Xtreme Run i Helsingborg

Xtreme run 1

I förra veckan sprang jag Spring Xtreme Run i Helsingborg. Egentligen vet jag inte varför, men det kändes skönt att göra något där jag helt saknar förväntningar och krav på mig själv. Konceptet bestod av två varv, nästan 11 km, där man på vägen ska passera 60 hinder. De flesta hinderna var överkomliga om än jobbiga. Fast till skillnad från förra gången det begav sig så fixade jag inte ringarna på något av varven. Inte heller lyckades jag ta mig över det irländska bordet på slutvarvet. Jag hade behövt betydligt mer styrka och smidighet. Under hela loppet kändes det som min kroppsvikt var helt snedfördelad. Hinderlöpning kräver överkroppsstyrka och det var endast i löpningen mellan de olika utmaningarna som starka ben var något värdefullt. Men, eftersom det trots allt var ganska mycket löpning och min kondition är god så lyckades jag knipa 3:e platsen i kategorin över 40… med en tid på 1:11:42.

Ett särskilt tack till frun som trots 27 km löpning till Helsingborg blev min alldeles egna springande hejarklack och fotograf.

 

Formtoppar med Lundaloppet

wpid-img_20150509_091916.jpg

Om 5 dagar är det dags. Då ska det cyklas fortare än någonsin och jag ska få min VM-biljett efter ett briljant tempolopp i Helsingör. Efter onsdagens allianstempo uppför Söderåsen började tormtoppningen. Successiv nertrappning av träningen med bibehållna korta inslag av tempocykling i tävlingsfart. Idag gör jag något som jag inte borde. Alva vill göra premiär på 10 km löpning och vi springer tillsammans Lundaloppet som i år bjuder på en ny lockande bansträckning. Jag hoppas att jag slipper allt för mycket träningsverk…

NYC Marathon 2014

NYCM_resultat

New York City Marathon var precis så speciellt som vi hört, fast kanske inte riktigt förstått. Om jag var salig över det stöd som Helsingborg gav oss löpare vid deras premiärmaraton tidigare i höst så vet jag inte riktigt hur jag ska beskriva mina känslor nu. Eufori är nog det ord som passar bäst. Aldrig förr har jag deltagit i något lopp med ett publikstöd som det vi fick uppleva idag. Det sägs att New Yorks gator var kantade med 2,5 miljoner åskådare, vilket kan jämföras med Stockholms trots allt ganska respektingivande 100 000. Flerdubbla åkskådarled, fyndiga skyltar, hejarop, tutor, musik och i bland ett ljudtryck så högt att jag bokstavligen lyftes fram.

Jag och Anna hade följe hela loppet och det var skönt att ta hennes rygg för att hålla tempo när benen börjar protesterar. Med 5 km kvar tar jag en första titt på klockan och konstaterar att en tid under 4 h är inom räckhåll. Vi går i mål på 3:58 med ett visst vemod att detta underbara lopp är slut. Fast lättnaden över att få sluta springa är också den en underbar känsla. Ett maraton gör alltid ont, men i respekt för New York-borna valde jag att bita ihop och ignorera smärtan i ben och fötter. Så jag bara sprang och för första gången på länge blev det inga promenader!

New York City Marathon – andra försöket

NYC-Marathon

Snart är jag cyklist igen, men först gör jag och Anna ett nytt försök att springa NYC Marathon. Förra gången ställde orkanen Sandy till det ordentligt och loppet ställdes in i sista stund. Denna gång verkar det inte blåsa lika mycket och allt flyter på i förberedelserna. Om vi undantar löpningen då. Jag trodde i min enfald att både ett marathon i fjällen och ett i Helsingborg skulle göra mig till en starkare löpare, men jag tycker att det går precis lika trögt som innan. Testade en halvmara i tisdags och har fortfarande ben som ömmar. Kanske kan några morgonrundor i NYC råda bot på det!?!

