I lördags fick jag ett samtal som jag helst hade varit utan. Dottern kommer med telefonen precis när jag nästan lyckats bli av med vinterpälsen på mitt högerben. Störd i min ritual och något irriterad tror jag att det är en telefonförsäljare som har den dåliga stilen att ringa en lördagsmorgon. Irritationen växlar snabbt till en stigande oro när jag hör att det rör Anna och ord som cykel, olycka, krock och att ambulans är på väg. Yngsta dottern som uppfattar att något allvarligt har hänt, blir förtvivlad och undrar om mamma är död. Jag försäkrar att mamma lever, men att hon måste åka till sjukhuset. Olyckan inträffade bara några km hemifrån och vi hoppar in i bilen för att åka till henne. På vägen lämnar jag dottern till storasyster och det är med en klump i magen som jag möts av polisbilar, brandbilar och ambulanser.
Anna ligger på en bår, på väg in i ambulansen, när jag kommer fram. Hon undrar lite försynt hur hon hamnade där och jag ser på henne att hon både är rädd och har ont. Egentligen vill jag åka med, men bestämmer mig för att först ordna sällskap åt barnen och ta hand om cykeln. Tack vare min syster och mina föräldrar är jag snart på väg till Lund och jag kommer till akuten strax efter att Anna tagits in i undersökningsrummet. Läkarens preliminära bedömning är att nacke och rygg verkar vara ok, men att hon troligen fått en lättare hjärnskakning. Efter röntgen konstateras att det inte är några skador på nacke och huvud. Anna befrias från halskragen och framåt eftermiddagen kan vi åka hem.
Nu har det gått några dagar och skadeläget börjat klarna. Vänster axel har fått en ordentlig smäll med förmodad fraktur på nyckelbenet och delvis avslitna ligament. Vänsterarmen är i princip obrukbar vilket gör att hon behöver hjälp med det mesta som fixa håret och klä på sig. Att cykla, köra bil, laga mat, diska, städa och handla är uteslutet under de kommande veckorna. Till och med att sova är svårt och besvärligt. Sjukgymnastens första bedömning är att det kommer ta månader innan hon springer igen.
Självklart är vi alla glada av att det inte blev ”värre”, men ärligt talat är det bra mycket sämre än vad det skulle varit om olyckan inte inträffat. Just nu är livet betydligt mer komplicerat för Anna, mig och resten av familjen än vad det skulle varit om just ”om” inte fanns. Men vi kan bara blicka framåt. En ny ram och en ny hjälm är på väg och jag vill gärna drömma om en fru som med pigga ben springer längs med franska Rivieran och i uppför bergen nordost om Nice. Kanske kan det bli verklighet i veckan efter midsommar!
