Västra hamnen bjöd på höstrusk
Hyfsat ogästvänligt vatten
Brorsan och jag
Malmö bjöd på en försmak av det antågande höstrusket när Malmösimmet skulle avgöras. Jag och brorsan anmälde oss ganska sent då vi båda drabbats av ett stort sug att återigen få vatten i öronen efter nästan 20 års uppehåll. De stora vågorna dagen till ära bekymrade oss inte det minsta, något vi kan tacka en dryg miljon simmade meter om året under hela vår uppväxt. Även om tekniken är på plats så saknar jag all form av överkroppsstryka och fredagens testsimning i betydligt lugnare vatten gav ordentlig träningsvärk i axlar och armar. Jag tog det hyfsat lugnt i starten, fick lite strul med min nyköpta simmask, men tyckte trots allt att det gick flöt på hyfsat till vändningen. Där tog dock allt flyt slut.
Simningen mot vågorna tillbaka var allt annat än harmonisk. Jag drog i mig en och annan liter prima saltvatten när jag kämpade mot en boj som aldrig kom närmre. Simma 20 armtag. Titta upp. Korrigera kursen. Simma 20 armtag… osv. Även om det gick fantastiskt långsamt så kändes det häftigt att vara så utlämnad till naturens krafter. Jag började minnas SM i triathlon 1998 som hölls i Motala med simning i Vättern där flera ”svaga” simmare valde att avstå tävlingen på grund av det stormiga vattnet. Då kände jag mig som kung över vågorna och stormtrivdes. Idag måste jag medge att vågorna regerade över mig.
Äntligen i mål.
Malmösimmet var min och brorsans nypremiärer som simmare. Nästa sommar debuterar via i swimrun-tävlingen Kustjagaren. Då ska 26 km löpning varvas med totalt 4 km simning i öppet vatten. Idag var brorsan dryga två minuter snabbare än mig. Antingen får jag börja träna min förtvinade överkropp eller så får vi använda oss av den tillåtna bogserlinan…
PS / Sydnytt var och filmade. När jag ser på filmen ser det knappast lockande ut att hoppa i. Väl på plats fanns dock ingen tvivel… / DS
