X-cup Lopp 6 – Käglinge

14372311_10153993140060888_9051309904190990439_o

Jag hade ett inte allt för hemligt mål med dagens X-cup i Käglinge. Ta rygg på Jimmy och spurta om honom i sista backen innan mål. Placerade mig slugt bakom honom vid start, men sedan blev det inte som tänkt. Även om jag cyklar MTB betydligt bättre och fortare än förra året så gör Jimmy också det. För när väl starten gått så såg jag honom inte mer förrän efter målgång. Visserligen var jag först i mål av oss, men det berodde mest på att Jimmy var så pass snabb att han hann ut på ett 4:e och sista varv. Om två veckor är det dags igen. Kanske går det denna gång…

Tävlingspremiär på MTB

2015-09-19 12.42.41

Idag fick jag stryk. Ordentligt med stryk. Dog, återuppstod och tog mig till slut i mål. Tävlingspremiären på MTB i samband med X-cup i Käglinge lärde mig ett och annat. MTB är en sjukt hård sport. Visserligen är min form fortfarande nedåtgående, men det var länge sedan som jag blev så trött. Dagens första misstag var att starta alldeles för långt fram. Jag försökte hänga på täten, hjärtat rusade, mjölksyran sprutade och jag fick täppa luckor i varje sväng. Efter 20 min var jag så trött att jag övervägde att kliva av, eller åtminstone ta en paus. Kunde lugna ner mig på några lättåkta partier, men efter det var jag rökt. Jag körde inte om en enda cyklist, men höll mig snällt till höger när andra ville passera. Jag är inte duktig på MTB, men jag kan bli betydligt bättre.  Idag förstod jag varför det är så svårt att cykla från MTB-cyklisterna när de väl dyker upp på GP-loppen. Det får allt bli lite MTB i vinter och ett gäng X-cup 2016!

Omväg eller genväg?

fyrklubbs

Söndagens orientering – Fyrklubbstävlingen med anor från början av 2:a världkriget – hölls på Hallandsåsens sluttning. Helgen innan gick orienteringen utmärkt och det kändes helt ok att byta den lättare motionsbanan i mot en svårare i tävlingsklass. Kom till start med endast en minut tillgodo och gjorde mig i ordning för den långa banan. Blev vänligt uppmärksammad av en medtävlande om jag nog var fel på det och efter närmare kontroll visade sig att jag redan där var fel ute. Fick i alla fall med mig rätt karta och drog ivägt till den första lätthittade kontrollen. Sedan blev det klurigare. Även om jag försöker hålla mig borta från stigar och gå rakare på kontrollerna så är det inte alltid så enkelt att springa över kalhyggen och sankmark. Bilden till vänster visar mitt vägvalet och bilden i mitten visar hur en betydligt bättre orienterare tacklade uppgiften. Jag sprang långt. Han sprang rakt och kom fram tre minuter före. Olika vägval. Olika resultat. Bilden till höger visar söndagens största fel bedömning. Av någon anledning missar jag att skogsvägen går nära min kontroll och för att undvika kuta över värsta höjden och i stället skråa mot kontrollen hamnar jag ordentligt snett. Det slutar med ytterligare en löpning över kalhygge och en ordentlig uppförsbacke. Det sägs att genvägar ofta är senvägar. För mig är de flesta vägar sena och jag kan lika gärna chansa på att gena nästa gång!

Xtreme Run i Helsingborg

Xtreme run 1

I förra veckan sprang jag Spring Xtreme Run i Helsingborg. Egentligen vet jag inte varför, men det kändes skönt att göra något där jag helt saknar förväntningar och krav på mig själv. Konceptet bestod av två varv, nästan 11 km, där man på vägen ska passera 60 hinder. De flesta hinderna var överkomliga om än jobbiga. Fast till skillnad från förra gången det begav sig så fixade jag inte ringarna på något av varven. Inte heller lyckades jag ta mig över det irländska bordet på slutvarvet. Jag hade behövt betydligt mer styrka och smidighet. Under hela loppet kändes det som min kroppsvikt var helt snedfördelad. Hinderlöpning kräver överkroppsstyrka och det var endast i löpningen mellan de olika utmaningarna som starka ben var något värdefullt. Men, eftersom det trots allt var ganska mycket löpning och min kondition är god så lyckades jag knipa 3:e platsen i kategorin över 40… med en tid på 1:11:42.

