Tempolopp på torsdagen och linjelopp på söndagen. Och lite sedvanligt dansk hygge däremellan. Det kan bli en trevlig helg i Aalborg när Amatör-VM ska avgöras.
Amatör-VM i Aalborg 2015
Svara
Månadsarkiv: september 2014
Pluggar på inför 2015
I år var Haute Route Alps mitt stora mål. I nästan ett helt år tränade jag med fokus på de långa klättringarna och den påfrestning som ett veckolångt etapplopp skulle innebära. Även om det äventyret fick ett annat slut än vad jag önskat så känner jag både glädje och tillfredsställelse när jag tänker tillbaka på satsningen. Därför har tankarna kring 2015 snurrat på högvarv de senaste veckorna. Ett Nytt etapplopp, veterancupen, triathlon-comeback är några av alternativen som jag övervägt.
Men det blev något helt annat. År 2015 gör jag en ordentlig satsning på tempo där kvalificering och deltagande på amatör-VM står högst upp på prioriteringslistan. Som akademiker är jag min vana trogen och börjar med att läsa på. Ganska snart inser jag att det inte bara handlar om träning utan en stor del om utrustning och position. Och så det där med att utstå smärta. Helt plötsligt börjar jag längta efter tröskelpassen i garaget. Kommer inte vintern snart?
Jens Voigts sista utbrytning
Jens ”Shut up legs” Voigt gjorde sin sista cykeltävling för några veckor sedan. Som vanligt avslutade han med att vara i utbrytning. Redan i morgon får vi chansen att se Jens för en sista gång. Denna gång helt ensam på en tempocykel i en velodrom. Det är dags för hans allra sista utbrytning och nu är det bara klockan som jagar honom. Jens ska försöka slå Ondrej Sosenkas rekord på 49,700 km från 2005. Eftersom reglerna nyligen ändrats från att cykeln skulle se ut som Merckxs från 1972 till att den får vara en UCI-godkänd tempocykel, kommer Jens med allra största sannolikhet kunna hålla undan för Sosenko.
Merckx (1972) 49,431 km
Boardman (2000) 49,441 km
Sosenka (2005) 49,700 km
Eurosport visar rekordförsöket i morgon. Jens drar igång kl 18:30. Riktiga cyklister sätter sig på trainern samtidigt och ser om det går att matcha Jens. Själv är jag ingen riktigt cyklist för vid den tiden i morgon är jag vilse i Saxtorpsskogen. Det är nämligen dags för OK Silvas klubbmästerskap och med nuvarande anmälningsläge jag har chans på en pallplats!
Helsingborg marathon – bästa loppet!
Jag dissade Jeff. Det kändes helt enkelt fel att deltaga i ett lopp där jag på förväg skulle gå springa 80 % och gå 20 %. Visst är jag en ”icke-löpare”, men min fysik och vilja är det inget fel på. Därför bestämde jag mig att springa i en fart som jag bedömde skulle hålla hela vägen. Jag ville inte nå någon speciell tid utan mina tankar innan start är att jag vill ta mig runt med ett leende och avsluta starkt. Senast jag sprang marathon på riktigt var i Stockholm 2012. Då var jag inte heller någon löpare, men i sällskap med Anna gick det helt ok. Nu ville jag springa själv i eget tempo och låta Anna göra sitt lopp.
Jag stod långt fram i starten som ledde oss söderut. Allt flyter på, även om farten är något högre än vad den borde vara. Efter några kilometer möts man av en lokal hejarklacken som skrålar ”Hej och hå, kämpa på, välkomna till Råå”. Och så fortsätter det. Helsingborg tog verkligen emot löparna med värme och engagemang. Genom hela staden, i parker och bostadskvarter känner jag en härlig uppbackning av åskådarna. När vi efter drygt halva loppet leds in genom Helsingborgs arena och hamnar mitt i Circus Scotts generalrepetition känner löparglädjen inga gränser. Jag älskar Helsingborg och Helsingborgarna!
