Tempo. tempo. tempo…

#rockasockornaDet har nu gått tre månader sedan jag kom upp på tempocykeln och vägen fram till succé vid VM-kvalet den 14 maj känns allt annat än spikrak. Jag har haft ett grymt fokus i garaget och tagit mig igenom +50 hårda träningspass stirrande ner i golvet. Till slut blev det för mycket. Motivationen brast och effektmätaren visade på allt annat än framgång. Så en solig lördag vågade mig ut på landsvägen igen. Underbart, men läskigt! För när väl tempocykeln fick rulla fritt upptäckte jag två saker som undgått mig när jag suttit fastspänd.

  • Det blåser och cykeln vinglar
  • Det är viktigt att kunna se vägen framför sig

Jag trodde verkligen att jag kunde ställa in cykeln rätt själv, men efter chocken på den första rundan insåg jag att det blir att söka professionell hjälp. I onsdags var det dags och med Mattis hjälp justerades klossar, sadelhöjd och position, armstöd mm. Och vilken skillnad det blev. Lyckades cykla banan för Örestadstempot i aeroposition utan allt för mycket besvär. En del finjusteringar återstår men hoppet om att fixa VM-kvalet är tillbaka.

Hjälp mig med tempocykeln!

Jag behöver din hjälp, förutsatt att du har koll på tempocykling. Under hösten har jag suttit på tempocykeln några träningspass, men det är en del som inte känns särskilt rätt. Rumpstretch har lättat upp en del, men jag vet att det finns utrymme för ordentlig förbrättring. Därför bestämde jag mig för att filma mig själv och här är resultatet.

Cykeln är i princip enbart inställd för att uppfylla UCI-reglerna när det gäller sadelposition och tempopinnarna. I övrigt har jag inte gjort några anpassningar. Som nybörjare är det inte helt lätt att förstå vilka de viktigaste detaljerna i bästa möjliga sittställning är. Därför ber jag om din hjälp. Vad bör jag ändra? Hur?

Försöker väcka simmaren

IM000145

Sommarens swimrun med brorsan kommer kräva en del av kroppen som inte kan ordnas på cykeln. Under Kustjagaren ska vi ta oss an nästan 5 km simning i öppet vatten. Flera av sträckorna är kring 800 m och efter Malmösimmet i somras vet jag vad jag behöver jobba med. Varje tisdagsmorgon hoppar jag in vattnet för att träna på tekniken och bygga överkroppsstyrka. Att jag simmat några miljoner meter fram till jag fyllde 18 underlättar så klart, men det är förvånande hur mycket styrka som krävs för att kunna hålla tekniken. Mitt mål är att innan sommaren kunna simma 4 x 800 m i 1:30-fart. Veckans testlopp går just nu i 1:37-fart, 7 s snabbare per 100 m än när jag började. Sakta vaknar simmaren till liv…

Ett halvår kvar

På Kristi himmelsfärdsdagen, torsdagen den 14 maj 2015, ska jag också flyga fram på vägarna runt Helsingör. Då hålls kvaltävlingen till amatör-VM som går i Aalborg några månader senare. Tills dess är det mycket som ska hända.

  • Jag ska sluta springa marathon
  • Jag ska komma igång med strukturerad träning
  • Jag ska bli ett med min tempocykel
  • Jag ska lära mig cykla sjukt snabbt

De första två punkterna är inte allt för svåra att fixa, men det där med tempocykling verkar inte helt enkelt. Jag googlar, köper böcker, kollar Youtube och försöker ta in så mycket information som möjligt. Och att bli snabb kommer inte gratis. Än så länge har jag inte full koll på vinterns träningsupplägg, annat än att jag mjukstartar under november. Men, efter framgången med Haute Route har jag fullt förtroende för Coach Jake. Och jag har ju ett helt halvår på mig!

NYC Marathon 2014

NYCM_resultat

New York City Marathon var precis så speciellt som vi hört, fast kanske inte riktigt förstått. Om jag var salig över det stöd som Helsingborg gav oss löpare vid deras premiärmaraton tidigare i höst så vet jag inte riktigt hur jag ska beskriva mina känslor nu. Eufori är nog det ord som passar bäst. Aldrig förr har jag deltagit i något lopp med ett publikstöd som det vi fick uppleva idag. Det sägs att New Yorks gator var kantade med 2,5 miljoner åskådare, vilket kan jämföras med Stockholms trots allt ganska respektingivande 100 000. Flerdubbla åkskådarled, fyndiga skyltar, hejarop, tutor, musik och i bland ett ljudtryck så högt att jag bokstavligen lyftes fram.

