Kick-off

LIONKING

I måndags var det dags för lite mer strukturerad träning. Efter en månad med ungefär halva träningsdosen ska jag under de kommande veckorna gradvis öka belastningen så att jag är redo för min 12-veckors fokus för bättre åkstyrka. I helgen blir det kick-off med Kastbergaloppet på lördag och Yddingeloppet på söndag. Där emellan firar jag och Anna 2×40 år med släkten!

Tuffare än vad jag tror!

collage

Igår gick Toughest Köpenhamn, 8 km löpning och ett gäng hinder att forcera. Arrangörerna lovade att jag skulle bli trött, kall, blöt och smutsig. Innan start var jag varken sugen på att bada i istank eller att gå armgång i ringar, men den positiva stämningen i Team Fysgruppen som jag rekryterats till av fulträningskompisen Andreas, smittade av sig och jag blev ganska pepp. Förutsättningarna kunde varit bättre. Dottern poängterade att jag inte såg så stark ut, foten stukades i förra veckan och jag drog även på mig en ordentlig muskelbristning i bålen när jag snubblade omkring på en nattorientering. Fast, samtidigt hade jag inga direkta förväntningar och förlitade mig på att mitt relativt höga syreupptag skulle ordna det mesta.

Spurtar i starten för att flasha lite för hejarklacken, men åker på en kalldusch vid andra hindret – dipsgång – där jag ramlar ner efter en halv meter och får göra dagens första straffrunda. Småler lite för mig själv när jag undrar om det går att sätta rekord i straffrundor. Det kanske skulle vara något för mig! Men ack så fel jag hade. Fixar balanshinder, klätternät och armgång. Helt plötsligt står jag vid ringarna och har ingen aning om hur jag ska ta mig över. Får ett riktigt bra tips av en funktionär och förvånas över mig själv där jag lik värsta gladiator-Toro svingar mig över till plattformen för att sedan simma till land. Dagens värsta är nog isbadet. Kroppen fattar inte riktigt hur kallt det är, men väl uppe ut vattnet får jag nästan ledkramp när jag börjar springa igen. Väl inne på upploppet bjuder jag på en fin kullerbytta ner från klätternätet och klarar sista hindret – monkeybar 2.0 – med bravur. Firar 70:e platsen med korv och en Carlsberg i fin dansk anda.

Avslutar med att bjuda på fina bilder tagna av bästa dottern som springandes förflyttade sig mellan hinderna. Även om jag inte är rädd för att det ska göra ont så är nog inte denna typ av tävlingar för mig. Ser ingen riktig poäng att skrapa upp armbågar och knän. Framöver håller jag mig nog till tävlingar där mjölksyran och ansträngning orsakar smärtan, inte att krypa genom ett platsrör eller rulla ner för nät.

Toughest i Köpenhamn

Jag har träningsvärk! Ordentlig sådan. Vet inte om det kommer från några fjuttiga svingar med Kettlebellen i måndags eller ifrån löpningen på S:t Hans i förrgår. Det blir lite mer löpning och styrketräning de kommande veckorna när jag förbereder mig för Toughest i Köpenhamn som går den 12 oktober. 24 hinder, åtta kilometer, jobbigt, lerigt, blött och kallt. Anmälan är fortfarande öppen för den som är sugen!Banskiss-webb-release-5c+markers.png

Nära ögat!

Jag trodde det var kört. Att jag gått från cyklist till löpare. Att jag bytt trycket i pedalerna mot spänst i steget.  Semestern i Umeå bjöd på spännande löpning längs Öre älv, härligt flyt i skogen och alldeles för sega ben på cykeln. I lördags sprang jag Kåsebergaloppet och tog en hedrande 6:e plats. Bra mycket bättre än vad jag lyckats med på cykeln. Med kylskåpsstela ben var det med fasa som jag gav mig ut på cykeln igår. Döm om min förvåning så levererade kroppen riktigt bra och jag körde ett av årets bästa cykelpass med totalt femtio minuter på tröskeleffekt. I kväll väntar åter ett GP-lopp på Sturup Raceway med den stora skillnaden att vi cyklar åt andra hållet!

Nytt fokus inför tävlingspremiären

Jag är tung i benen nu. Helt enligt plan. De senaste veckorna har passen blivit längre och hårdare. Benen tröttare och ömmare. Så här efter Cyclecamp skiftar jag fokus. Nu vill jag vara något mer återhämtad mellan nyckelpassen. Än så länge är det inte tal om någon formtopp. Men tävlingarna närmar sig och i år tänker jag tävla med fräscha ben, även om tävlingen kanske saknar betydelse. Det blir roligare så helt enkelt.
image

Fast ingen regel utan undantag och därför laddar jag inför morgondagens klassikerinspirerade lopp ”En forårsdag i Hell-singör” med en löphelg på Kullaberg. Ett kortare pass avverkades igår och i eftermiddag väntar tre timmar på stigar i jakt på Kullamannens själ.

Var jag bättre förr?

20121211_101735
För 17 (!) år sedan var jag en Atletofficer av 2:a graden. Hängde på gym tre gånger i veckan och sprang en hel del. Styrka, kondition och uthållighet var ledorden.

Nu
100 kg i bänkpress Kan knappt öppna en burk
10 km löpning på 40 min Fixar inte ens 1 km i den farten
16 chins I-formad överkropp

Och andra sidan…

Då kommenterade jag 2 h på cykeln med ”Usch vilket långpass. Fick ont. Cyklade alldeles för långt!” Nu har jag ingen aning om vad som ska få mig att sluta!

