På fjärde varvet uppstånden igen från de döda…

24621_10151421107626365_111150792_n
Foto: Fredrik Jansson / Cykelklubben.se

I söndags var det krig mellan mig och kantvinden. Örestadsloppet – slaget vid Barsebäck – säsongens första landsvägstävling skulle sålla agnarna från vetet och skörda sina offer. Några minuter innan start gör tävlingsledningen klart för oss att seniorer, juniorer och elit startar tillsammans. Vis från fjolårets fartträning med elitinslag i Åhus inser jag att det kommer gå fort, riktigt fort och att det gäller att sitta med bra i kantvinden. Placeringssäker är jag dessvärre inte och inte heller har jag ben som gör att jag kan täppa luckor. Klubbkompisen Jocke försöker få dra ikapp mig några gånger, men jag känner att benen vill något annat. 476833_10151421203591365_346497428_o
Foto: Fredrik Jansson / Cykelklubben.se

Efter första varvet var jag halvdöd, efter andra varvet var hoppet ute och under tredje varvet var jag redo att begravas i Gillhög som vi påpassligt nog passerade förbi. Benen är sura och tunga av mjölksyra, besvikelsen är påtaglig över att linjeloppspremiären skulle få ett så kort och snöpligt slut. Inte kan jag fortsätta trampa här i min ensamhet?
904737_155159844658451_411713559_o
Foto: Mattias Israelsson

Jag fluktar lite på wattmätaren och ser att det jag presterat under loppet första del liknar något som jag aldrig varit i närheten av förut. Där och då bestämmer jag mig. På fjärde varvet återuppstår jag ifrån de döda. Huvudklungan är visserligen långt borta, men jag är inte ensam om att ha fått släppa och ganska snart bildar vi en mindre grupp som samarbetar fint för att ta oss i mål. Bara 8 varv kvar!
478091_10151421205426365_1610456502_o
Foto: Fredrik Jansson / Cykelklubben.se

Nu händer det egentligen ganska lite och varven rullar på. Gruppen ändrar storlek emellanåt och flera är ganska trötta. Jag och Höllvikens Pelle Sjörin delar på mycket dragjobb tillsammans med en cyklist från CK Masters. Med två varv kvar börjar vi få häng på det som återstår av huvudklungan och vi hör speakern meddela att det är 1,5 minut att ta in. Våra kroppar fylls med hopp och i de jobbiga kantvindspartierna ökar vi farten för att kunna ansluta. Vi närmar oss och i motvinden med ett halvt varv kvar är vi samlade. Det blir inte mycket till klungspurt även om jag försöker få en liten lucka med 500 m kvar.  Det blev en 17:e plats till slut av 45 startande, varav 20 valde att inte fullfölja.  Innan tävlingen tyckte jag att idén att cykla hem var lysande. Efter målgång med krampande lår var jag mindre övertygad. Så här ont i benen har jag inte haft efter en cykeltävling någonsin, och andra sidan har jag inte heller tryckt så hårt i pedalerna förr.

Sköna maj, välkommen!

DSC06020

Maj är här. Nästan i alla fall. Det är i maj månad som det händer. Träningen är gjord och benen ska vara så fina att det i princip trampar av sig själv. På söndag är det Örestadsloppet, ett lopp som ska väcka kroppen inför det som väntar. Vinter- och försäsongsträning ska omsättas i fart och hårdhet. För två år sedan hängde jag med i fem varv. I år hoppas jag hänga med hela vägen runt. Kanske till och med försöka ställa till det lite. Blåser det blir det riktigt hårt. 48 gånger ändrar vinden riktning – medvind, kantvind, motvind (backe), kantvind, medvind, osv… Allt handlar om position i klungan och position är jag inte världsbäst på. Brukar hålla ett öga på erfarna cyklister (speciellt Håkan Persson) för att lära mig. Men Håkan startar några timmar tidigare så den idéen är ganska dålig. Annars händer det mycket kul i maj:

Längtar!

Sjukt snabba skor!

IMG_5860

Äntligen har vinterskor, vinterjacka och vintertights packats ner och gömts i garagets mörkaste vrå. Det är dags för benen att titta fram och cykelbrännan att byggas upp. Fjolårets brunbrända armar och ben har sedan länge återgått till sitt ursprungliga tillstånd. Med fårsax och rakhyvel kan jag lätt få ett halvkilo att försvinna…

Snart ska det tävlas igen. Både Cyclecamp och förra helgens drabbning i Helsingör gav positiva signaler att det nog har hänt något med trycket i pedalerna under vintern. Men det är först efter nästa helg vid Örestadsloppet som det är dags att bekänna färg. Var det egentligen möjligt att ersätta Mallorca med Tour of Sufferlandria? Oavsett vilket så har jag i alla fall ett par sjukt snabba skor!

Nytt fokus inför tävlingspremiären

Jag är tung i benen nu. Helt enligt plan. De senaste veckorna har passen blivit längre och hårdare. Benen tröttare och ömmare. Så här efter Cyclecamp skiftar jag fokus. Nu vill jag vara något mer återhämtad mellan nyckelpassen. Än så länge är det inte tal om någon formtopp. Men tävlingarna närmar sig och i år tänker jag tävla med fräscha ben, även om tävlingen kanske saknar betydelse. Det blir roligare så helt enkelt.
image

Fast ingen regel utan undantag och därför laddar jag inför morgondagens klassikerinspirerade lopp ”En forårsdag i Hell-singör” med en löphelg på Kullaberg. Ett kortare pass avverkades igår och i eftermiddag väntar tre timmar på stigar i jakt på Kullamannens själ.

4F: Fast, fun, fit & fuck it!

simning
Så här när tävlingssäsongen börjar närma tänker jag på 4F -Fast, fun, fit & fuck it. Något som Therese Alshammar sa i Sommar i P1: ”Man vill vara snabb, man är vältränad och det ska vara kul. Men om det inte går så ”fuck it”!

Jag är precis exakt så bra som jag kan vara med de förutsättningar jag har. Min prestation kan inte mätas i huruvida jag lyckas hålla mig kvar i huvudfältet eller gå med i en utbrytning. Jag kan endast ansvara för min egen fysiska förmåga och vad mina medtävlande gör är utom min kontroll  Därför ska jag vara mitt bästa jag och nöjd med det, även om jag får släppa i en backe!

PS / Maraton-Mia har skrivit ganska tänkvärt om att vara sitt bästa jag. Ta gärna en titt där. / DS