Juli och augusti innebär semestertider med allehanda aktiviteter med familjen. En av dessa var en utflykt till Åre och ett besök i svenska fjällvärlden. Innan dess blev det ett Ringenlopp, ett Elisedals GP och karriärens första seger när Åre Grand Prix skulle avgöras. Påpassligt nog gick AXA Fjällmaraton samtidigt som vi var där och naturligtvis vill frun inte missa en sådan utmaning. I sällskap med henne skulle vi upplevelsespringa 43 km och 1800 höjdmeter. Jag tränar inte särskilt mycket löpning och året har hitintills bjudit på sex träningspass med en längsta distans på 11 km. Kanske inte riktigt den träning som krävs för att fixa ett fjällmaraton med bravur, men då vi kommit överens om att tempot inte var det viktiga så var jag inte speciellt orolig. Fast det blev inte riktigt som tänkt.
De var många som ville springa fjällmaran. Eller springa var kanske en överdrift då vi redan efter 1 km hamnade på ett långt led som promenerade uppför det första fjället. Stigen var smal och någon möjlighet till omkörning fanns inte. Trodde i min enfald att det skulle ordna till sig, men efter att ha avverkat 5 km på den första timmen började jag bli ordentligt frustrerad. Inte förrän efter 8 km löstes ledet upp och vi kunde för första gången bestämma över vår egen fart. Ärligt talat blev jag sjukt frustrerad över att med pigga ben och gott humör behöva promenera på led längs en led i mer än 1,5 h. Ska jag fjällvandra behöver jag inte göra det med nummerlapp stirrandes in i ryggen på framförvarande. Visst lättade trängseln sedan, men så fort det blev någon form av motlut fortsatte promenerande på led, längs leden… Promenaderna blandades med löpning nerför i sjuka mängder lera, emellanåt kändes som att forsränna till fots utan någon form av kontroll. Ganska kul, dock.
Den långsamma farten och kanske min tidiga frustration gjorde att jag misskötte jag mitt vätskeintag. Efter 5 h, på väg uppför Ottfjället, började jag må riktigt konstigt. Jag tog en gel, drack vatten, men läget förbättrades inte. Jag hade inget problem med orken, men illamåendet fick mig att tänka tråkiga tankar och när vi nådde toppen efter att avverkat 7 km på 100 min fanns det inte mycket positiv energi kvar i mig. Anna servade mig med coca cola och en vänlig funktionär stack fram en espresso som jag slukade i en klunk. Helt plötsligt kommer energin och orken tillbaka och jag känner för att skutta som en ren ner för fjället mot målet i Vålådalen. Mängden lera är fortfarande sanslös, men humöret är på topp och kilometrarna tickar på i hyfsad fart. Den sista biten går på en förhållandevis jämn väg och det är då jag börjar inse att vi kan fixa 7 h. Inte för att 7 h är en särskilt bra tid, men det känns betydligt bättre med 6:59 än 7:01. Anna, som alltid har pigga ben, driver på i en bra fart och jag hänger med så gott det går. Vår energi är på topp när vi korsar mållinjen på 6:58.
Kanske var det ändå lite tur för mina ben att det blev så pass långa promenadsträckor för ont gjorde de ändå och hade tempot varit högre så kanske jag hade blivit betydligt mer sliten, med helt andra krav på återhämtning och rehab. Nu räckte det med träningsvärk och sega ben. Om en vecka kör jag en prolog i centrala Geneve. Då hoppas jag att fjällmaratonet har lämnat mina ben och att jag är redo för årets, och kanske livets, hittills största cykelutmaning – Haute Route Alps.