 

Tempo = effekt och aerodynamik

epaselect_spain_cycling_road_world_championships_cil01

Jag har nu kommit halvvägs genom min tempocyklingsmanual och i förra veckan satt jag framför TV:n och studerade hur världens bästa hanterar den ädla konsten att cykla fort. Vissa går ut för hårt, andra har svårt att hålla överkroppen stilla och några kör av vägen. Men många gjorde allt rätt.

Jag står inför flera utmaningar när jag ska börja köra tempo. De två viktigaste är att pressa upp min tröskeleffekt så mycket som möjligt samt att hitta en grymt aerodynamisk position. Tröskeleffekten får gärna gå upp mot 360 W. Jag fixade 340 W innan Haute Route och jag hoppas att en hel vinterträningssäsong med Coach Jake ska kunna pressa upp effekten ytterligare. Aerodynamiken blir en helt annan utmaning. Jag kommer behöva stärka bålen, öka smidigheten och få till en riktigt bra bikefit för att hitta rätt här.

Annars fortsätter jag att springa. Både i skogen där orienteringstävlingarna snart tar säsongsuppehåll och på vägen. På lördag springer jag Malmö höstmil med ambitionen att hitta min tröskelfart och på söndag är det orientering i Örkelljunga.

Split vision

Efter ett gäng lugna dagar har det mot slutet av veckan blivit dags att komma igång igen. Såret läker fint, men båda axlarna behöver ett tag till innan de gillar att lyfta högt. I onsdags blev det cykelpendling till LTH. Det kändes lite halvstelt. Musklerna har dragit ihop sig och det ömmar lite här och där. Samma sak igår morse när jag sprang en tidig runda för att göra ett desperat försök att anpassa benen till löpning inför Helsingborg marathon om 8 dagar.

Jag är inte riktigt helt överens med mig själv hur jag ska förhålla mig till löpning. Jag tycker om att springa. Jag uppskattar möjligheten att kunna koppla av på ett annat sätt än vad jag kan göra på cykel där det hela tiden gäller att vara uppmärksam på trafiken och vägbanan. Det är nästan bara när man cyklar uppför som cyklingen liknar löpningen i detta avseende. I 10 km/h uppför Col de la Madeleine går det att fundera en hel del… En annan sak som jag uppskattar med löpningen är att jag varken tävlar eller tränar för att tävla här. På cykeln är jag målinriktad, planerande och arbetar oftast hårt med olika former av intervaller. När löparskorna är på bara springer jag, oavsett om det är träning eller ett motionslopp. Därför erbjuder löpningen en annan avkoppling än vad jag får på cykeln.

Kävlingetrampen idag blev en snabb runda. 10 fartglada cyklister höll fint tempo och rullade in med ett snitt strax under 42 km/h. Jag hade inte min bästa dag och fick stå över en och annan förning när Sjöboelitens värsting tryckte till pedalerna. I morgon blir orienteringstävling. Förhoppningsvis hamnar jag inte helt vilse!

På led längs en led

Juli och augusti innebär semestertider med allehanda aktiviteter med familjen. En av dessa var en utflykt till Åre och ett besök i svenska fjällvärlden. Innan dess blev det ett Ringenlopp, ett Elisedals GP och karriärens första seger när Åre Grand Prix skulle avgöras. Påpassligt nog gick AXA Fjällmaraton samtidigt som vi var där och naturligtvis vill frun inte missa en sådan utmaning. I sällskap med henne skulle vi upplevelsespringa 43 km och 1800 höjdmeter. Jag tränar inte särskilt mycket löpning och året har hitintills bjudit på sex träningspass med en längsta distans på 11 km. Kanske inte riktigt den träning som krävs för att fixa ett fjällmaraton med bravur, men då vi kommit överens om att tempot inte var det viktiga så var jag inte speciellt orolig. Fast det blev inte riktigt som tänkt.

