Onsdagskvällen bjöd på sol och svag vind. FK Trampens allianstempo (10 km) lockade 116 deltagare och 19.10.00 drog jag iväg. 13 min senare var jag tillbaka, en tid som räckte till en 3:e plats i veteranklassen. Fin kväll och fina ben!
Foto: Cykelfoton.se
Äntligen är tempopremiären avklarad. Och jag är i stort sett nöjd. Örestadstempot bjöd på en 30 km lång bana med start i Barsebäck och vändpunkt vid Häljarp. Platt och snabb. Det är ganska mycket pill med tempolopp. Ordna med trainern, hjul, få på nummerlappen, en dräkt som kräver minst 2 personer och diverse accessoarer som handskar, skoöverdrag, armvärmare, tempohjälm som ska på. Uppvärmningen, i en cykelkompis carport, gick utmärkt och cykeln blev utan problem godkänd av kommissarien. Trots minutiös planering var jag lite sen till starten. Dock inte för sen som cyklisten framför mig som kom iväg en 40 s efter sin starttid.
Det finns två regler i tempolopp som är viktigare än alla andra. Den ena är kom i tid till starten och den andra är att inte gå ut för hårt. Att komma i tid fixade jag, men dessvärre inte regel nr 2. Att ha en cyklist bara 20 s framför mig gjorde att jag tog upp jakten på en gång. Jag jagade och närmade mig. Efter 10 km passerade jag och här någonstans går det upp för mig att jag kör alldeles för fort. Efter ytterligare några kilometer är det jag som blir omcyklad. Resten av loppet är en plåga där jag hela tiden balanserar på gränsen på vad som är möjligt. Jag tycker att milen i motvind efter vändpunkten är avskyvärd och det är först med några kilometer kvar som jag återigen får upp hoppet. Kommer i mål på 43:19, (41,7 km/h) och känner att det mesta faktiskt blev precis som det var tänkt, med undantag för den där onödiga jakten första 10…
Foto: Christian Rose
Örestadsloppet och jag brukar inte komma överens. Tidigare år har jag dött och återuppstått och blivit avhängd. Frågan var om jag skulle fixa det i år? Oddsen och förberedelserna talade mot mig, men med en vind som inte var allt för stygg hade jag trots allt lite hopp om att inte flyga av på direkten. Vi var ett stort startfält på c:a 80 cyklister (elit, junior och senior) som rullade iväg i uppehållsväder och torra vägar. Första varvet gick som vanligt riktigt snabbt och jag höll mig fint långt fram i klungan. Kantvinden var ”behaglig” och jag kände mig ganska fräsch. Sedan kom regnet. Regn, vind och +7 grader är en dålig kombination. Men, det var först när vi närmade oss sista tredjedelen som jag började frysa på riktigt. I sista stund bytte jag ut mina tunna vantar mot ett par tjockare, något som gjorde att jag trots allt både kunde bromsa och växla.
En utbrytning gick loss efter halva loppet. Vi visste inte vilka som fanns med i den, men det visade sig vara en elitcyklist och två juniorer. Jakten var förhållandevis snäll och det var inte särskilt ofta som jag hängde på snöret. Därför blev jag riktigt förvånad när jag på 6:e varvet tappade några positioner i en fartökning och helt plötsligt låg sist i klungan. Var hade de andra 50 cyklisterna tagit vägen? Jag lyckades inte täppa luckan och insåg att tävlingen tog slut där och då. Att fortsätta ytterligare 2 varv ensam i pissväder kändes högst ointressant. I seniorklassen gick 16 av 54 startande i mål. Kände mig inte speciellt ensam på parkeringen när vi såg Andreas Arvidsson spurta hem segern.
Foto: Christian Rose
Det första som Coach Noah gjorde när han tog över efter Jake var att presentera en övergripande plan för att nå toppform i Hobro den 3:e september. Så här ser den ut:
Bas (mars-april)
Efter att ägnat vintermånaderna i garaget med flera hårda träningsblock tyckte Noah att jag behövde köra fler distanspass och få ordning på tempocykeln. Blocket gav mig möjlighet att ladda om och komma väl förbered till mer högintensiv träning. Det har blivit många mil på tempocykeln då pass kortare än 2 h ”alltid” körs på den.
Specialisering (april-maj)
Full fokus på tempolopp. Alla intervallpass körs på tempocykeln och träningen fokuserar på att cykla 30 km så fort det bara går. Konkret innebär det träning kring tröskeln. Strax under och strax över. Jag kör ofta fullt tempoutrustad med högprofilhjul och tempohjälm. Det har bitvis varit ganska klurigt i den hårda vårvinden, men jag vill skaffa så mycket erfarenhet på träning att jag inte överraskas när det är dags för lopp. Tre veckor innan VM-kvalet börjar jag också tävla för att träna på allt som har med tempolopp att göra. Träningsblocket avslutas med en mindre formtoppning.