Jag springer för att överleva!

101107_115738 new york city marathon 2010

Löpning är inte min starkaste gren. En gång, i urminnestider, var jag ung och snabb. Milen fixade jag på 36:10 och Lidingöloppet på 2:11. Men, nu för tiden ser det helt annorlunda ut. Cyklingen ger massor när det gäller min kropps fysiska förmåga, men benen är fantastiskt dåliga på att springa. Om 47 dagar är det New York Marathon och om 48 dagar förväntas jag kunna bidra aktivt när frun ska shoppa loss. Efter Stockholm Marathon gick det sådär. Kroppen gjorde ont, nästan överallt. Så nu måste jag ändra taktik. Därför löptränar jag nu för att överleva, inte 42,2 km löpning, utan shoppingen som kommer efter!

Läget just nu…

GOPR1308
På rekrunda inför lördagens Malmö Velo Classic.

På lördag går motionsloppet Malmö Velo Classic med 800 startande. I ursprungsplanen hade jag tänkt köra loppet som ett sista långt och hårt pass för att få fin form till Skånes 2-dagars. Men då den tävlingen blev inställd blir Velo Classic som får avsluta cykelsäsongen 2012. Träningen har gått bra de senaste veckorna och om man bortser från att jag fick stryk av pojkar 13-14 på förra veckans alliansmästerskap är självförtroendet på topp. Jag har inte samma form som i slutet av maj, men några veckors ordentlig träning har i alla fall satt fart på kroppen. Fast jag är tveksam om förra helgens kombinerade cykel- och springläger var en så bra idé. Benen har känts som mos efter långlöpning på stigar kombinerat med tävlingslik cykling i trakterna kring Brösarp. Och andra sidan är det som balsam för själen att få en helg med likasinnade (?) och fysisk aktivitet.

191163_10151384880128056_1686500095_o
Fantastiskt fin löpning på stigar längs Verkaån mot havet. Efter 23 km nådde jag min taktiskt parkerade bil. De andra fortsatte ytterligare en dryg mil. Foto: Daniel Erman.

Idag var jag i alla fall tvungen att testa benen uppför backen i Slimminge och Kläggeröd. Romeleåsen är väl en av få åsar som har åkermark på toppen och vinden är inte att leka med där. Kläggerödsbacken i motvind var hyfsat anstängande och jag vet inte om jag ska köra med min “vanliga” tävlingsutväxling på 11-21, eller fega med 11-25.  Oavsett jag ser fram emot lördagens lopp. Förra året blev det hårdkörning först vid Skabersjö och med tanke på att det är 50 km motvind “hem” efter åsen så tror jag det kommer hålla ihop ganska länge i år också.

Ett marathon gör ingen löpare!

En svala sägs inte göra någon sommar och inte heller gör ett marathon mig till löpare! Att lördagen bjöd på värsta junikylan i Stockholm på 84 år borde inte spelat så stor roll om det inte var så att jag mitt i denna köldchock skulle springa Stockholm marathon. Söndagen har varit miserabel. Den obligatoriska shoppingen en riktig plåga och jag ser det som min skyldighet att dela med mig av min erfarenhet. Kanske kan jag bespara någon framtida lidande.

ontikroppen

Jag beaktar mig själv som cyklist. Det senaste halvåret har jag cyklat 77 % av träningstiden. 12 % har varit styrketräning och 11 % har varit löpning. Inför STHLM marathon hade jag endast lyckats springa dryga 25 mil. Detta har i och för sig varit en medveten handling från min sida i min önskan att lyfta mig ytterligare som (tävlings)cyklist. Det faktum att ett marathon stod och väntade på mig i juni försökte jag inte fästa speciellt stor vikt vid. Fokus på löpträningen har varit att försöka vänja cykelbenen vid markkontakt. Att endast springa en gång i veckan visade sig dock inte ge speciellt mycket. Utvecklingen gick liksom aldrig framåt och farten var ganska medioker. Därför kände jag tidigt att en tid runt 4 h är vad benen klarar av. Anna, som fått alldeles för många löparknä efter tidigare marathonlopp ska använda mig som bromsklots för att inte bli för ivrig och återigen springa sönder sig själv.

Loppet i lördags gick som förväntat, om vi undantar vädret. Farten var högre än planerat under loppets första halva (1:52:31), men jag tyckte att det kändes stabilt. Det höll ungefär 3 km till. Vid 24 km började vaderna protestera hej vilt. Anna försöker intala mig att jag ska försöka andas bort det onda, precis som man gör i yogan. Det fungerar en stund, men sedan vinner vaderna igen. Anna tycker jag ska försöka komma ner mer på mellanfoten, men det är lagom lätt i Newtonskor. Känns i alla fall bättre en stund. Strax innan 30 km blixtrar det till i höger knä och benet blir halvt ostyrbart. Jag säger till Anna att jag är rädd att jag kanske måste börja promenera. Men, då hon vänligt och bestämt informerar mig att hon tänker lämna mig om jag börjar gå, gör jag allt för att undvika skilsmässa och kämpar vidare. Jag har gåshud hela varvet inne på Stockholm stadion och i mål kommer vi på fina 3:54:18.

Nu väntar återhämtning och sedan startar träningen för kommande utmaningar. Det står några cykeltävlingar på tur och sedan bär det av till New York i höst för ännu ett marathon. En förändring är på gång. Fram till New York blir det två löppass i veckan. Men, det lär dröja innan jag får på mig skorna igen!