De senaste två dagarna har jag bott i lavendelstaden Digne les Baines. Eller rättare sagt 3 km utanför, på ett pensionat som hade sina glansdagar för 40 år sedan. Desamma gäller övriga gäster vilka besöker det intilliggande hälsobadet på dagarna och högljutt leker charader på kvällarna. Men, det är inte de som är i sämst skick trots kryckor och höftproteser. I lobbyn sitter en man med blå shorts, sargat ansikte, tom blick och axlar som hänger. Ganska ofta springer han in i rummet med skylten ”Messeurs” på dörren. Mannen i de blå shortsen är så klart jag och idag tar jag mig med tåg till Nice i stället för att cykla.
Jag förstod ganska snabbt på natten mot fredagen att jag skulle vara tvungen att bryta. Febern kom fort och jag kallsvettades under flera timmar. Gick ändå upp och åt frukost vid femtiden, men då jag fick pausa i trappan upp till rummet blev det ganska uppenbart. Ringde Anna för att söka stöd i ett beslut som förnuftet i mig försökte tvinga fram. Jag är glad att förnuftet vann. Sov sedan ytterligare 8 h och var fortfarande ordentligt varm när jag vaknade. Ett besök hos på ”akutmottagningen” på tävlingsområdet gav mig lite hopp då jacket i kinden verkar läka fint. Och nu efter en natt där jag vaknat med sjöblöta lakan verkar det som om febern har gett med sig.
Haute Route Alps var den största utmaning som jag hitintills tagit mig an. I ett år har veckan i bergen varit mitt fokus när jag genomlidit all den hårda träning som gjort mig till en starkare cyklist än någonsin. Jag är otroligt nöjd med vad jag presterade under de fem dagar som jag fick vara med i loppet. Att dagligen ligga på gränsen till vad jag fysiskt klarar av har varit ytterst påfrestade mentalt och efter den tredje dagen med sina 4700 höjdmeter var jag så pass utpumpad att jag inte kunde hålla mina känslor i styr. Plågan att i timmar cykla uppför skrämde inte mig, men jag hade inte förstått vilken press som den fysiska utmattningen skulle sätta på min mentala kapacitet. Det är definitivt en lärdom att ta med sig.
Coach Jake och jag kom överens om att hålla igen lite uppför Alpe d’Huez på den fjärde etappen i syfte att skapa möjlighet till viss återhämtning. Och visst kände jag mig ganska fräsch när etapp 5 drog igång. Och nu, när jag inte cyklat på två dagar så har jag knappt ens ont i benen längre. En sak som förvånat mig är hur fort allt kan vända. Beslutet att inte starta gav mig direkt en känsla av utanförskap och jag känner ingen glädje alls över att vara här. Nu längtar jag bara hem till havregrynsgröt och kramar.