Därefter följer ytterligare tre stora träningsblock innan vi når september:
Bradley Wiggins har lyckats med en hel del under sin karriär som nu börjar gå mot ett slut. Några ProTour-lopp blir det inte och förutom ett och annat uppträdande tillsammans med sitt eget lag – Team Wiggins – blir det stenhård fokus på bancykling. Först ett försök att slå timrekordet den 7 juni och sedan är det OS i Rio 2016 som gäller. Förutom att jag i slutändan vill sitta likadant på tempocykeln som Wiggins tar jag lärdom av en hel del annat, bl.a. uppvärmningsrutiner och farthållning. Jag prövar mig fram och strax blir det ett koncentrerat block med fem ”träningstävlingar” på 11 dagar:
Tävlingarna syftar främst till att få kontroll över utrustning, uppvärmning, farthållning, tävlingsnerver, mm. Men jag kommer inte till tävlingarna med pigga ben, utan det är först när det närmar sig VM-kvalet den 14/5 som jag slår av på takten och låter superkompensationen ge mig bästa möjliga form.
Jag gillar förberedelser och att ha kontroll på det jag kan påverka. Då kan jag fokusera på att cykla som fort benen klarar av utan att reta mig på onödiga saker. En kylig morgon immade mitt visir igen efter bara några minuter i medvinden. Helt ohållbart att inte se ett smack. En annan dag öste regnet ner och regndroppar försämrade sikten onödigt mycket. Lite googlade och vips hittade jag dessa prylar. Nu ska visiret behandlas och vips är ett av störningsmomenten eliminerat.
Coach Jake försvann, bokstavligen. I mitten av februari meddelade han att det var lite ändringar på gång, bl.a. med en flytt från Colorado till Kalifornien. Jag fick två veckors träning skickad till mig och sedan har jag inte hört av honom. Därför tvingades jag till ett byte av tränare och numera är coach Jake ersatt av coach Noah. Jag kan inte klaga på företaget – CTS – som löste mitt problem omedelbart efter att de fått kännedom om det. Däremot blev jag ganska besviken över att blivit dumpad, utan förklaring eller förvarning.
Att bygga en relation med en tränare tar en stund. Med en ny tränare blir det att börja om från start. Träningshistorik, ambition, träningsmoral, familjesituation, jobb, etc måste förmedlas så att coachningen blir så bra som möjligt. Här tycker jag att Noah tagit ett stort ansvar. Regelbundna telefonsamtal via Skype och snabb e-postkontakt har gjort att jag är på spåret igen, med en plan som först ska ge mig ett lyckat VM-kval den 14/5 och sedan toppform på tempoloppet i Hobro den 3/9. I veckan började jag träna hårt igen, efter att ägnat förra månaden åt distanspass – på tempocykeln. Nu känns det som 330 W trots allt ligger inom räckhåll…
När jag körde Flandern runt tillsammans med den tidigare segraren Andrea Tafi (Gladiatorn) var han snäll nog att belöna min hjälpryttarinsats med en flaska av hans egentillverkade Chianti. Jag lovade att korka upp flaskan först när jag vunnit en riktigt cykeltävling och nu verkar det som att jag har chansen!
Synd bara att det är nio dagar kvar till anmälan till Örestadstempot stänger…
Det här är inte filmen som blir nominerad på årets Guldbaggegala. Det är inte heller filmen som någon annan än ett fåtal riktigt inbitna kommer att se längre än en minut av. Nej, det är film för dedikerade dårar som gör allt för att lyckas så bra som möjligt på VM-kvalet den 14:e maj. Så till alla er. Varsågoda och njut av 25,4 km från den danska landsbygden väster om Helsingör. Rundan tar 36 min. Fixar du det med en medeleffekt på 330 W lovar jag att du är garanterad en plats på VM i Aalborg i september.
Helt plötsligt slutade det regna och jag tog chansen att dra till Helsingör för att provcykla den 25,4 km långa tempobanan där VM-kvalet ska avgöras den 14 maj. Körde två varv i hopp om att minnas svängar, backar, potthål och annat som kan vara bra att veta. Banan är trevlig och bjuder på en hel del utmaningar. Småkuperad och med lite trix. Sista milen tillbaka till Helsingör kan gå hur fort som helst. Om benen (och vinden vill)…