning.

Att bygga en relation med en tränare tar en stund. Med en ny tränare blir det att börja om från start. Träningshistorik, ambition, träningsmoral, familjesituation, jobb, etc måste förmedlas så att coachningen blir så bra som möjligt. Här tycker jag att Noah tagit ett stort ansvar. Regelbundna telefonsamtal via Skype och snabb e-postkontakt har gjort att jag är på spåret igen, med en plan som först ska ge mig ett lyckat VM-kval den 14/5 och sedan toppform på tempoloppet i Hobro den 3/9. I veckan började jag träna hårt igen, efter att ägnat förra månaden åt distanspass – på tempocykeln. Nu känns det som 330 W trots allt ligger inom räckhåll…