Helsingborg marathon – bästa loppet!

Jag dissade Jeff. Det kändes helt enkelt fel att deltaga i ett lopp där jag på förväg skulle gå springa 80 % och gå 20 %. Visst är jag en ”icke-löpare”, men min fysik och vilja är det inget fel på. Därför bestämde jag mig att springa i en fart som jag bedömde skulle hålla hela vägen. Jag ville inte nå någon speciell tid utan mina tankar innan start är att jag vill ta mig runt med ett leende och avsluta starkt. Senast jag sprang marathon på riktigt var i Stockholm 2012. Då var jag inte heller någon löpare, men i sällskap med Anna gick det helt ok. Nu ville jag springa själv i eget tempo och låta Anna göra sitt lopp.

1559510_735914046481355_4315194891947672342_o

Jag stod långt fram i starten som ledde oss söderut. Allt flyter på, även om farten är något högre än vad den borde vara. Efter några kilometer möts man av en lokal hejarklacken som skrålar ”Hej och hå, kämpa på, välkomna till Råå”. Och så fortsätter det. Helsingborg tog verkligen emot löparna med värme och engagemang. Genom hela staden, i parker och bostadskvarter känner jag en härlig uppbackning av åskådarna. När vi efter drygt halva loppet leds in genom Helsingborgs arena och hamnar mitt i Circus Scotts generalrepetition känner löparglädjen inga gränser. Jag älskar Helsingborg och Helsingborgarna!

10348174_736037753135651_268454456575721837_n

Men, lyckoruset kan inte vara för evigt. Ett marathon är långt. Fruktansvärt långt. Åtminstone 12 km för långt. Vid 33 km är lårmusklerna så utmattade att jag måste stanna och stretcha dem för första gången. Någon kilometer senare är det dags för utsidan av knäet. Det är en fin balansgång mellan smärta orsakad av utmattning och skadlig smärta. Smärta på utsidan av knäet (dvs löparknä) är inget att leka med. Varningslampan lyser rött och det blir mer inslag av promenad och stretch än jag önskat. Efter serpentinbacken börjar jag sparka mig i baken på vart 5:e steg. Efter några minuter börjar smärtan i knäet försvinna och jag kan lunka vidare mot mål. Här någonstans börjar jag hoppas på en tid under 4 timmar. Håller jag 6 min/km ska det funka. Deppar lite när farthållarna med sina svarta tröjor och ballonger märkta med 4:00 glider förbi. Ner för Tinkarpsbacken får jag upp farten och med dryga kilometern kvar är det jag som glider förbi farthållarna för att gå i mål på 3:58:34.2014-09-13 14.31.51

Jag hade tänkt att köra säsongens sista linjelopp idag. Förra årets tävling i Södra Sandby var en trevlig historia och jag var sugen på att göra något liknade i år, även om jag sprungit marathon dagen innan. Fast en sann optimist måste ibland vara realist. Jag kan inte gå idag än mindre köra på max uppför Almbäcksvägen 12 ggr. Att ta mig till vallokalen blir dagens utmaning. Men det ska gå. Kanske med hjälp av färdtjänst!