Vädret i söndags var riktigt fint så därför bytte jag garaget mot skogen när det var dags för veckans strykepass. Just nu ligger fokus på allmän styrka för överkropp och bål så därför släpades spännbanden och kettlebellen med till skogen bakom idrottshallen där dottern tränade handboll. Att cykla med 16 kg KB i cykelkorgen är inte att rekommendera, men annars gick träningen fint.
Det har varit osäkert in i det sista. Annas förkylning (?) som slutade i akut bronkit har varit envis och det är först nu som vi verkligen har bestämt oss för att åka. Vad jag trodde skulle bli en ganska bra uppladdning inför årets andra marathonlopp blev i stället en orolig och omotiverad tid av “ad hoc” träning där besvikelsen över att vi troligen skulle bli tvungna att ställa in en resa som vi planerat sedan 2010 präglat det mesta. Att springa NYC marathon är inget man gör hur lätt som helst. Antingen är man sjukt snabb (under 2:50 på marathon) eller så betalar man mycket pengar och väntar på sin tur. För min del gäller det sistnämnda och ställer vi in 2012 är det två år till nästa chans. Men, Anna är inte den som ger upp allt för lätt och på torsdag sätter vi oss på flyget. Om inte Sandy sätter käppar i hjulen!
Om några timmar är det dags för garaget och en timme framför Sufferfest senaste video – There is no try. Har ingen riktigt koll på vad som väntar men något annat än mjölksyra är otänkbart. Så vi säger väl IWBMATTKYT!
Edit: Idag tvekades det visst hur mycket som helst. Jobbade undan lite i stället. Hoppas på mindre tvekan i morgon fm…
Böcker, författade av lögnare, bortsänkes mot avhämtning. Finns i Kävlinge (värde c:a 2000 kr).
Marathonlöparen Juma Ikangaa från Tanzania lär ha sagt “The will to win is nothing without the will to prepare”, och det är just i planeringsstadiet som jag befinner mig i just nu. Än så länge är det långt till nästa tävling – Forårsklassikern i Helsingör. 178 dagar för att vara exakt. Innan dess ska det tränas och att träna utan en plan är inte riktigt min stil. Troligen ägnar jag alldeles för mycket tid åt att fundera på träningslära och träningsplanering. Men, det är ju så förbaskat kul.
C:a 10 % av den något överdrivna boksamlingen. Tror inte att jag ska lägga allt för mycket vikt på den där Armstrongboken…
Vinterträningen inför säsongen 2012 bestod av en hel del styrketräning samt cykelpass kring sweet spot och tröskeln. Den riktigt högintensiva träningen drog igång i slutet av mars, precis som sig bör när man följer en klassisk periodisering från exempelvis Joe Friels “Training Bible”. I år vänder jag på steken och prövar det som gett Wiggins sin livs form – reversed periodization! I korthet handlar det om att få upp explosivitet, fart och mjölksyratålighet först, för att sedan bygga på med uthållighet och längre distanser. Kort och hårt i början och sedan lite längre och mer tävlingslikt efterhand som träningen går framåt. Inspirationen kommer från Ian King och hans “Foundations of Physical Preparation” som alldeles nyss damp ner i brevlådan.
Fast mycket mer än så här vet jag inte just nu. För innan träningen inför 2013 tar fart ska det springas i New York, ha ont i hela kroppen och slappa lite grann. Den 19 november räknar jag med att sätta fart… och då är det helt plötsligt bara 146 dagar kvar!
Ingen kan ha missat anklagelserna mot Lance Armstrong och de utredningar om hans eventuella användning av doping under tiden som aktiv cyklist. USADA har idag presenterat en sammanfattning (202 sidor) över bevisen mot Armstrong och samtidigt har flera cyklister, aktiva och “pensionerade” publicerat sina bekännelser. Alla skriver de, likt David Millar i “Racing through the dark” om hur de som unga och talangfulla cyklister mötte en verklighet i proffsklungan som var allt annat än vacker. Naturligtvis kunde de alla välja att inte dopa sig, men ville de stanna kvar i sporten på den högsta nivån tror jag inte att de hade något alternativ.
Jag tänkte inte bli långrandig om doping och kan inte önska annat än fler bekännelser och ökad sjukdomsinsikt. För cykelsporten var ordentligt sjuk kring milleniumskiftet och åren därefter. BikePure twittrar “We feel today’s news doesn’t reflect where the sport is today regards doping, although it does urgently require new leadership at the top” och jag håller med. Sporten är ingalunda helt återställd, men har kommit en bra bit på vägen. Omertan är bruten, och det kan bara föra gott med sig! Troligtvis behöver också ett och annat huvud falla i UCI-toppen.
Mörkret och höstrusket är här. Cykelbrännan är snart ett minne blott och det är läge att leta upp vintertightsen och elsulorna. Men, i garaget är det alltid varmt och kvällen till ära cyklade jag tröskelintervaller med sådant tryck att till och med Contador fick släppa – allt till Sufferfests “Angels”.
Tidigare år har jag haft en omgång CX-träning på hösten och det finns väl inget som tyder på att detta året skulle bli annorlunda. S:t Hans backar i norra Lund bjuder på riktigt fin CX-träning och banorna går att göra hur jobbiga som helst. Det bästa med S:t Hans är just att det inte går att ta det lugnt, vilket gör att VO2max-passen klaras av utan större motivationsproblem. Filmen nedan kommer från den senaste rundan. Lite väl torrt för att vara CX…
PS / Undrar hur alla proffs gör för att se bra ut i TV? Alla utom Tony Martin dådå… / DS
Vetenskapens värld tar i kväll upp myter om träning och hälsa. Vi ska bland annat få reda på att man inte bör träna på morgonen och att det sällan hjälper att löpträna om man vill gå ner i vikt. Kl. 20:00 på SVT2 är det som gäller!
Yngsta dottern skulle ut på orienteringsäventyr idag. Jag planerade att läsa på om “Block training in endurance running” i väntan på att hon hittat sin väg runt skogarna norr om Perstorp. Men av någon anledning såg jag mig själv stå med en karta i handen, i fel kläder och fel skor, för att strax därefter köra “Öppen Motion 4” på Höstyran i Skingeröd. Eftersom jag knappt kan karttecken och ännu mindre de där symbolerna som ska förklara var kontrollen är placerad så springa jag ganska säkert. Hellre omvägar på kända stigar än att gå på kompass i skogen. Löpningen fungerar bra och det är egentligen bara en gång som jag väljer en genväg (läs senväg) och förlorar tid. Ärligt talat är jag ganska nöjd med min insats, även om sträcktiderna visar att jag har klar förbättringspotential.