Jag trodde det var kört. Att jag gått från cyklist till löpare. Att jag bytt trycket i pedalerna mot spänst i steget. Semestern i Umeå bjöd på spännande löpning längs Öre älv, härligt flyt i skogen och alldeles för sega ben på cykeln. I lördags sprang jag Kåsebergaloppet och tog en hedrande 6:e plats. Bra mycket bättre än vad jag lyckats med på cykeln. Med kylskåpsstela ben var det med fasa som jag gav mig ut på cykeln igår. Döm om min förvåning så levererade kroppen riktigt bra och jag körde ett av årets bästa cykelpass med totalt femtio minuter på tröskeleffekt. I kväll väntar åter ett GP-lopp på Sturup Raceway med den stora skillnaden att vi cyklar åt andra hållet!
Veteran-SM mm
Allt sedan jag kom igång med träningen igen har det flutit på ganska bra. Slutet av juli bjöd på Ringenloppet, Elisdals GP och Veteran-SM. Tävlingarna har varit av ”träningskaraktär” och jag har satsat mer på hur jag ska tävla än hur jag presterat. Det har handlat om att hålla sig långt fram i klungan, vara uppmärksam på attacker och ta sig fram i ett stort startfält. Både Ringenloppet och Veteran-SM hade c:a 90 cyklister till start i min klass. Veteran-SM blev ett speciellt lopp. Frisk vind, sol och c:a 30 grader varmt. Redan dagen innan loppet kände jag mig påverkad av värmen när jag körde min sedvanliga träning inför tävling. En timme fick på fall och jag var ganska orolig hur det skulle kännas efter mer än tre timmars tävlande. Drack Resorb och kolhydratladdade lite lätt för första gången i år.
Loppet blev en dräpare. Av de 93 cyklisterna som stod på startlinjen i H40 valde 39 att bryta. Själv hängde jag med bra i fem av de sju varven. Jag var aldrig i riktig kris, utan satt långt fram i kantvinden och kände att jag hade hyfsat tryck i benen. Visserligen hade en större utbrytning gott iväg efter några varv, och farten i klungan varierade kraftigt. Någon riktig jakt lyckades vi inte få till. Under det sjätte varvet slutade jag svettas och började frysa i stället. Det har hänt tidigare, bl.a. på ett Stockholm marathon i 28-gradig värme och är en tydlig varningssignal om överhettning. I backen på det sista varvet vågade jag inte gå på max längre utan slog av på farten och det var knappt att jag tog mig i mål på en 39:e plats. Efter nödkylning blev jag till slut människa igen och kunde jag konstatera att jag inte tappat så mycket under juni och att det ska bli riktigt kul att träna för en ny formtopp i slutet av augusti.
Dags att vända formkurvan
Nu har jag halkat efter rejält! Redan efter GP Sturup Raceway började det gå utför. Först en jobbresa och en långweekend med familjen i Stockholm. Sedan lyckades jag göra två fina träningsveckor innan Staffanstorps CK linje, men efter det har det varit sisådär med kontinuiteten. SM-tävlingarna i Åstorp där jag ansvarade för de sociala medierna tog mycket tid, men blev riktigt lyckat precis som hela SM-arrangemanget. Direkt efter drog jag iväg på konferens utanför London där jag faktiskt lyckades klämma in lite Eiringträning på motionscykel med bred sadel. Sedan bar det av till Spanien för att fira föräldrarnas födelsedagar. Farsan ska ha en eloge som släpade med sig två racercyklar och jag fick en och annan kortare tur i bergig och rolig terräng. Mer än 1000 höjdmeter på 45 km cykel är inte illa. Bergsrundorna gjorde mig riktigt sugen på att cykla uppför de riktiga bergen i Alperna och Pyreneerna. Måste dra dit någon gång! Haute Route vore grymt…
Nu är jag tillbaka och efter en plötslig feberattack i lördags är jag redo att vända formkurvan som pekat neråt den senaste månaden. Någon form till kommande tävlingar nästa helg lär jag inte hinna bygga upp, utan dessa får ingå i träningen inför en stark säsongsavslutning om börjar med Svanesund 3-dagars och går via Skånes 2-dagars till något danskrace helgen innan det är tänkt att jag ska springa Berlin marathon. På Veteran-SM om knappt tre veckor lovar jag att slita hund för mina mer åkstarka klubbkamrater Gartman och Eiring. Jag hoppas att jag åtminstone kan vara aktiv i hälften av det 135 km långa linjeloppet.
