När jag i veckan spontananmälde mig till helgens Malmö Triathlon kom minnena av triathlonåren tillbaka. Det var i slutet av 90-talet som jag under några år fokuserade på triathlon i form av sprint och olympisk distans. I efterhand har jag uppenbarligen glorifierat säsongen 1998 som den då jag var i mitt livs allra bästa form. Jag har speciellt ett minne av SM i Motala där jag tyckte att allt flöt på och jag har länge varit säker på att jag hamnade strax utanför topp-10. Men ack så fel jag hade! Lite googlande avslöjade att jag precis tog mig in på topp-30, c:a 20 min efter segraren…

The older I get the better I used to be! – Lee Trevino (amerikansk golfspelare)

Med lite mer realistiska förväntningar kom jag i hyfsad tid till starten för att mötas av hundratals deltagare som också skulle köra olympisk distans i motionsklassen. Genast känner jag mig ganska liten och dåligt förbered. Visst vet jag hur man simmar och springer, och cykel är ju numera min paradgren. Ändå kommer nervositeten smygande när jag ställer i ordning mina prylar. Det är gemensam start och därmed ganska trångt när alla samtidigt simmar iväg mot första bojen. Här går jag på rutin och lyckas både klara mig ifrån att bli översimmad och att få någons fot i huvudet. Simmar på i hyfsad fart, navigerar lite fel och glasögonen tar in vatten. Men, i övrigt händer inget anmärkningsvärt. Börjar längta efter att få sätta mig på cykeln vilket jag får göra efter 28 min i vattnet.

Cykelbanan är fri från annan trafik och körs i tre varv med varvning vid Turning Torso där hejarklacken är placerad. Det är inte tillåtet att ligga på rulle utan ett avstånd på 10 m ska hållas mellan cyklister. Jag ligger konstant i omkörningsfilen och börjar plocka placeringar. Det är lite svårt att komma in i ett bra flyt då banan har tre rondeller, tre 180-graders svängar och drygt tio 90-graders svängar per varv. Jag håller också igen en del. Varje gång det börjar brinna i låren slår jag av lite för att inte komma helt slutkörd till den avslutande löpningen. Jag snittar strax över 38 km/h och får dagens 3:e snabbaste cykeltid på 1 h 4 min.

Vanligtvis brukar löpningen kännas helt hemsk efter att suttit på cykeln i fyra mil. Men idag är det annorlunda. Jag kommer in i en fin rytm direkt och gläds över småsaker som att känseln i fötterna, som försvunnit pga nedkylning, kommer tillbaka till vänster fot redan under första varvet. Jag gläds också åt att bli ivrigt påhejad av min egna hejarklack på vart och ett av de fyra varven. Med 2 km kvar skruvar jag upp tempot ytterligare och kan plocka placeringar på upploppsrakan. Avslutar med humöret på topp och går i mål på 2:20:30, där den avslutande löpningen tog dryga 44 min. Hamnade på plats 15 av 209 startande! Visserligen lyckades jag inte slå min tid från 1996, men det är strunt samma. Jag är nöjd, glad och kan redan nu konstatera att triathlon var alldeles för kul för att inte upprepas.