ucwt | Nice wins nothing

I år var Haute Route Alps mitt stora mål. I nästan ett helt år tränade jag med fokus på de långa klättringarna och den påfrestning som ett veckolångt etapplopp skulle innebära. Även om det äventyret fick ett annat slut än vad jag önskat så känner jag både glädje och tillfredsställelse när jag tänker tillbaka på satsningen. Därför har tankarna kring 2015 snurrat på högvarv de senaste veckorna. Ett Nytt etapplopp, veterancupen, triathlon-comeback är några av alternativen som jag övervägt.

Men det blev något helt annat. År 2015 gör jag en ordentlig satsning på tempo där kvalificering och deltagande på amatör-VM står högst upp på prioriteringslistan. Som akademiker är jag min vana trogen och börjar med att läsa på. Ganska snart inser jag att det inte bara handlar om träning utan en stor del om utrustning och position. Och så det där med att utstå smärta. Helt plötsligt börjar jag längta efter tröskelpassen i garaget. Kommer inte vintern snart?

Copenhagen Gran Fondo kan sammanfattas med 145 km, stort startfält, start och mål i centrala Köpenhamn, grusvägspartier, lite kantvind och alldeles för många krascher. Iklädd finfina kläder från Kävlinge cykelentusiaster passade jag på att ställa mig först i min startgrupp i hopp om att åtminstone vara i ledning någon gång. Ca 300 personer var vi som i samlad klunga tog oss ut ur Köpenhamn. Ganska snart blev det rätt stökigt då parkerade bilar, refuger och rondeller skulle passeras. Jag såg till att hålla mig i närheten av starka cyklister som Lammhults Niclas Fagerlund, åtminstone för att ha en rygg att följa om det skulle spricka upp. Första tredjedelen var lättåkt och med vind i ryggen är det svårt att splittra fältet. Sedan kom kantvinden och krascherna och det började bli tävling på allvar. Till slut hamnade även jag i diket när cyklisten framför mig drog omkull, dock i oskadat skick med fötterna ner och huvudet upp. Krascher och kantvind avlöste varandra och strax innan vi nådde halvvägs var det dags för mig att lämna tätgruppen bestående av ett femtontal cyklister.

Visst är det trist att inte kunna följa tätcyklisterna samtidigt som jag under minst en halvtimmes tid konstaterat att ”så här kan det inte fortsätta”. Ganska snart blev vi en mindre grupp på fyra cyklister, varav en dessutom råkade vara en bekant i form av Robert Glembro, som med hyfsat samarbete tog oss tillbaka mot Köpenhamn. En större grupp med avhängda cyklister och täten i efterföljande startgrupp anslöt till oss och helt plötsligt blev det åka av igen. På banan andra rullgrusavsnitt började krampen komma i låren. Inte jätteallvarligt, men det är en ganska olustig känsla när hjärnan kommenderar benen och benen inte svarar. Jens Voigts mantra ”Shut up legs” fungerade sisådär. Tryckte en gel och hoppades på att krampen åtminstone inte skulle bli värre och med arga skällande danskar kom vi i samlad grupp in mot målet i centrala Köpenhamn. Nöjd med att ha ”överlevt” valde jag att fega ur vid spurten och gjorde inget försök att avancera i gruppen. Jag slutade på plats 25 av nästan 200 startande i M40 blev det och därmed kvalificerade jag mig även för en plats till finalen i italienska Trento i september. Fast där ser banan helt annorlunda ut. Tre berg och 3000 höjdmeter. Det kan väl inte vara något för en skåning!?!