Med risk för att vara tjatig så kommer här det tredje och sista inlägget om GP Sturup Raceway. Eftersom det är fredag passar jag på att bjuda på en actionfilm från loppet där jag offrade några watt i ökat luftmotstånd och vikt när jag i körde med min GoPro. Tag plats i soffan, ladda med popcorn och håll idag. Nu blir det åka av!
Jag gillar att cykla på racerbanor, även om jag ställde till det för mig sist. Asfalten är fin, körbanan bred, kurvorna väldoserade och det finns inga andra trafikanter att samsas med. Igår bjöd Höllviken CK på en allianstävling i form av ett GP-lopp på Sturup Raceway. 15 varv på den 2 km långa banan skulle avklaras och vi var ett femtiotal cyklister i veteran, senior, junior, pojkar 15-16 som startade tillsammans. Benen var fortfarande ömma efter Gran Fondot i lördags. Kanske var det de ömma benen som också gjorde att jag tyckte att det gick i ruskigt tempo i början. Till skillnad från förra veckans mörker-GP där det mest handlade om urkraft för att gå med i backarna, handlade GP-loppet på Sturup om positionering, hålla linjer och svänga.
Positionering kan jag i teorin och svänga är jag duktig på när jag inte har femtioelva andra cyklister runt omkring mig. Därför hade jag uppenbara problem med att hålla mig långt fram. Efter några varv började det ordna till sig, men kasten är tvära. Plötsligt är jag mig i spets för att ett halvt varv senare bli omcyklad av nästan hela klungan. Så fortsatte det varv efter varv och den svaga vinden gjorde att klungan var väl samlad när det var dags att göra upp om placeringarna. Jag är inte särskilt trött, men har svårt att avancera i fältet. Först efteråt inser jag mitt misstag. Jag skulle kraftansamlat redan i början av sista varvet för att komma in bland de främsta i chikanen. I den drogs klungan ut rejält och jag hade säkert 70 m upp till täten. 70 m kan jag inte plocka och i stället fick jag koncentera mig på att hålla min position inför upploppet. Spurta är jag fortfarande kass på och det hela slutade med en nionde plats i veteranklassen av knappt 30 startande. Skulle gissa att jag kom in på topp 15 om vi räknar med alla. Ett resultat som jag definitivt är nöjd med och den rädsla som jag kände i våras om att inte kunna hänga med i tävlingsfarten är nästan borta!
Gran Fondot i Eslöv blev precis så där trevligt och mysigt som jag hoppats på. Många bekanta ansikten och inte alls den hets som finns när det cykeltävlas på riktigt. Även om tempot drogs upp ordentligt varje gång som det var kantvind hade jag inga problem att gå med i täten. Den nordliga vinden ställde till det för tidiga utbrytningsförsök. Visby trotsade dock alla naturlagar och drog iväg redan innan Billesholm. Ganska snabbt fick han en ordentlig lucka. Det är både svårt och dumt att titta bak när man cyklar i klungan, men jag hade en känsla att tätgruppen var riktigt stor hela vägen fram till Lotta på Åsen. Förra året kom en liten grupp loss i Lotta. Då var jag den första förloraren. I ett helt år har jag satsat på att bli bättre uppför och därför väntar jag spänt på att Heiler ska sätta in ett ryck i backen. Men, till min förvåning kom det ingen attack. Varken av Heiler eller någon annan. Inte ens en tempohöjning.
