En svala sägs inte göra någon sommar och inte heller gör ett marathon mig till löpare! Att lördagen bjöd på värsta junikylan i Stockholm på 84 år borde inte spelat så stor roll om det inte var så att jag mitt i denna köldchock skulle springa Stockholm marathon. Söndagen har varit miserabel. Den obligatoriska shoppingen en riktig plåga och jag ser det som min skyldighet att dela med mig av min erfarenhet. Kanske kan jag bespara någon framtida lidande.

Jag beaktar mig själv som cyklist. Det senaste halvåret har jag cyklat 77 % av träningstiden. 12 % har varit styrketräning och 11 % har varit löpning. Inför STHLM marathon hade jag endast lyckats springa dryga 25 mil. Detta har i och för sig varit en medveten handling från min sida i min önskan att lyfta mig ytterligare som (tävlings)cyklist. Det faktum att ett marathon stod och väntade på mig i juni försökte jag inte fästa speciellt stor vikt vid. Fokus på löpträningen har varit att försöka vänja cykelbenen vid markkontakt. Att endast springa en gång i veckan visade sig dock inte ge speciellt mycket. Utvecklingen gick liksom aldrig framåt och farten var ganska medioker. Därför kände jag tidigt att en tid runt 4 h är vad benen klarar av. Anna, som fått alldeles för många löparknä efter tidigare marathonlopp ska använda mig som bromsklots för att inte bli för ivrig och återigen springa sönder sig själv.

Loppet i lördags gick som förväntat, om vi undantar vädret. Farten var högre än planerat under loppets första halva (1:52:31), men jag tyckte att det kändes stabilt. Det höll ungefär 3 km till. Vid 24 km började vaderna protestera hej vilt. Anna försöker intala mig att jag ska försöka andas bort det onda, precis som man gör i yogan. Det fungerar en stund, men sedan vinner vaderna igen. Anna tycker jag ska försöka komma ner mer på mellanfoten, men det är lagom lätt i Newtonskor. Känns i alla fall bättre en stund. Strax innan 30 km blixtrar det till i höger knä och benet blir halvt ostyrbart. Jag säger till Anna att jag är rädd att jag kanske måste börja promenera. Men, då hon vänligt och bestämt informerar mig att hon tänker lämna mig om jag börjar gå, gör jag allt för att undvika skilsmässa och kämpar vidare. Jag har gåshud hela varvet inne på Stockholm stadion och i mål kommer vi på fina 3:54:18.

Nu väntar återhämtning och sedan startar träningen för kommande utmaningar. Det står några cykeltävlingar på tur och sedan bär det av till New York i höst för ännu ett marathon. En förändring är på gång. Fram till New York blir det två löppass i veckan. Men, det lär dröja innan jag får på mig skorna igen!