För mig är Flandern runt är synonynt med kullersten, korta brutala stigningar, smala vägar och massor med tradition. Tack vare en tävling arrangerad av Canyon Pure Cycling fick jag en möjlighet att resa till Belgien för att under ledning av fd. cykelproffset Andrea Tafi delta i tävlingen och sedan kolla på proffsens lopp dagen efter. Vi var fyra vinnare – jag, en italienare, en spanjor och en belgiare som tillsammans med Robert från Canyon och Andrea Tafi (vinnare av bl.a Flandern och Paris-Roubaix) skulle ta oss runt de 134 km bestående av 16 stigningarna och ett antal kullerstenspartier. Innan loppet skulle cyklar provas ut och testas på legendariska Muur van Geraardsbergen. Jag fick äran att cykla på en mattsvart Canyon Aeroad med Mavic Cosmic Carbone SLR hjul och Campa Record 11 växlat. Cykel passade mig utmärkt och benen kändes riktigt fina uppför Muur!
Lördagen började med tidig väckning och en snabb frukost för att ganska snart köra till Oudenaarde för att ordna med nummerlapp mm. Strax efter 10 rullade vi iväg och det skulle inte dröja länge innan jag fick en ordentligt smak av vad dagen skulle erbjuda. Det är otroligt svårt att med ord beskriva känslan när vi kom in i det första kullerstensavsnittet. Allt skakar, flaskor flyger, vadmuskulaturen känns som den ska lossna, vigselringen gör blåmärkte på fingret – och Andrea Tafi bara försvinner i fjärran. Gruppen splittras upp och vi inser att vi omöjligen kan hålla ihop med tanke på det som väntar. Jag, Tafi, tysken och italienaren håller ihop till den första depån men efter det börjar Tafi att frysa och vill ha upp värmen och efter vi tagit oss upp för Koppenberg (stigning 5 av 16) har jag tappat bort alla utom “Gladiatorn”. Jag förundras lite över dessa belgiska “väggar”. Visserligen är de fantastiskt branta, ofta med partier på mer än 20 % lutning, men de är ju alldeles för korta! Dagens längsta vägg – Oude Kwaremont – med sina 2,2 km tog knappt 10 min och flera av de andra tog 3 till 6 min. Ganska fjuttiga backar alltså. Att sedan vägbeläggningen är sjukt dålig och att medcyklister stannar till höger och vänster ger bara en liten krydda till loppet. Ärligt talat hade jag en perfekt dag på sadeln. Tafi började krokna med fyra stigningar kvar och jag bestämde mig för att agera hans “superdomestique” och se till att kaptenen kom säkert till mål. Jag väntade efter stigningarna och tog vind så mycket det gick. Min energi ville liksom inte ta slut. I mål kom vi efter c:a 5 h i sadeln och kvällen firades på belgisk restaurang där alla återigen förundrades hur mycket “svensken” egentligen kunde äta. Helgen avslutades sedan med cykelkultur på allra högsta nivå. Att få följa ett proffslopp från både in- och utsidan var en fin avrundning på en grym helg! Kolla in denna video så ser du vad jag menar.