Vanligtvis tävlar jag för Åstorps CK, men ibland händer det att jag klär mig i blått och vitt för att försvara Team Urban Cycles färger i kampen mot Tractor Pullers, Team Solde m. fl. Ikväll väntar lagtempo. C:a 20 km ska köras i maxfart tillsammans med åtminstone två lagkamrater.
Ikväll kör vi hårt, men bara tillräckligt hårt för att vinna. Idag kan inget stoppa oss!
En bild från Vätternrundan 2011. Jag cyklade med den “andra” snabbgruppen. Den som inte var snabbast… Sub 7, 2:a försöket hette vi och även om Masklungan slog oss med 5 min lyckades vi med vår målsättning och vi fick in ett tjugotal cyklister under sju timmar. Själv nådde målet efter 7:20, vilket var en hyfsad putsning av 2010-års 8:33.
Annars är det mycket Vätternsnack just nu! Jag bestämde mig tidigt för att det skulle bli svårt att kombinera en ännu snabbare Vätternrunda med Stockholm marathon. Därför blev det ingen runda detta år, och vad är väl en Vätternrunda!?! Den kan vara kall, blåsig, långtråkig och… alldeles underbar! Fast jag känner att mitt beslut var ganska klokt då de första cykelpassen efter maran visade på allt annat än pigga ben med bra tryck. Sådana ben som kan snitta dryga 43 km/h i 30 mil.
Men här om dagen kom vändningen. Jag fick bråttom hem och i fin motvind mellan Gårdstånga och Lilla Ro kunde benen leverera riktigt bra med kraft. Det lustiga i sammanhanget är att jag har en helt aburd träningsvärk efter att återigen besökt gymmet för en kamp med kettlebells. Något likande upplevde jag förra året då jag dagen innan Åstorpsloppet “tvingats” till Ruffieträning och trots ordentligt med träningsvärk cyklade riktigt bra. Kan det vara så att träningsvärk är positivt för cykelbenen!?! Måste nästan experimentera lite här!
Sommaren har precis börjat och jag har många rolig händelser inplanerade. Först blir det lite “back to basic” med träningen ett tag för att sedan bygga upp för en ny formtopp i slutet av sommaren. Närmst väntar en träningshelg med frun där det blir traillöpning, MTB-cykling och lite mer löpning vavat med finfika.
Här kommer den! Stockholm marathon – the movie. Det var blött, blåsigt och kallt… och ganska slitsamt mot slutet.
Det har varit skönt med några dagars helvila efter maran. Helt plötsligt finns tid över till annat. Min högerfot har protesterat en del, men nu visar den åter tecken på att vilja samarbeta. Fast springa väntar jag gärna med till efter helgen.
Imorgon får det nog bli lite träning igen. Åtminstone av det lättare slaget. Fast är det regnigt och kallt så sätter jag mig i garaget. Jag är inte redo att frysa igen!
Renegade Five sjunger ”This pain will do me good” och jag undrar om det verkligen stämmer. Träningsvärk är helt ok, men måste foten smärta så pass att jag använder skrivborsstolen som rullstol på kontoret idag!?! Visst är det självförvållat, men ändå…
En svala sägs inte göra någon sommar och inte heller gör ett marathon mig till löpare! Att lördagen bjöd på värsta junikylan i Stockholm på 84 år borde inte spelat så stor roll om det inte var så att jag mitt i denna köldchock skulle springa Stockholm marathon. Söndagen har varit miserabel. Den obligatoriska shoppingen en riktig plåga och jag ser det som min skyldighet att dela med mig av min erfarenhet. Kanske kan jag bespara någon framtida lidande.
Jag beaktar mig själv som cyklist. Det senaste halvåret har jag cyklat 77 % av träningstiden. 12 % har varit styrketräning och 11 % har varit löpning. Inför STHLM marathon hade jag endast lyckats springa dryga 25 mil. Detta har i och för sig varit en medveten handling från min sida i min önskan att lyfta mig ytterligare som (tävlings)cyklist. Det faktum att ett marathon stod och väntade på mig i juni försökte jag inte fästa speciellt stor vikt vid. Fokus på löpträningen har varit att försöka vänja cykelbenen vid markkontakt. Att endast springa en gång i veckan visade sig dock inte ge speciellt mycket. Utvecklingen gick liksom aldrig framåt och farten var ganska medioker. Därför kände jag tidigt att en tid runt 4 h är vad benen klarar av. Anna, som fått alldeles för många löparknä efter tidigare marathonlopp ska använda mig som bromsklots för att inte bli för ivrig och återigen springa sönder sig själv.
Loppet i lördags gick som förväntat, om vi undantar vädret. Farten var högre än planerat under loppets första halva (1:52:31), men jag tyckte att det kändes stabilt. Det höll ungefär 3 km till. Vid 24 km började vaderna protestera hej vilt. Anna försöker intala mig att jag ska försöka andas bort det onda, precis som man gör i yogan. Det fungerar en stund, men sedan vinner vaderna igen. Anna tycker jag ska försöka komma ner mer på mellanfoten, men det är lagom lätt i Newtonskor. Känns i alla fall bättre en stund. Strax innan 30 km blixtrar det till i höger knä och benet blir halvt ostyrbart. Jag säger till Anna att jag är rädd att jag kanske måste börja promenera. Men, då hon vänligt och bestämt informerar mig att hon tänker lämna mig om jag börjar gå, gör jag allt för att undvika skilsmässa och kämpar vidare. Jag har gåshud hela varvet inne på Stockholm stadion och i mål kommer vi på fina 3:54:18.
