Copenhagen Gran Fondo 2015

Torsdag 14/5 – Tempolopp 25.4 km

wpid-wp-1431844572800.jpeg

Vaknar pigg och alert efter en lång natts sömn. Känner i hela kroppen att något är på gång. Fixar cykeln, packar bilen, dricker en rödbetsshot och känner mig redo. Resan över till Helsingör tar lite längre tid än planerat och helt plötsligt är jag i tidsnöd. Tack vare de gångna veckornas tävlingsträning blir det ingen panik utan 45 min innan start sitter jag trainern för att värma upp. Pulsen är hög av adrenalinpåslag och nervositet, men uppvärmningen går bra. Kommer till startområdet i god tid och hinner tänka igenom min taktik flera gånger – Starta inte för hårt… Starta inte för hårt… Starta inte för hårt!

Jag startar inte för hårt. Jag startar kanske till och med lite för mesigt. Resultatlistan visar att jag ligger på 42:a plats vid första mellantiden. Kommer in i en bra rytm. Trycker extra hårt där det går sakta, dvs. i motvind och uppför. Återhämtar mig lite när farten är hög. När det är kring 5 km kvar är jag riktigt trött. Jag har min virtuella målgång precis innan nedförsbacken in mot mål. Pressar allt jag har. Slutet är knixigt. Genar över en refug. Slår hårt i gatstenen på upploppet. Punkterar framhjulet och korsar mållinjen precis när slangen töms på luft. Tiden 36:38 ger mig 30:e plats i M40-44 och drömmen om en VM-plats i Aalborg försvinner tynar bort efterhand som fler cyklister korsar mållinjen.

Lördag 16/5 – Linjelopp 168 km

11260512_996488613696144_4998785859288604626_n

Jag kommer i god tid till startområdet för linjeloppet. Ett lopp som jag inte tränat för utan som jag såg som en bonus för att fylla ut resan till VM i Aalborg med fler trevligheter. Efter att missat en plats i tempoloppet vet jag egentligen inte vad jag gör här. Min idé är att spara på krafterna så mycket det bara går genom att vara rätt placerad i klungan och se till att jag får i mig vätska och energi. Vi är nästan 200 personer till start i M40-44 och klungan är nervös. Jag hör några krascher under de första kilometrarna och förundras över varför de måste ske. Det är svårt att hålla positionen långt fram. Vägarna är breda och vinden snäll. Hela tiden kommer det upp cyklister från sidorna som gör att jag hamnar längre och längre bak. Sitter dock med fint och är beredd på de fartökningar som sker. Ständigt nervös över vingliga medcyklister och bristen på förståelse på behovet av att alla håller sina linjer. Efter 5 mil jag på en större sten och bakhjulspunkteringen är ett faktum.

wpid-wp-1431840056701.jpeg

Det tar mig exakt 8 min och 45 s innan jag rullar vidare, hopplöst distanserad av min grupp. Bestämmer mig för att göra tävlingen till ett träningspass och drar vidare i ett tempo strax under tröskeln. Det tar mindre än två mil innan M45-49 kommer ikapp och jag hänger på dem. Jag har inga problem att följa med. Känner mig stark, men stundtals även lite rädd. Klungan är för stor. Cyklisterna för oerfarna. De danska arrangörerna bjuder visserligen på en finfin tävling med gott om flaggvakter och MC-förare, men banan är inte tillräckligt utslagsgivande för att splittra upp de stora grupperna. Några kilometer innan målgång lägger jag mig längst bak i gruppen för att slippa knuff och trängsel. Rullar över mållinjen med en fin känsla i kroppen.

 

15:15:30

byvejr_dag1

Kvart över tre imorgon rullar jag ner för startrampen. Framför mig har jag 25 km stenhård cykling mot klockan. När jag kommer i mål c:a 36 min senare har jag förhoppningsvis en plats till VM säkrad. Om så inte är fallet så räcker jag helt enkelt inte till. Mina förberedelser har gått enligt plan och jag har haft förmånen att vara frisk det senaste halvåret. Min presentation kommer bli på toppen av min kapacitet. Vad andra gör kan jag inte påverka. Nu j-lar ska det cyklas!