Den första träningsveckan fokuserar på distans varvat med intensitet kring och under tröskeln. Igår cyklade jag hem från Halmstad via både Truedsfällan och Lotta på Åsen. I helgen blir det två gånger Åhus-Kävlinge då dottern spelar beachhandboll där. Backarna uppför Hallandsåsen, Söderåsen och Linderödsåsen kommer svida i benen och ge ett bra besked på hur illa det egentligen är ställt med formen.
Träning för att kunna träna
Cirkeldiagrammet talar sitt tydliga språk. Jag tränar enformigt. Enformigt även för att vara cyklist. Vad hände med bålstyrkan? Vet jag ens var TRX:en är undanstoppad? Ska jag verkligen springa Berlin Marathon i september? Om sanningen ska fram har bortprioriteringen av överkroppsstyrka och bålstabilitet börjat sätta sina spår. För att inte tala om bristen på rörlighetsträning. Bröstryggen värker lite lätt och vissa morgnar är jag så stram i sätesmuskulaturen att det strålar ner i vänsterbenet. Lårens utsidor är ömmar och vaderna spänner. Allt detta borde få varningsklockorna att ringa och åtgärder att sättas in. Men, av någon anledning blir det inte av. Det gör helt enkelt inte tillräckligt ont. En förbannat korkad inställning om man ska vara förnuftig.
Vad gör jag nu då? Kan jag lova mig själv 5 min strecthing efter avslutad träning? Kan jag se till att stärka upp rygg och bål med några funktionella övningar ett par gånger i veckan? Troligen inte, men jag vill. Hoppas att semestern ger mig mer tillfälle till denna träning som behövs för att kunna prestera som bäst på cykeln…
Staffanstorp CK linjelopp – planen som höll!
I söndags förra veckan körde jag Staffanstorps CK linjelopp tillsammans med klubbkompisarna Petter Eiring och Joakim Persson. Inför loppet hade jag bestämt mig för att verkligen försöka jobba för laget, oavsett om det innebar att jag inte skulle orka fullfölja. Inför varje cykeltävling sedan jag började i slutet av 2010 har jag haft en idé om att vi ska jobba tillsammans, utnyttja våra gemensamma styrkor och försöka skapa möjligheter för Åstorps CK att placera sig långt upp i resultatlistan. Hitintills har det inte gått så bra. Jag har antingen blivit avhängd eller fått kämpa så mycket för att stanna kvar i klungan att jag inte kunnat göra någon nytta för lagkompisarna. Frågan är om det skulle bli annorlunda denna gång?
Både Petter och Jocke hade visat fin form inför loppet. För egen del kände jag mig i skapligt skick, sugen på att tävla då nästa tävling är 1,5 månad bort. Vi hade tänkt samlas en stund innan och prata ihop oss men spöregnet gjorde att vi gömde oss i bilarna ända tills dess att speakern hotade med repressalier om vi inte tog oss till starten för avprickning. Lite snabbt enades vi om att jag skulle vara mest aktiv de första varven,gå med på attacker och kontrollera utbrytningar. Därefter skulle Petter ta vid med motsvarande arbetsuppgifter för att Jocke slutligen skulle kunna bege sig iväg i en avgörande utbrytning.
