En forårsdag i Hell-singör bjöd på nytt personligt rekord! Tyvärr inte i fart, utan i sämst återhämtning. Cykeltävlingar är lika med mjölksyra och graden av framgång kan ofta mätas hur väl kroppen kan ta hand om syran för att vara redo för nästa attack. Idag fixade jag inte mycket. Efter en bra inledning där jag kände mig placeringssäker hamnade vi i lilla ”Arenbergskogen” och precis som i den riktiga Arenbergskogen är det inte där man vinner loppet, men väl förlorar det. Jag hamnade lite efter när det smalnade av och cyklister framför mig släppte luckor. Jag blev tillsammans med ett gäng andra tvungen att jaga tätgruppen. Inte för att jag bidrog allt för mycket då benen redan här knappt ville hålla styrfart. Det blev bara värre och värre och till slut blev jag till och med ordentligt illamående och slog av på takten.

Efter lite lugnare cykling försökte jag komma igång med stabil tempokörning, men inte ens det ville benen. Därför hade jag allvarliga funderingar på att kliva av vid varvningen. Men, efter att ha tänkt en stund på sommaren Haute Route bestämde jag mig för att cykla vidare i mitt fikarundatempo. Jag kan ju ha dåliga dagar även där. Några enstaka grupper av cyklister passerade mig, bland annat KCE-kompisen Mattias som verkade vara både stark och på glatt humör. Fast mina ben ville inte ens ligga på någons rulle utan det tog ytterligare en halvtimme innan jag kände mig någorlunda återhämtad för att börja köra på. Denna gång i sällskap av ett mindre gäng eftersläntare. Kom till slut i mål som 22:a av 176 startande.

En enstaka dålig insats är inte värd att ägna för mycket tanke åt. Kanske var det fruns otäcka krasch igår som fick mig ur balans? Därför väljer jag att fortsätta enligt plan och laddar nu med ett helt gäng 40/20- och 30/30-intervaller inför premiären på hemmaplan om två veckor. Det fruktade Örestadsloppet nästa!