Det har nu gått tre månader sedan jag kom upp på tempocykeln och vägen fram till succé vid VM-kvalet den 14 maj känns allt annat än spikrak. Jag har haft ett grymt fokus i garaget och tagit mig igenom +50 hårda träningspass stirrande ner i golvet. Till slut blev det för mycket. Motivationen brast och effektmätaren visade på allt annat än framgång. Så en solig lördag vågade mig ut på landsvägen igen. Underbart, men läskigt! För när väl tempocykeln fick rulla fritt upptäckte jag två saker som undgått mig när jag suttit fastspänd.
- Det blåser och cykeln vinglar
- Det är viktigt att kunna se vägen framför sig
Jag trodde verkligen att jag kunde ställa in cykeln rätt själv, men efter chocken på den första rundan insåg jag att det blir att söka professionell hjälp. I onsdags var det dags och med Mattis hjälp justerades klossar, sadelhöjd och position, armstöd mm. Och vilken skillnad det blev. Lyckades cykla banan för Örestadstempot i aeroposition utan allt för mycket besvär. En del finjusteringar återstår men hoppet om att fixa VM-kvalet är tillbaka.