Gran Fondo Eslöv lockade som vanligt ett stort antal cyklister och en hel del av det starkare slaget också. Vädret var perfekt, även om vinden kanske var lite för svag för att göra någon större skillnad. Det märktes också på tätklungans storlek som var större än vanligt långt in i loppet. Jag håller mig ofta långt fram för att undvika överraskande fartökningar, luckor och inte minst vurpor. Därför märkte jag inte heller några av de krascher som inträffade i början av loppet. Tempot var ganska sansat i början och det var först när vi svängde av 108:an i riktning mot Torrlösa som den första hårdkörningen kom igång. Den varade inte så länge utan det var en samlad grupp som närmade sig Svalövs golfbana. Lite körning i backen, men återigen en samlad grupp. Så fortsatte det uppför åsen, men i backen ner mot Kågeröd fick en liten grupp cyklister en lucka som bara växte efter dåligt samarbete av oss andra.
I Åvarpsbacken satsades det friskt och jag bet i för att gå med den lilla grupp som fick lucka. Gruppen sprack av mot slutet av backen så jag satsade allt jag hade för att gå i kapp när det började plana ut. Det gick och vi var ett gäng på 5-6 cyklister, där bland elitaren Linus Dahlberg, som började samarbeta för att komma loss från tätklungan. Luckan växte, men när Linus höjde tempot ytterligare i backen upp mot Stenestads kyrka fixade inte mina ben mer mjölksyra och jag fick bädda in mig i klungan igen. Väl nere på platten igen satt alla mest och väntade på dagens sista backe – Lotta på Åsen.
Jag hamnar lite långt ner i klungan vid ingången av backen och det blir lite stökigt när mindre starka cyklister vinglar och faller bakåt genom fältet. Lyckas dock trampa mig upp så pass att jag har koll på konkurrenterna och gör mig beredd på ryck. Alla verkar dock vara nöjda med farten, förutom Dahlberg som glider iväg i sitt eget tempo (för att senare ansluta till utbrytningen). Det är först när vi svänger av mot Trolleholm som det börjar köras på. Jag gör själv några försök att komma loss, men får inte med mig tillräckligt med andra för att vi ska få igång fin lagtempokörning. Vice versa gäller när andra cyklister attackerar och jag själv inte följer med. Vi har utbrytarna inom synhåll och med 5 km kvar är deras lucka 30 s. Det borde vi kunnat plocka in om vi fått ordning på jakten, men dessvärre saknar vi den förmågan (eller viljan) till samarbete.
Strax innan vi kommer Eslöv varnar jag Kävlingekompisen Mattias att strax blir det värsta vilda västern när det ska spurtas. Jag försöker övertyga honom att det är ok att inte slåss om segern pga den stora kraschrisken och att han ska vara riktigt nöjd med att ha gått med tätgruppen för första gången. Tyvärr går det precis så illa som jag befarade och jag ser en Cykla i Eslöv-cyklist krascha hårt framför mig samtidigt som en från Lunedi flyger i luften och hans cykel träffar mitt högerben som får sig en ordentlig smäll. Är nöjd med att lyckas hålla mig på hjulen, men rullar i mål med en klump i magen orolig för de som gick omkull. Tänker på min kraschade fru och hoppas att de klarat sig undan allvarligare skador, vilket också visade sig vara fallet.
Väl i mål efter dusch och mat njuter jag med vänner i det underbara vädret. Vi diskuterar vad det är som gör att Gran Fondo Eslöv skiljer sig från andra motionslopp. På FIK-trampen, Husiesvängen mm samarbetar ofta tätgruppen likt en snabbgrupp runt Vättern. Det körs belgiska kedjor i hög fart och gruppen håller samman hela vägen. På Gran Fondo Eslöv samarbetas det nästan inget alls. Uppenbarligen räcker det med tidtagning för att ett motionslopp ska bli en tävling, eller? Organisationen och speciellt MC-förarna ska i övrigt ha ett stort tack för att de gör av vi kan cykla så fort som vi gör. De jobbar hårt och bra!