De var många som ville springa fjällmaran. Eller springa var kanske en överdrift då vi redan efter 1 km hamnade på ett långt led som promenerade uppför det första fjället. Stigen var smal och någon möjlighet till omkörning fanns inte. Trodde i min enfald att det skulle ordna till sig, men efter att ha avverkat 5 km på den första timmen började jag bli ordentligt frustrerad. Inte förrän efter 8 km löstes ledet upp och vi kunde för första gången bestämma över vår egen fart. Ärligt talat blev jag sjukt frustrerad över att med pigga ben och gott humör behöva promenera på led längs en led i mer än 1,5 h. Ska jag fjällvandra behöver jag inte göra det med nummerlapp stirrandes in i ryggen på framförvarande. Visst lättade trängseln sedan, men så fort det blev någon form av motlut fortsatte promenerande på led, längs leden… Promenaderna blandades med löpning nerför i sjuka mängder lera, emellanåt kändes som att forsränna till fots utan någon form av kontroll. Ganska kul, dock.

Den långsamma farten och kanske min tidiga frustration gjorde att jag misskötte jag mitt vätskeintag. Efter 5 h, på väg uppför Ottfjället, började jag må riktigt konstigt. Jag tog en gel, drack vatten, men läget förbättrades inte. Jag hade inget problem med orken, men illamåendet fick mig att tänka tråkiga tankar och när vi nådde toppen efter att avverkat 7 km på 100 min fanns det inte mycket positiv energi kvar i mig. Anna servade mig med coca cola och en vänlig funktionär stack fram en espresso som jag slukade i en klunk. Helt plötsligt kommer energin och orken tillbaka och jag känner för att skutta som en ren ner för fjället mot målet i Vålådalen. Mängden lera är fortfarande sanslös, men humöret är på topp och kilometrarna tickar på i hyfsad fart. Den sista biten går på en förhållandevis jämn väg och det är då jag börjar inse att vi kan fixa 7 h. Inte för att 7 h är en särskilt bra tid, men det känns betydligt bättre med 6:59 än 7:01. Anna, som alltid har pigga ben, driver på i en bra fart och jag hänger med så gott det går. Vår energi är på topp när vi korsar mållinjen på 6:58.

Kanske var det ändå lite tur för mina ben att det blev så pass långa promenadsträckor för ont gjorde de ändå och hade tempot varit högre så kanske jag hade blivit betydligt mer sliten, med helt andra krav på återhämtning och rehab. Nu räckte det med träningsvärk och sega ben. Om en vecka kör jag en prolog i centrala Geneve. Då hoppas jag att fjällmaratonet har lämnat mina ben och att jag är redo för årets, och kanske livets, hittills största cykelutmaning – Haute Route Alps.

Missa inte Stävie trail

ST_banner_1

Vi har bott i Kävlinge i snart tretton år. År efter år har vi klagat på att det endast finns åkermark att springa på. Undantaget en liten slinga i en talldunge på dryga kilometern. Som från ingenstans dyker värsta terränglöpningsområdet upp. Löpturerna dit blir fler och fler och i takt med att nya stigar upptäcks väcks tanken om ett terränglopp i Furulund. Det är därför som jag och Anna med stor ära presenterar den första upplagan av Stävie trail. Söndagen den 9 mars kl 10:00 går starten för det sensationella loppet. Antingen tar du dig runt ett varv och nöjer dig med 6,5 km, eller så dubblar du.

ST_course

Loppet arrangeras till förmån för diabetesdrabbade barn i Afrika. På Haute Route Alps i sommar ska jag cykla över 19 bergstoppar tillsammans med Team Type 1 (TT1), en välgörenhetsorganisation med fokus på diabetes och med en stark koppling till cykelsporten. TT1 vill samla in € 500 000 i år och Stävie trail är ett av alla initiativ för att uppnå detta. Tillsammans kan gör vi skillnad! Jag ser fram emot just din anmälan!