I lördags fick jag ett samtal som jag helst hade varit utan. Dottern kommer med telefonen precis när jag nästan lyckats bli av med vinterpälsen på mitt högerben. Störd i min ritual och något irriterad tror jag att det är en telefonförsäljare som har den dåliga stilen att ringa en lördagsmorgon. Irritationen växlar snabbt till en stigande oro när jag hör att det rör Anna och ord som cykel, olycka, krock och att ambulans är på väg. Yngsta dottern som uppfattar att något allvarligt har hänt, blir förtvivlad och undrar om mamma är död. Jag försäkrar att mamma lever, men att hon måste åka till sjukhuset. Olyckan inträffade bara några km hemifrån och vi hoppar in i bilen för att åka till henne. På vägen lämnar jag dottern till storasyster och det är med en klump i magen som jag möts av polisbilar, brandbilar och ambulanser.
Anna ligger på en bår, på väg in i ambulansen, när jag kommer fram. Hon undrar lite försynt hur hon hamnade där och jag ser på henne att hon både är rädd och har ont. Egentligen vill jag åka med, men bestämmer mig för att först ordna sällskap åt barnen och ta hand om cykeln. Tack vare min syster och mina föräldrar är jag snart på väg till Lund och jag kommer till akuten strax efter att Anna tagits in i undersökningsrummet. Läkarens preliminära bedömning är att nacke och rygg verkar vara ok, men att hon troligen fått en lättare hjärnskakning. Efter röntgen konstateras att det inte är några skador på nacke och huvud. Anna befrias från halskragen och framåt eftermiddagen kan vi åka hem.
Nu har det gått några dagar och skadeläget börjat klarna. Vänster axel har fått en ordentlig smäll med förmodad fraktur på nyckelbenet och delvis avslitna ligament. Vänsterarmen är i princip obrukbar vilket gör att hon behöver hjälp med det mesta som fixa håret och klä på sig. Att cykla, köra bil, laga mat, diska, städa och handla är uteslutet under de kommande veckorna. Till och med att sova är svårt och besvärligt. Sjukgymnastens första bedömning är att det kommer ta månader innan hon springer igen.
Självklart är vi alla glada av att det inte blev ”värre”, men ärligt talat är det bra mycket sämre än vad det skulle varit om olyckan inte inträffat. Just nu är livet betydligt mer komplicerat för Anna, mig och resten av familjen än vad det skulle varit om just ”om” inte fanns. Men vi kan bara blicka framåt. En ny ram och en ny hjälm är på väg och jag vill gärna drömma om en fru som med pigga ben springer längs med franska Rivieran och i uppför bergen nordost om Nice. Kanske kan det bli verklighet i veckan efter midsommar!
Kram
Usch Fredrik, det är tufft! Har själv fått det där jobbiga samtalet som man aldrig vill ha. Situationen var liknande förutom en förlamning i ben och rygg som orsakades av chocken, den släppte efter ett dygn. Visst är man lättad att ”det gick bra” men det för så mycket med sig ändå – som man annars bara tar för givet. Hela familjen påverkas. Om jag känner Anna rätt är hon snart uppe på motionscykeln, på altanen, och vi håller alla tummar för mjölksyra i Nice! kram 🙂
Kram!
Styrkekram från familjen i Kvidinge vi vet hur det är
Tack, Brian. Det inspirerar att du kommit så långt efter din helveteskrasch!
Jag tycker ni hanterar det fantastiskt bra och Anna är vi gott mod! En annan slags pers. God omsorg är lycka! Kram till er!
Urk! Förstår mycket väl hur detta är. Har dock inte riktigt reflekterat hur det känns från ”andra sidan”, utan bara från min egen sida när jag var med om motsvarande.
Tar lite tid, men Anna kommer snart stå där redo att ge sig ut på löprundan igen. Ihärdig rehab och hård panna, som jag vet att Anna har, kommer göra att det blir enklare och går snabbare.
Anna fixar det absolut. Önskar bara att det onda i hennes axel ska mattas av så det går att blicka framåt igen.
Med tårar i ögonen när jag läser detta ,så är vi alla glada att det gick som det gick!
Tänker på er alla, och som tidigare skrivit hoppas jag också att ni åker till Nice och springer på Rivieran .
Många kramar från oss
Kram på er också!
Vi fasade också när vi hörde om olyckan, men vi vet att med all den fighting spirit som Anna har så fixar hon det här snabbt. Vi håller tummarna för att er resa till Menton med omnejd blir av. En härlig håla som jag tillbringade en månad i för 25 år sedan, då jag rehabiliteringstränade efter en skidolycka. Lycka till! Med allt.
Du har rätt. Anna kämpar. Menton kommer bli riktigt trevligt. Hoppas bara kunna hitta några bra ställen att käka på. Det brukar vara det svåraste.
Hallå Fredrik,
Aj ditt sista inlägg var inte skoj att läsa, ett sådant telefonsamtal vill jag aldrig få!
Men för att ta upp något positivt, Tänkte jag höra om du skulle vilja ha med din blogg på http://www.cykelbloggar.se? Om du skulle tycka det var OK kan du väl skicka ett mail till mig på Fritz.olsson(a)skandisloppet.se , skicka gärna med en länk till din blogg också.
Tack på förhand
Med vänlig hälsning
Fritz