Men, lyckoruset kan inte vara för evigt. Ett marathon är långt. Fruktansvärt långt. Åtminstone 12 km för långt. Vid 33 km är lårmusklerna så utmattade att jag måste stanna och stretcha dem för första gången. Någon kilometer senare är det dags för utsidan av knäet. Det är en fin balansgång mellan smärta orsakad av utmattning och skadlig smärta. Smärta på utsidan av knäet (dvs löparknä) är inget att leka med. Varningslampan lyser rött och det blir mer inslag av promenad och stretch än jag önskat. Efter serpentinbacken börjar jag sparka mig i baken på vart 5:e steg. Efter några minuter börjar smärtan i knäet försvinna och jag kan lunka vidare mot mål. Här någonstans börjar jag hoppas på en tid under 4 timmar. Håller jag 6 min/km ska det funka. Deppar lite när farthållarna med sina svarta tröjor och ballonger märkta med 4:00 glider förbi. Ner för Tinkarpsbacken får jag upp farten och med dryga kilometern kvar är det jag som glider förbi farthållarna för att gå i mål på 3:58:34.
Jag hade tänkt att köra säsongens sista linjelopp idag. Förra årets tävling i Södra Sandby var en trevlig historia och jag var sugen på att göra något liknade i år, även om jag sprungit marathon dagen innan. Fast en sann optimist måste ibland vara realist. Jag kan inte gå idag än mindre köra på max uppför Almbäcksvägen 12 ggr. Att ta mig till vallokalen blir dagens utmaning. Men det ska gå. Kanske med hjälp av färdtjänst!
Jag litar på Jeff!
Jeff Galloway har sprungit 100-tals maratonlopp, deltagit i Olympiska spelen och arbetat med löpning sedan urminnes tider. Jeff är också grundaren till spring-gå-spring-metoden som fått miljoner människor att börja springa. I morgon springer jag Helsingborg marathon – som den ofrivillige löparen. Jag kunde inte motstå frestelsen att deltaga i den första upplagan av ett nytt storlopp alldeles runt husknuten.
Men, jag är inte förberedd. I år har jag inte ens sprungit 10 ggr. Jeffs springa-gå-springa-metod kan vara upplägget som får mig att komma i mål utan att gå sönder. Därför är jag beredd att testa den. Så i morgon blir det 42195 m i intervallform. 4 min löpning, 1 min promenad. Skulle gissa att det blir en sisådär 50 intervaller innan jag når målet på Gröningen.
Split vision
Målgång i Nice
Målgångs-selfie på fel sida…
Peter och John från Klubben Cyklisten i Malmö
Jag och Rob, min räddare i nöden när jag kraschade på den 5:e etappen.
Team Type 1 Haute Route. John, längst till vänster, var loppets äldsta deltagare med sina 78 år
Efter ett gäng lugna dagar har det mot slutet av veckan blivit dags att komma igång igen. Såret läker fint, men båda axlarna behöver ett tag till innan de gillar att lyfta högt. I onsdags blev det cykelpendling till LTH. Det kändes lite halvstelt. Musklerna har dragit ihop sig och det ömmar lite här och där. Samma sak igår morse när jag sprang en tidig runda för att göra ett desperat försök att anpassa benen till löpning inför Helsingborg marathon om 8 dagar.
Jag är inte riktigt helt överens med mig själv hur jag ska förhålla mig till löpning. Jag tycker om att springa. Jag uppskattar möjligheten att kunna koppla av på ett annat sätt än vad jag kan göra på cykel där det hela tiden gäller att vara uppmärksam på trafiken och vägbanan. Det är nästan bara när man cyklar uppför som cyklingen liknar löpningen i detta avseende. I 10 km/h uppför Col de la Madeleine går det att fundera en hel del… En annan sak som jag uppskattar med löpningen är att jag varken tävlar eller tränar för att tävla här. På cykeln är jag målinriktad, planerande och arbetar oftast hårt med olika former av intervaller. När löparskorna är på bara springer jag, oavsett om det är träning eller ett motionslopp. Därför erbjuder löpningen en annan avkoppling än vad jag får på cykeln.
Kävlingetrampen idag blev en snabb runda. 10 fartglada cyklister höll fint tempo och rullade in med ett snitt strax under 42 km/h. Jag hade inte min bästa dag och fick stå över en och annan förning när Sjöboelitens värsting tryckte till pedalerna. I morgon blir orienteringstävling. Förhoppningsvis hamnar jag inte helt vilse!