När jag körde Flandern runt tillsammans med den tidigare segraren Andrea Tafi (Gladiatorn) var han snäll nog att belöna min hjälpryttarinsats med en flaska av hans egentillverkade Chianti. Jag lovade att korka upp flaskan först när jag vunnit en riktigt cykeltävling och nu verkar det som att jag har chansen!
Synd bara att det är nio dagar kvar till anmälan till Örestadstempot stänger…
Det har nu gått tre månader sedan jag kom upp på tempocykeln och vägen fram till succé vid VM-kvalet den 14 maj känns allt annat än spikrak. Jag har haft ett grymt fokus i garaget och tagit mig igenom +50 hårda träningspass stirrande ner i golvet. Till slut blev det för mycket. Motivationen brast och effektmätaren visade på allt annat än framgång. Så en solig lördag vågade mig ut på landsvägen igen. Underbart, men läskigt! För när väl tempocykeln fick rulla fritt upptäckte jag två saker som undgått mig när jag suttit fastspänd.
Jag trodde verkligen att jag kunde ställa in cykeln rätt själv, men efter chocken på den första rundan insåg jag att det blir att söka professionell hjälp. I onsdags var det dags och med Mattis hjälp justerades klossar, sadelhöjd och position, armstöd mm. Och vilken skillnad det blev. Lyckades cykla banan för Örestadstempot i aeroposition utan allt för mycket besvär. En del finjusteringar återstår men hoppet om att fixa VM-kvalet är tillbaka.
Då: Col de la Madone, 48 min, 872 höjdmeter, 342 W, 164 bpm
Nu: CTS Field Test, 8 min, 0 höjdmeter, 342 W, 173 bpm
En likhet, många skillnader…
På Kristi himmelsfärdsdagen, torsdagen den 14 maj 2015, ska jag också flyga fram på vägarna runt Helsingör. Då hålls kvaltävlingen till amatör-VM som går i Aalborg några månader senare. Tills dess är det mycket som ska hända.
De första två punkterna är inte allt för svåra att fixa, men det där med tempocykling verkar inte helt enkelt. Jag googlar, köper böcker, kollar Youtube och försöker ta in så mycket information som möjligt. Och att bli snabb kommer inte gratis. Än så länge har jag inte full koll på vinterns träningsupplägg, annat än att jag mjukstartar under november. Men, efter framgången med Haute Route har jag fullt förtroende för Coach Jake. Och jag har ju ett helt halvår på mig!
Snart är jag cyklist igen, men först gör jag och Anna ett nytt försök att springa NYC Marathon. Förra gången ställde orkanen Sandy till det ordentligt och loppet ställdes in i sista stund. Denna gång verkar det inte blåsa lika mycket och allt flyter på i förberedelserna. Om vi undantar löpningen då. Jag trodde i min enfald att både ett marathon i fjällen och ett i Helsingborg skulle göra mig till en starkare löpare, men jag tycker att det går precis lika trögt som innan. Testade en halvmara i tisdags och har fortfarande ben som ömmar. Kanske kan några morgonrundor i NYC råda bot på det!?!
Jag ska pyssla i höst. Klippa av armar och ben på en våtdräkt. Sy fickor och göra den redo för sommarens premiär i swimrun. Jag och brorsan ska tillsammans ta oss an Kustjagaren. En ganska snäll variant av det mer och mer populära tävlingsformatet där man i par förflyttar sig i skärgårdsmiljö. Springa över ön. Simma till en ny. Upprepa c:a 10 ggr. Till skillnad från originalet – Ö till Ö – som med sina 65 km löpning och 10 km simning bjuder Kustjagaren på mer blygsamma 26 km löpning och 5 km simning.
Fast 5 km simning i öppet vatten är inget som jag gör otränad. Malmösimmet i augusti var en ren katastrof i simförmåga så den senaste månaden har jag morgonsimmat 1-2 ggr/vecka. Det är fortfarande alldeles för jobbigt i armarna och jag är på tok för svag för att kunna hålla en vettig teknik. Men innan den 4:e juli ska det nog ordnat till sig.
Jag har nu kommit halvvägs genom min tempocyklingsmanual och i förra veckan satt jag framför TV:n och studerade hur världens bästa hanterar den ädla konsten att cykla fort. Vissa går ut för hårt, andra har svårt att hålla överkroppen stilla och några kör av vägen. Men många gjorde allt rätt.
Jag står inför flera utmaningar när jag ska börja köra tempo. De två viktigaste är att pressa upp min tröskeleffekt så mycket som möjligt samt att hitta en grymt aerodynamisk position. Tröskeleffekten får gärna gå upp mot 360 W. Jag fixade 340 W innan Haute Route och jag hoppas att en hel vinterträningssäsong med Coach Jake ska kunna pressa upp effekten ytterligare. Aerodynamiken blir en helt annan utmaning. Jag kommer behöva stärka bålen, öka smidigheten och få till en riktigt bra bikefit för att hitta rätt här.
Annars fortsätter jag att springa. Både i skogen där orienteringstävlingarna snart tar säsongsuppehåll och på vägen. På lördag springer jag Malmö höstmil med ambitionen att hitta min tröskelfart och på söndag är det orientering i Örkelljunga.
I år var Haute Route Alps mitt stora mål. I nästan ett helt år tränade jag med fokus på de långa klättringarna och den påfrestning som ett veckolångt etapplopp skulle innebära. Även om det äventyret fick ett annat slut än vad jag önskat så känner jag både glädje och tillfredsställelse när jag tänker tillbaka på satsningen. Därför har tankarna kring 2015 snurrat på högvarv de senaste veckorna. Ett Nytt etapplopp, veterancupen, triathlon-comeback är några av alternativen som jag övervägt.
Men det blev något helt annat. År 2015 gör jag en ordentlig satsning på tempo där kvalificering och deltagande på amatör-VM står högst upp på prioriteringslistan. Som akademiker är jag min vana trogen och börjar med att läsa på. Ganska snart inser jag att det inte bara handlar om träning utan en stor del om utrustning och position. Och så det där med att utstå smärta. Helt plötsligt börjar jag längta efter tröskelpassen i garaget. Kommer inte vintern snart?
Jens ”Shut up legs” Voigt gjorde sin sista cykeltävling för några veckor sedan. Som vanligt avslutade han med att vara i utbrytning. Redan i morgon får vi chansen att se Jens för en sista gång. Denna gång helt ensam på en tempocykel i en velodrom. Det är dags för hans allra sista utbrytning och nu är det bara klockan som jagar honom. Jens ska försöka slå Ondrej Sosenkas rekord på 49,700 km från 2005. Eftersom reglerna nyligen ändrats från att cykeln skulle se ut som Merckxs från 1972 till att den får vara en UCI-godkänd tempocykel, kommer Jens med allra största sannolikhet kunna hålla undan för Sosenko.
Eurosport visar rekordförsöket i morgon. Jens drar igång kl 18:30. Riktiga cyklister sätter sig på trainern samtidigt och ser om det går att matcha Jens. Själv är jag ingen riktigt cyklist för vid den tiden i morgon är jag vilse i Saxtorpsskogen. Det är nämligen dags för OK Silvas klubbmästerskap och med nuvarande anmälningsläge jag har chans på en pallplats!