Hur mår kropp och cykel?

Playitas 2012
Tävlingscykeln rastas på Fuerteventura, vintern 2012. Foto: Johan Jaxell.

Efter att lämnat DNS på gårdagens GP-lopp på Sturup Raceway tog jag tillfället i akt att dels se över cykeln efter kraschen och dels känna efter hur den egna kroppen mår efter fadäsen på Cykelvasan.  Cykeln behövde ett nytt växelöra, vilket jag som tur var hade i lager. Sedan behöver båda hjulen riktas om, vilket inte är någon favoritsysselsättning. För en dryg månad sedan skulle jag serva mina tävlingshjul (Speedsession 50 från Revolver Racing) och fyllde hela kassettbodyn med fett, vilket var helt fel. Några droppar mineralolja ska det vara och jag tror det går fortare för mig att fixa till detta, än att rikta om två hjul. Att tävlingshjulen dessutom är ett bättre val på morgondagens allianstempo är ett extra plus.

En kortare runda med fartlek i hyfsad intensitet gav svar på kroppens status. Cyklistens viktigaste muskel – framsida lår – fungerar alldeles utmärkt. Förutom lite smärta i axeln och vänster tumme är det bara såren som stramar. Dessa ska dock behandlas med Aloe vera gel, efter tips av erfarne Andreas Arvidsson. Ingen DNS i morgon!

Taggtråds-Johnny och jag

Förra årets TdF bjöd på en spektakulär vurpa när en TV-bil välte Juan Antionio Flecha och Johnny Hoogerland. Värst gick det för Johnny vars luftfärd slutade i ett taggtrådsstängsel. När jag tittar på min högra kroppshalva efter gårdagens Cykelvasa undrar jag om det verkligen var en skogsväg som jag vurpade på.
Johnny-Hoogerland-320x200 IMG_5063
Taggtråds-Johnny och jag.

Cykelvasan 2012 var ett gemensamt projekt för mig och frun. Anna med uppgift att utmana sig själv i något så obekant som terrängcykling och jag med uppgift att agera super domestique åt henne. Anna visade sig vara på riktigt gott cykelhumör från första tramptaget och överträffade både sina egna och mina förväntningar med råge. Själv skötte jag mig också bra, undantaget den försening jag drog på oss i Risberg där jag fick besöka sjukstugan för omplåstring.

Jag valde att cykla helstelt på min ombyggda cykelcross.  Det gick för det mesta riktigt bra, men bitvis fanns avsnitt där jag hade riktiga problem med att hålla kvar i styret då cykeln kastades hit och dit i hål och gropar större än jag träffat på tidigare. Efter c:a 3 mils cyklande tappar båda händerna greppet om styret och flyger över cykeln ner i sprängstensmakadam. Jag landar på höger sidan och slår upp ordentliga sår på underarmen och underbenet. Där emellan jag jag femtielva 10 cm långa skärsår. Förbannad och full av adrenalin tar vi oss vidare till Risberg för omplåstring. Armbågen blir omhändertagen, men resten av kroppen lämnas otvättad då blodet stelnat och det känns bäst att låta det vara. Vi fortsätter mot Mora och efter en stund har kroppen lärt sig ignorera smärtan. I mål kommer vi på 4:26:43 med humöret i topp.
GOPR1221

Såren känns ok och jag bestämmer mig för att vänta med omplåstring till vi kommit till Karlstad där vi ska övernatta innan fortsatt färd mot Skåne. Apotektskvinnan råder mig att skrapa av sårskorporna för att kunna tvätta såren ordentligt och få bort småsten, jord och annan skit. Köper med mig sårtvätt, kompresser och en ny tandborste. Att låta duschen skölja över såren samtidigt som tandborsten gjorde sitt visade sig vara ett vinnande koncept som lurade kroppens smärtsensorer. Att sova uppskrapad är dock ingen höjdare, men som tur var är alla sår på ena kroppshalvan så det gick hyfsat.
209486_10150999173771748_1256992046_o
Tar tacksamt emot tips på hur man bäst tar hand om sina sår…

Kanske är jämförelsen med Taggtråds-Johnny lite väl långsökt, men tänk på att jag är en glad amatör och Hoogerland ett fullblodsproffs. Jämförelsen haltar ännu mer när Johnny fullföljde resterande 12 etapper på touren och jag tyvärr inte kommer till start på måndagkvällens allians-GP på Sturup Raceway. Räknar dock med att vara tillbaka på allianstempot i Hög på onsdag!