Succé i Stockholm

wpid-wp-1430659251378.jpeg

Cykelkarriärens första pallplacering kom på Hofvettempot tempot idag. Helt oväntat fick jag kliva upp på pallen tillsammans med klubbkompisen Patrik Boström som dagen till ära tog sin första seger. Äventyret började i fredags då vi lastade Åstorps CK:s klubbbuss full med tempocyklar och utrustning. Ytterligare två tempofantaster från FK Trampen – Johan Fischer och Kasper Brattfors – hängde med på resan för att köra SMACK-tempot och Hofvettempot.

SMACK-tempot var en ganska blåsig historia där jag lovade mig själv att ha krafter kvar i motvinden efter vändpunkten. Något som jag faktiskt lyckades med. Jag var positiv hela loppet och tyckte att jag kunde trycka på en hel del under sista milen. Jag hamnade på 15:e plats av 41 startande i H40. Patrik klämde till med en fin 3:e plats. Hofvettempots bana var riktigt trevlig. Kuperad med några långa slakmotor och snabba utförskörningar. Jag hade en bra känsla i kroppen och tycker att jag disponerade loppet riktigt bra. Det hela slutade med min första pallplacering. Hade jag kunnat anna att jag cyklat in på pallplats hade jag nog valt andra byxor…

Allianstempo (FK Trampen)

Status

Onsdagskvällen bjöd på sol och svag vind. FK Trampens allianstempo (10 km) lockade 116 deltagare och 19.10.00 drog jag iväg. 13 min senare var jag tillbaka, en tid som räckte till en 3:e plats i veteranklassen. Fin kväll och fina ben!

Tempopremiären avklarad

DSC_0027
Foto: Cykelfoton.se

Äntligen är tempopremiären avklarad. Och jag är i stort sett nöjd. Örestadstempot bjöd på en 30 km lång bana med start i Barsebäck och vändpunkt vid Häljarp. Platt och snabb. Det är ganska mycket pill med tempolopp. Ordna med trainern, hjul, få på nummerlappen, en dräkt som kräver minst 2 personer och diverse accessoarer som handskar, skoöverdrag, armvärmare, tempohjälm som ska på. Uppvärmningen, i en cykelkompis carport, gick utmärkt och cykeln blev utan problem godkänd av kommissarien. Trots minutiös planering var jag lite sen till starten. Dock inte för sen som cyklisten framför mig som kom iväg en 40 s efter sin starttid.

Det finns två regler i tempolopp som är viktigare än alla andra. Den ena är kom i tid till starten och den andra är att inte gå ut för hårt. Att komma i tid fixade jag, men dessvärre inte regel nr 2. Att ha en cyklist bara 20 s framför mig gjorde att jag tog upp jakten på en gång. Jag jagade och närmade mig. Efter 10 km passerade jag och här någonstans går det upp för mig att jag kör alldeles för fort. Efter ytterligare några kilometer är det jag som blir omcyklad. Resten av loppet är en plåga där jag hela tiden balanserar på gränsen på vad som är möjligt. Jag tycker att milen i motvind efter vändpunkten är avskyvärd och det är först med några kilometer kvar som jag återigen får upp hoppet. Kommer i mål på 43:19, (41,7 km/h) och känner att det mesta faktiskt blev precis som det var tänkt, med undantag för den där onödiga jakten första 10…

Örestadsloppet DNF

ÖrestadsloppetFoto: Christian Rose

Örestadsloppet och jag brukar inte komma överens. Tidigare år har jag dött och återuppstått och blivit avhängd. Frågan var om jag skulle fixa det i år? Oddsen och förberedelserna talade mot mig, men med en vind som inte var allt för stygg hade jag trots allt lite hopp om att inte flyga av på direkten. Vi var ett stort startfält på c:a 80 cyklister (elit, junior och senior) som rullade iväg i uppehållsväder och torra vägar. Första varvet gick som vanligt riktigt snabbt och jag höll mig fint långt fram i klungan. Kantvinden var ”behaglig” och jag kände mig ganska fräsch. Sedan kom regnet. Regn, vind och +7 grader är en dålig kombination. Men, det var först när vi närmade oss sista tredjedelen som jag började frysa på riktigt. I sista stund bytte jag ut mina tunna vantar mot ett par tjockare, något som gjorde att jag trots allt både kunde bromsa och växla.

