Jag, farsan och frun på väg nerför en skånsk vindpinad allé.
Nyårsdagen inleddes med en cykeltur. Farsan som nyss fått hem sin nya MTB bjöds på leriga traktorstigar och böljande terräng i Kävlinge med omnejd. Frun, som hitintills inte trott att vintercykling var hennes grej, hängde också med. Att farsan skulle med ut på en cykeltur har förr varit allt annat än självklart. Träning har inte varit riktigt hans grej och jag var något orolig när han inför Vätternrundan 2011 tyckte att hus- och trädgårdsarbete gav vad han behövde för att ta sig runt sjön. En och annan tvåmilsrunda på Söderslätt blev det också. I Hästholmen, med 250 km kvar, funderar han på att bryta. Men, precis så sega som gubbar ska vara, trampar han vidare och når Motala efter 16,5 timmar. 
Farsan efter målgång på Vätternrundan 2011.
Av någon konstig anledning blev Vätternrundan ett startskott för farsan att komma igång med träningen ordentligt. Han började cykla med Höllvikens CK och blev sedan ledare för “lugna gruppen” tillsammans med cykelkompisen Valle. Sedan har det bl.a cyklats Halvvättern, Malmö Velo Classic och Höllvikens CK:s klubbmästerskap i höstas. Nu kan vi dessutom träna tillsammans – jag och min far!