Utan att ha gått på rött i någon av Söderåsstigningarna var jag inte ensam om att ha ganska pigga ben när vi närmade oss de sista milen. Strax innan Konga ser jag plötsligt att Heiler och en Kungälvscyklist fått en lucka. Lite avslappnat snack i klungan gjorde att jag helt missade när de attackerade. Jakten kom igång, men det tog ett bra tag och en rejäl kraftinsats och först vid Bialitt var de inhämtade. Håkan Persson blev sugen på en motattack. Jag, Zetterstrand och Eiring gick med. Vi fick en liten lucka, Håkan manade på oss, men klungan var i kapp redan efter någon kilometer. Direkt attackeras det på nytt. Jag orkar inte gå med och vi som missade tåget får riktiga problem med att jobba i kapp. Lustigt nog siktas helt plötsligt utbrytaren Visby och vid Trollenäs är vi återigen en samlad tätgrupp. Nu har de flesta ganska sura ben och på vägen in mot Eslöv glider Heiler återigen iväg och lyckas hålla undan från oss övriga och kommer först i mål. Som vanligt blir det lite väl stökigt när vi når Eslöv. Själv är jag vid det här laget mest intresserad av att inte vurpa. Tyvärr ställer en slarvig cyklist till det för Håkan och Eiring, men båda håller sig på benen. Rullar i mål med tätgruppen efter 3 h 33 min på cykeln. Vad tar jag mig då till nästa år? Det är fortfarande Heiler som är nyckeln. Är det inte ryck uppför Lotta så är det i utbrytningar på väg tillbaka. Jag måste bli både starkare och ha bättre koll. Ikväll väntar ett GP-lopp på Sturup Raceway. Hoppas benen är redo!
I morgon är det dags för ett av de roligare motionsloppen – Gran Fondo Eslöv. Nu när regnet är borta från väderprognosen gissar jag att det blir fullt i startfållan. Motionslopp är till naturen betydligt vänligare än cykeltävlingar med utrymme för snack, mer mys och andra trevligheter. Åtminstone till tokkörningen upp för Lotta på Åsen. Längtar till i morgon!
Frederiksbergløbet igår kväll var både häftigt och läskigt. Ganska galet också. Loppet gick på gatorna runt Zoologisk Have med start kl 22:10 i gatlyktornas sken. Banan var kuperad, antingen körde vi upp eller ner, aldrig platt. Ansträngningsmässigt innebar det tvära kast. Gå på max, återhämtning, gå på max, återhämtning, osv. Vi var några svenskar på startlinjen och jag värmde upp tillsammans med Sebastian Giese från Klubben Cyklisten. Vi hade båda planer på att ge danskarna ordentligt med spö. Själv ville jag testa mitt Cancellararyck på sista varvet. Rycka i backen, skapa lucka och hålla undan till mål. Så blev det inte. Planen sprack innan den ens hunnit sjösättas. Den enda lucka jag skapade var till cyklisterna framför mig, inte bakom.
Efter drygt halva loppet, när vi för femte gången passerade banans mörkare delar, står det plötsligt en utbackad Volvo mitt i vägen. Det skriks och varnas. Jag blir skraj och tappar alldeles för många meter till mina medtävlande. Det är aldrig bra att släppa lucka om man är bland de sista i en grupp. Luckor växer snabbt, fem sekunder blir tio och sedan är det bara att försöka hitta en så jämn fart som möjligt och minimera förlusten. Jag cyklade tillsammans med med två danskar från samma klubb och på sista varvet tyckte jag att de började maska lite. Nu hade jag hunnit återhämta mig så pass att jag minsann tänkte tvåla till dem i den annalkande gruppspurter. När vi rullar in på Roskildevej för sista gången har vi drygt 300 m till mål. Jag satsar på en långspurt, spöar danskarna och kommer in på en 11:e plats av 33 startande.
Nu har det gått några tävlingar där jag är en av de sista som tvingas släppa tätgruppen. Det hade varit skönt om jag lyckades hålla mig kvar någon gång. Undrar vad som krävs!?!
Igår var det varmt! Lite väl varm för min planerade tävlingsträning på varvet i Norrvidinge. Därför väntade jag så sent som möjligt innan jag satte mig på cykeln och trampade norrut. Efter dryga 10 min uppvärmning nådde jag tävlingsvarvet och det vara bara att sätta igång. Startar med en kort backe (Backbo) där det var fest i ett av husen. Hälsade och trampade förbi. På 4:e varvet tror jag de började undra och på 8:e varvet var jag nog idiotförklarade sedan länge. Träningspasset gick riktigt bra och både ben och återhämtning visade sig från sin goda sida. Snart börjar vårens mest intensiva vecka med tre tävlingar på åtta dagar. Först ut är mörker-GP i Köpenhamn på måndag, därefter blir det Eslöv Gran Fondo på lördag och till sist ett Allians-GP på Sturup Raceway måndagen där på. Längtar, men skräckblandad förtjusning.