En utbrytning gick loss efter halva loppet. Vi visste inte vilka som fanns med i den, men det visade sig vara en elitcyklist och två juniorer. Jakten var förhållandevis snäll och det var inte särskilt ofta som jag hängde på snöret. Därför blev jag riktigt förvånad när jag på 6:e varvet tappade några positioner i en fartökning och helt plötsligt låg sist i klungan. Var hade de andra 50 cyklisterna tagit vägen? Jag lyckades inte täppa luckan och insåg att tävlingen tog slut där och då. Att fortsätta ytterligare 2 varv ensam i pissväder kändes högst ointressant. I seniorklassen gick 16 av 54 startande i mål. Kände mig inte speciellt ensam på parkeringen när vi såg Andreas Arvidsson spurta hem segern.

Örestadsloppet DNF Foto: Christian Rose

Tränar på att tävla

Pluggar Wiggins

Bradley Wiggins har lyckats med en hel del under sin karriär som nu börjar gå mot ett slut. Några ProTour-lopp blir det inte och förutom ett och annat uppträdande tillsammans med sitt eget lag – Team Wiggins – blir det stenhård fokus på bancykling. Först ett försök att slå timrekordet den 7 juni och sedan är det OS i Rio 2016 som gäller. Förutom att jag i slutändan vill sitta likadant på tempocykeln som Wiggins tar jag lärdom av en hel del annat, bl.a. uppvärmningsrutiner och farthållning. Jag prövar mig fram och strax blir det ett koncentrerat block med fem ”träningstävlingar” på 11 dagar:

  • Örestadstempot, 25/4, 30 km
  • FK Trampen allians, 29/4, 10 km
  • SMACK-tempot, 2/5, 30 km
  • Hofvettempot, 3/5, 30 km
  • CK Fix allians, 6/5, 10 km

Tävlingarna syftar främst till att få kontroll över utrustning, uppvärmning, farthållning, tävlingsnerver, mm. Men jag kommer inte till tävlingarna med pigga ben, utan det är först när det närmar sig VM-kvalet den 14/5 som jag slår av på takten och låter superkompensationen ge mig bästa möjliga form.

36 min, 330 W

Det här är inte filmen som blir nominerad på årets Guldbaggegala. Det är inte heller filmen som någon annan än ett fåtal riktigt inbitna kommer att se längre än en minut av. Nej, det är film för dedikerade dårar som gör allt för att lyckas så bra som möjligt på VM-kvalet den 14:e maj. Så till alla er. Varsågoda och njut av 25,4 km från den danska landsbygden väster om Helsingör. Rundan tar 36 min. Fixar du det med en medeleffekt på 330 W lovar jag att du är garanterad en plats på VM i Aalborg i september.

NYC Marathon 2014

NYCM_resultat

New York City Marathon var precis så speciellt som vi hört, fast kanske inte riktigt förstått. Om jag var salig över det stöd som Helsingborg gav oss löpare vid deras premiärmaraton tidigare i höst så vet jag inte riktigt hur jag ska beskriva mina känslor nu. Eufori är nog det ord som passar bäst. Aldrig förr har jag deltagit i något lopp med ett publikstöd som det vi fick uppleva idag. Det sägs att New Yorks gator var kantade med 2,5 miljoner åskådare, vilket kan jämföras med Stockholms trots allt ganska respektingivande 100 000. Flerdubbla åkskådarled, fyndiga skyltar, hejarop, tutor, musik och i bland ett ljudtryck så högt att jag bokstavligen lyftes fram.

Jag och Anna hade följe hela loppet och det var skönt att ta hennes rygg för att hålla tempo när benen börjar protesterar. Med 5 km kvar tar jag en första titt på klockan och konstaterar att en tid under 4 h är inom räckhåll. Vi går i mål på 3:58 med ett visst vemod att detta underbara lopp är slut. Fast lättnaden över att få sluta springa är också den en underbar känsla. Ett maraton gör alltid ont, men i respekt för New York-borna valde jag att bita ihop och ignorera smärtan i ben och fötter. Så jag bara sprang och för första gången på länge blev det inga promenader!

New York City Marathon – andra försöket

NYC-Marathon

Snart är jag cyklist igen, men först gör jag och Anna ett nytt försök att springa NYC Marathon. Förra gången ställde orkanen Sandy till det ordentligt och loppet ställdes in i sista stund. Denna gång verkar det inte blåsa lika mycket och allt flyter på i förberedelserna. Om vi undantar löpningen då. Jag trodde i min enfald att både ett marathon i fjällen och ett i Helsingborg skulle göra mig till en starkare löpare, men jag tycker att det går precis lika trögt som innan. Testade en halvmara i tisdags och har fortfarande ben som ömmar. Kanske kan några morgonrundor i NYC råda bot på det!?!