Nu väntar återhämtning och sedan startar träningen för kommande utmaningar. Det står några cykeltävlingar på tur och sedan bär det av till New York i höst för ännu ett marathon. En förändring är på gång. Fram till New York blir det två löppass i veckan. Men, det lär dröja innan jag får på mig skorna igen!
Jag hade först tänkt att skriva om hur jag skulle finspringa morgondagens Stockholm Marathon. Njuta, glädjas och bäras fram i det tåg av 18 000 löpare som i sann ”reclaim the streets”-anda kommer att ta över huvudstadens gator.
Helt plötsligt har allt ändrats. Nu är det full kamp! Inte mot klockan för den struntar jag i. Inte heller mot frun för vi ska springa över mållinjen hand i hand. Utan i morgon står kampen mot vädrets makter. SMHI lovar +9 grader, regn och kulingvindar. Imorgon finns inget utrymme för fika i depåerna eller mys i konstgräset på Östermalms IP efteråt. Imorgon är det överleva som gäller. Från första metern.
Kul att du hittat hit! Jag har funderat på att blogga ett bra tag. Mest för att hitta ett forum där jag kan dela med mig av mina upplevelser, min träning och de saker som inspirerar mig. Det har inte varit ett helt enkelt beslut, men de senaste månaderna har jag blivit mer och mer säker på att en egen blogg är precis vad jag behöver. Det är alldeles för tidigt att lova vad bloggen ska innehålla utan det får komma naturligt efterhand som tiden går. En sak som är säker är att jag kommer nöja mig med något inlägg per vecka, kanske fler om det händer något speciellt. Lägg gärna till min blogg i ditt bloggflöde.
PS / Nästa inlägg borde handla om bloggens titel “Nice wins nothing”. NIKE-reklamen nedan avslöjar en del. För när senast vann någon en fotbollsmatch med mys!?! / DS
För mig är Flandern runt är synonynt med kullersten, korta brutala stigningar, smala vägar och massor med tradition. Tack vare en tävling arrangerad av Canyon Pure Cycling fick jag en möjlighet att resa till Belgien för att under ledning av fd. cykelproffset Andrea Tafi delta i tävlingen och sedan kolla på proffsens lopp dagen efter. Vi var fyra vinnare – jag, en italienare, en spanjor och en belgiare som tillsammans med Robert från Canyon och Andrea Tafi (vinnare av bl.a Flandern och Paris-Roubaix) skulle ta oss runt de 134 km bestående av 16 stigningarna och ett antal kullerstenspartier. Innan loppet skulle cyklar provas ut och testas på legendariska Muur van Geraardsbergen. Jag fick äran att cykla på en mattsvart Canyon Aeroad med Mavic Cosmic Carbone SLR hjul och Campa Record 11 växlat. Cykel passade mig utmärkt och benen kändes riktigt fina uppför Muur!
Lördagen började med tidig väckning och en snabb frukost för att ganska snart köra till Oudenaarde för att ordna med nummerlapp mm. Strax efter 10 rullade vi iväg och det skulle inte dröja länge innan jag fick en ordentligt smak av vad dagen skulle erbjuda. Det är otroligt svårt att med ord beskriva känslan när vi kom in i det första kullerstensavsnittet. Allt skakar, flaskor flyger, vadmuskulaturen känns som den ska lossna, vigselringen gör blåmärkte på fingret – och Andrea Tafi bara försvinner i fjärran. Gruppen splittras upp och vi inser att vi omöjligen kan hålla ihop med tanke på det som väntar. Jag, Tafi, tysken och italienaren håller ihop till den första depån men efter det börjar Tafi att frysa och vill ha upp värmen och efter vi tagit oss upp för Koppenberg (stigning 5 av 16) har jag tappat bort alla utom “Gladiatorn”. Jag förundras lite över dessa belgiska “väggar”. Visserligen är de fantastiskt branta, ofta med partier på mer än 20 % lutning, men de är ju alldeles för korta! Dagens längsta vägg – Oude Kwaremont – med sina 2,2 km tog knappt 10 min och flera av de andra tog 3 till 6 min. Ganska fjuttiga backar alltså. Att sedan vägbeläggningen är sjukt dålig och att medcyklister stannar till höger och vänster ger bara en liten krydda till loppet. Ärligt talat hade jag en perfekt dag på sadeln. Tafi började krokna med fyra stigningar kvar och jag bestämde mig för att agera hans “superdomestique” och se till att kaptenen kom säkert till mål. Jag väntade efter stigningarna och tog vind så mycket det gick. Min energi ville liksom inte ta slut. I mål kom vi efter c:a 5 h i sadeln och kvällen firades på belgisk restaurang där alla återigen förundrades hur mycket “svensken” egentligen kunde äta. Helgen avslutades sedan med cykelkultur på allra högsta nivå. Att få följa ett proffslopp från både in- och utsidan var en fin avrundning på en grym helg! Kolla in denna video så ser du vad jag menar.