Att börja en cykeltävling ouppvärmd och köra hårt från början är inte särskilt skönt. Men, det är inte skönt för någon och under de första varven var jag loss i olika grupperingar. Klungan kom alltid i kapp, vilket gjorde det möjligt att attackera igen och få dem att jaga. I detta läge håller sig Petter och Jocke i viloläge och efter några varv är det dags för mig att ta det lugnt en stund. Petter tar över och jobbar på samma sätt när han lägger in tempoväxeln och kör in utbrytningar. På fjärde varvet har några cyklister lyckats få en lucka och Petter gör en riktig kraftinsats och drar upp Jocke till tätgruppen. Flera andra starka cyklister ansluter och jag bidrar till att sänka farten på klungan. Ganska snabbt ökar avståndet och redan efter ett halv varv ligger de drygt minuten före.
Nu börjar ett intressant skede av tävlingen. De flesta lag har cyklister med i utbrytningen vilket gör att det inte är någon som är särskilt intresserad av att hämta in tätgruppen. CK Ringen, jag och Petter ser till att farten är skaplig och det rullar på bra. Själv tycker jag att jag lika gärna kan slösa energi i klungan och få en träningseffekt än att bara åka med. När väl avståndet är uppe i 4 min är det uppenbart att utbrytningen kommer hålla. Nu börjar jag fundera på hur jag ska avsluta loppet. Ska jag försöka gå solo med ett varv kvar eller göra ett Cancellara-ryck sista kilometern? Efter lite hårdkörning i kantvinden skippar jag de mer avancerade idéerna efter att ha rådfrågat benen. Hänger med på en och annan attack, men klungan kommer i kapp. Slutligen bestämmer jag mig för att ge allt jag har i motlutsspurten bara för att komma lite högre upp i resultatlistan. Men, redan i den tredje sista svängen sätter en annan cyklist in en attack och jag försöker gå med. Vi får en liten lucka och Petter effektivt håller koll på övriga cyklister. Jag lyckas inte ansluta helt, utan det blir till att köra för allt vad benen kan de sista 800 m mot mål. Kommer in på en elfte plats med Petter alldeles bakom och möts av en strålande Jocke som lyckades vinna hela tävlingen. Efter lite kramkalas a la Cavendish enas vi om att det är så här det ska cykeltävlas. Ser redan fram emot nästa tävling!
STRAVA-junkies är vi allihopa!?!
Strava är på väg uppåt. Det skapas segment till höger och vänster och rundor planeras efter möjligheten att ta en KOM/QOM. Strava tillför en ny dimension till cyklingen som inspirerar och sporrar oss att cykla fortare. Det är enkelt att jämföra med andra cyklister och det är lätt att hålla koll på de egna bästa tiderna. Fast redan nu börjar jag se några orostecken. Inom snar framtid kommer varenda liten väg vara ett Strava-segment, vilket i min mening är ganska poänglöst. Ett exempel är “Genom Furulund”, ett segment på 1,2 km i tättbebyggt område med farthinder och hastighetsbegränsning på 30 km/h. Är det meningen att vi ska gå på max där?
Snart kommer det också krävas extrema väderförhållanden för att ta hem ett KOM. Redan idag kollar många av oss in vindens riktning och styrka innan det fattas beslut om att attackera ett segment. Jag är inget undantag. Mitt KOM från Rönneberga backe gjordes under optimala förhållanden och jag pressade min tid med en halvminut, fast än jag inte lyckades trycka ut mer watt i pedalerna. Alla som cyklar vet att det går fortare i medvind än i motvind. Vi vet också att det går fortare nerför än uppför, undantaget Rönneberga backe som man knappt kommer ner för när vinden ligger fel (rätt). Det leder oss in på att hastighet trots allt är ett ganska kasst mått på prestation. Ta en titt på bilden nedan. Den visar mina tider på ett kort segment “Hobyvägen över 108an mot Kävlinge”.
Mitt fartrekord är 41,2 km/h (498 W) vilket kan jämföras med mitt wattrekord på 643 W i 36,2 km/h. 5 km/h långsammare, men 145 W högre medeleffekt! För mig är det självklart när jag är bäst, även om Strava tycker att jag suger i det sistnämnda fallet. Så i väntan på höststormarna är det bara att fortsätta tröstas av wattmätaren. För innan nästa “Gudrun” lär jag inte kunna slå min tid i Rönneberga.