Jag och Anna hade följe hela loppet och det var skönt att ta hennes rygg för att hålla tempo när benen börjar protesterar. Med 5 km kvar tar jag en första titt på klockan och konstaterar att en tid under 4 h är inom räckhåll. Vi går i mål på 3:58 med ett visst vemod att detta underbara lopp är slut. Fast lättnaden över att få sluta springa är också den en underbar känsla. Ett maraton gör alltid ont, men i respekt för New York-borna valde jag att bita ihop och ignorera smärtan i ben och fötter. Så jag bara sprang och för första gången på länge blev det inga promenader!

New York City Marathon – andra försöket

NYC-Marathon

Snart är jag cyklist igen, men först gör jag och Anna ett nytt försök att springa NYC Marathon. Förra gången ställde orkanen Sandy till det ordentligt och loppet ställdes in i sista stund. Denna gång verkar det inte blåsa lika mycket och allt flyter på i förberedelserna. Om vi undantar löpningen då. Jag trodde i min enfald att både ett marathon i fjällen och ett i Helsingborg skulle göra mig till en starkare löpare, men jag tycker att det går precis lika trögt som innan. Testade en halvmara i tisdags och har fortfarande ben som ömmar. Kanske kan några morgonrundor i NYC råda bot på det!?!

 

Kastbergaloppet 2014

DSC_0076

Kastbergaloppet är en fin höstpärla som jag gärna inte missar. Förra året gjorde jag en alldeles för lång spurt, blev passerad och slutade trea. Detta året hade jag andra planer, men som vanligt i cykeltävlingar blir det ofta inte som man tänkt sig. Jag har inte blivit riktigt trött på en cykel sedan Haute Route, men det blev det snabbt ändring på när Lars Andersson (f.d. elitare drog iväg) direkt efter start, allt för att slippa grus i ögonen enligt honom själv. Det höga tempot gjorde att tätgruppen blev liten riktigt fort. Innan vi nådde Bosarp var vi inte fler än 15 kvar och när vi var framme vid Ask så sprängdes gruppen i bitar. Jag kunde inte följa med loken längst fram och hamnade i ingen mans land. För långt till cyklisterna framför mig och ganska ensam.

Efter ett tag ser jag en gul blixt komma förbi i hög fart. Det är Lars som hämtat upp cykelkompisen Mattias och bogserar honom mot täten igen. Jag slänger mig in på rullen och lyckas hålla mig kvar. Lars jobbar hårt, vi sitter klistrade. Vid Konga har han fyra av oss i släptåg och ytterligare fyra i en utbrytning några hundra meter längre fram, vilka vi är i kapp lagom vid Bialitt. Nu har Mattias fått släppa igen och Lars försvinner ner för att agera hjälpryttare än en gång. Framme i täten blir det hårdkörning i skogen mot Trolleholm. Jag är ganska mör vid det här laget och får se två CKX-cyklister få lucka och glida iväg. Det är inte bara jag som är mör och utan Lars så blir luckan större och större. Efter Stehag, när jag precis tagit en förning, attackerar Glembro i ett försök att köra i kapp tätduon på egen hand. Gruppen splittras och jag tappar rullen. Sista milen blir en seg sträcka på egen hand innan jag når mållinjen som 7:e cyklist. Den efterföljande buffén med ärtsoppa, bröd, grillad korv, kaffe och kaka är dagens belöning och troligen landets bästa. Mottot ”Ät till du skäms” gör ingen cyklist besviken!

En cykel gladare!

wpid-2014-10-05-09.43.30.png.png

Frun har ganska svårt att förstå hur en cykel kan få lov att kosta som en bättre begagnad bil, men det har inte jag. Min tempomaskin – en Canyon Speedmax CF – har flyttat in i vardagsrummet och jag kan komma på mig själv att bara stå och titta på den. Lycklig som ett litet barn på julafton. Nu väntar lite jobb med att anpassa sadel, styre mm innan det blir premiärcykling. Fast med tanke på höstrusket så lär det dröja innan jag får känna fartvinden då jag mycket hellre sätter mig på trainern i garaget än ger mig ut i regn och snålblåst. Och, jag lovar att inte spela bowling på cykelvägen mellan Kävlinge och Furulund!

 

Tillbaka i garaget

The-Sufferfest-Elements-of-Style-Image-1-1180x663

Jag tror inte att jag cyklat till Sufferfest sedan jag DNF:ade på Tour of Sufferlandria i vintras. Men, dagens väder får mig att längta tillbaka till garaget och dagen till ära ska jag testa en ny video – Elements of Style. Videon bjuder konstigt nog inte på mjölksyra, utan ger i stället en rejäl dos cykelteknik med fokus på position, rundtramp, mm.