New York City Marathon var precis så speciellt som vi hört, fast kanske inte riktigt förstått. Om jag var salig över det stöd som Helsingborg gav oss löpare vid deras premiärmaraton tidigare i höst så vet jag inte riktigt hur jag ska beskriva mina känslor nu. Eufori är nog det ord som passar bäst. Aldrig förr har jag deltagit i något lopp med ett publikstöd som det vi fick uppleva idag. Det sägs att New Yorks gator var kantade med 2,5 miljoner åskådare, vilket kan jämföras med Stockholms trots allt ganska respektingivande 100 000. Flerdubbla åkskådarled, fyndiga skyltar, hejarop, tutor, musik och i bland ett ljudtryck så högt att jag bokstavligen lyftes fram.
Jag och Anna hade följe hela loppet och det var skönt att ta hennes rygg för att hålla tempo när benen börjar protesterar. Med 5 km kvar tar jag en första titt på klockan och konstaterar att en tid under 4 h är inom räckhåll. Vi går i mål på 3:58 med ett visst vemod att detta underbara lopp är slut. Fast lättnaden över att få sluta springa är också den en underbar känsla. Ett maraton gör alltid ont, men i respekt för New York-borna valde jag att bita ihop och ignorera smärtan i ben och fötter. Så jag bara sprang och för första gången på länge blev det inga promenader!