Husiesvängen
Vi var en hyfsat stor klunga som drog iväg på söndagsmorgonen
Husiesvängen var en ny bekantskap för mig, även om bansträckningen var känd då Malmö Velo Classic lite fantasilöst kopierat den rakt av. Och Velo Classic har jag kört några gånger, sist i ordentligt blåsväder. Mina ben fick ordentligt med stryk på Björnekullatrampen och jag kände mig allt annat än sugen när klockan ringde på söndagsmorgonen. Fast loppet tillhörde en större plan för att komma igång till linjeloppet i Staffanstorp nästkommande söndag. Väl på plats fanns det många bekanta ansikten och riktigt god stämning. Jag hoppades på jämn, hård körning och så blev det. Vi var en hel del som bidrog till en höga farten och medvinden mot Romeleåsen gav oss bra skjuts i ryggen. Väl framme i Slimminge var det dags att spänna vaderna lite och jag tog rygg på klubbkompisen Jocke från Åstorps CK när han satte fart uppför backen. Vi fick lucka och jag valde att sakta ner något och låta fler ansluta. Väl över krönet hade Jocke och urstarka Vinco-Jan fått ett litet försprång. Själv satt jag i en tremannagrupp och funderade på om vi skulle ansluta till de två där fram, eller vänta in det rödvita tåget (läs CykelCity). Jag behövde inte fundera så länge då tåget blåste om i överfart precis när vi började trampa utför.
Nere på platten i Blentarp var vi c:a 12 st cyklister kvar i tätgruppen och i fin belgisk kedja tog vi oss mot nästa stigning – Kläggerödsbacken. Återigen var det Jocke P och Janne K som stod för farthålningen, men tätgruppen förblev intakt och vi höll ihop hela vägen till mål. De sista milen på Husiesvängen/Velo Classic är alltid en plåga med frisk blandning av motvind, kantvind och småbackar. Mina ben var riktigt slitna och jag fick hoppa över förningarna i det uppskruvade tempot mot slutet. Rullade i mål i strålande solsken med humöret på topp och riktigt nöjd efter ytterligare en 12 mils runda i +40 knyck.
Så här glad blir jag när Håkan Persson utnämner en till Kävlinges svar på Bradley Wiggins! Fast undrar om det är 2013, eller 2012-års Bradley han menar…
Björnekullatrampen
På nationaldagen cyklas det på många håll i landet och inte minst i runt Söderåsen där Åstorps CK traditionsenligt arrangerar motionsloppet Björnekullatrampen. En tjänsteresa har hållit mig borta från cykeln sedan GP-loppet på Sturup Raceway och därför tyckte jag att det lät som en fin idé när klubbens elitlag Refero Elite Cycling Team – Åstorps CK bjöd in till snabbrunda – 120 km med ett utlovat snitt på 40 km/h. Jag såg framemot att få cykla fort utan tokryck.
Vi var c:a 10 st som drog iväg i samlad grupp och farten skruvades upp på en gång. Petter Perssons förningar i motluten var inte att leka med, inte heller gästspelaren Christian Bertilssons slätdrag. Jag var tvungen att fråga Petter hur han graderade sin ansträngning och fick till svar att det var ”strax över distansfart”. Elitarna kör distans och vi andra ligger på ljusrött mest hela tiden. Inte konstigt att jag flög av som en vante på Örestadsloppet när jag ofrivilligt tävlade tillsammans med elitåkare. Mot slutet var många av oss dödliga ganska krokiga och våra förningar blev kortare och kortare. Väl framme i mål med ett snitt på 39,7 km/h bjöds det på kaffe och fantastiska hembakade bullar. Nästa punkt på programmet är Husiesvängen och då hoppas jag återigen på hög jämn fart!
GP Sturup Raceway – the movie
Med risk för att vara tjatig så kommer här det tredje och sista inlägget om GP Sturup Raceway. Eftersom det är fredag passar jag på att bjuda på en actionfilm från loppet där jag offrade några watt i ökat luftmotstånd och vikt när jag i körde med min GoPro. Tag plats i soffan, ladda med popcorn och håll idag. Nu blir det åka av!