Copenhagen Gran Fondo kan sammanfattas med 145 km, stort startfält, start och mål i centrala Köpenhamn, grusvägspartier, lite kantvind och alldeles för många krascher. Iklädd finfina kläder från Kävlinge cykelentusiaster passade jag på att ställa mig först i min startgrupp i hopp om att åtminstone vara i ledning någon gång. Ca 300 personer var vi som i samlad klunga tog oss ut ur Köpenhamn. Ganska snart blev det rätt stökigt då parkerade bilar, refuger och rondeller skulle passeras. Jag såg till att hålla mig i närheten av starka cyklister som Lammhults Niclas Fagerlund, åtminstone för att ha en rygg att följa om det skulle spricka upp. Första tredjedelen var lättåkt och med vind i ryggen är det svårt att splittra fältet. Sedan kom kantvinden och krascherna och det började bli tävling på allvar. Till slut hamnade även jag i diket när cyklisten framför mig drog omkull, dock i oskadat skick med fötterna ner och huvudet upp. Krascher och kantvind avlöste varandra och strax innan vi nådde halvvägs var det dags för mig att lämna tätgruppen bestående av ett femtontal cyklister.
Visst är det trist att inte kunna följa tätcyklisterna samtidigt som jag under minst en halvtimmes tid konstaterat att ”så här kan det inte fortsätta”. Ganska snart blev vi en mindre grupp på fyra cyklister, varav en dessutom råkade vara en bekant i form av Robert Glembro, som med hyfsat samarbete tog oss tillbaka mot Köpenhamn. En större grupp med avhängda cyklister och täten i efterföljande startgrupp anslöt till oss och helt plötsligt blev det åka av igen. På banan andra rullgrusavsnitt började krampen komma i låren. Inte jätteallvarligt, men det är en ganska olustig känsla när hjärnan kommenderar benen och benen inte svarar. Jens Voigts mantra ”Shut up legs” fungerade sisådär. Tryckte en gel och hoppades på att krampen åtminstone inte skulle bli värre och med arga skällande danskar kom vi i samlad grupp in mot målet i centrala Köpenhamn. Nöjd med att ha ”överlevt” valde jag att fega ur vid spurten och gjorde inget försök att avancera i gruppen. Jag slutade på plats 25 av nästan 200 startande i M40 blev det och därmed kvalificerade jag mig även för en plats till finalen i italienska Trento i september. Fast där ser banan helt annorlunda ut. Tre berg och 3000 höjdmeter. Det kan väl inte vara något för en skåning!?!
Hela förra året körde jag samma pass dagen innan tävling. Ett kort pass med några hård intervaller för att påminna kroppen om vad den ska göra den kommande dagen. Vanligen blir det 3 x 1 min på max med 5 min vila emellan samt 3 x 30 s med samma vila. Dagen till ära blir intervallerna i backe då det blir en hel del höjdmeter under morgondagens Copenhagen Gran Fondo som i år lockat till sig c:a 1500 cyklister. Starten går i centrala Köpenhamn kl 09:00 och de 146 km borde vi cykla på drygt 3,5. Jag kör i M40 med startnummer 166 och det är möjligt att följa loppet via olika appar. Banan hittar du nedan.
Mina förväntningar på loppet är egentligen bara att jag vill känna mig stark. Jag känner inte till banan och konkurrensen, men gissar att det kommer gå undan. Tävlingen blir starten på en treveckorsperiod med en hel tävlingar och jag har vilat lite extra i veckan för att benen ska få en chans att återhämta sig och ladda om. Formkurvan pekar uppåt och det är med förväntan som jag ser framemot morgondagen.
John Degelkolb, Giro d’Italia, etapp 5