Ett särskilt tack till frun som trots 27 km löpning till Helsingborg blev min alldeles egna springande hejarklack och fotograf.

 

Vi jagar kust igen!

11692880_10153122098101748_1792247636_n

Trots att jag hade en fantastiskt plågsam dag på Kustjagaren i somras kunde jag inte hålla mig borta från en plats till Kustjagaren 2016 som släpptes idag. Swimrun är kul. Speciellt då det fortfarande finns utrymme för en hel del uppfinningsrikedom. Att springa i våtdräkt är långt i från optimalt. Samma sak gäller att simma i skor. Därför gäller det att fundera en hel del kring detaljer som underlättar. Att stoppa ner flythjälpmedel i strumporna känns väldigt hett just nu. Brorsan och jag testade det i Höör med lovande resultat. Sedan ska jag överväga att simma med paddlar, men det kräver en armstyrka som jag hittills inte lyckats träna upp. Kanske kan två simpass per vecka råda bot på det!?!

Ett blött jävla traillopp

DSC_0015

I torsdags var det dags för swimrun igen. Jag och brorsan stod på startlinjen i det minimalistiska ”Ett blött jävla traillopp” redo att ta oss an 15 km löpning och 2 km simning i natursköna Frostavallen. En kort löpning och sedan var det dags att simma över Vaxsjön för första gången. Vi ligger långt fram redan från start och simmar dessutom om ett antal par. Vattnet är varmt och vi kör utan våtdräkt, allt för att kunna springa mer obehindrat. Det gick ju sådär sist… En liten tweak har vi dock gjort. På framsidan av underbenen, instoppade i strumporna, har vi liggunderlagsbitar för att få ökad flytkraft. Det verkar funka, fast mest på brorsan för han är som vanligt den snabbare av oss i vattnet.

På dagens första lite längre löpsträcka ligger vi ganska snart först i loppet. Men vår trailteknik och löpförmåga räcker inte till utan efter någon kilometer blir vi passerade av det lag som senare vinner. Andra platsen känns dock ganska säker, åtminstone till vi inte längre hittar några snitslar. Alldeles för sent och efter 8 min irrande är vi åter på banan. Ytterligare tre lag har passerat oss och vi börjar jaga. Det är på simsträckorna som vi har störst fördel och inför de avslutande kilometer ligger vi 3:a, hack i häl med laget framför oss. Brorsan biter i och vi lyckas hålla rygg inför den sista simningen. Återigen är det i vattnet som vi skiljer oss och ordningen är återställd när vi kommer i mål som klar 2:a på en tid strax över 2 h. Kvällen avslutas med swimrun-snack och korvgrillning. Önskar fler små swimrun som denna. Formatet lockar!

Fem tävlingar på sex dagar!

Det har varit några intensiva tävlingsdagen. Helgen i Värnamo följdes upp av Allians-GP på Sturup Raceway. Alltid lika kul att cykla runtrunt. Benen var hyfsade och på nästsista varvet låg jag i fin position. Slutvarvet går alltid ruskigt fort och det gäller att ligga långt fram betydligt tidigare än vad man kan tro. Har bra fart in på upploppet och korsar mållinjen som 5:e cyklist och 2:a i min klass. Onsdagen bjöd på sedvanligt allianstempo mellan Hög och V. Karaby. Hemmabana för min del och gott om supportrar på plats. Taktiken innan tävlingen var att försöka cykla en växel tyngre än vad jag normalt gör. Att helt enkelt tvinga benen att brinna ännu mer. Planen höll och jag knep en fin 3:e plats bakom tempokanonerna Boström och Eiring

Gårdagskvällen bjöd på orientering i Klåveröd. Kretsmästerskap och start i H35 dagen till ära. Tror att det var minst 3 månader sedan jag orienterade och det visade sig redan efter 5:e kontrollen då jag glömde passa kartan och följde fel stenmur. Ganska snart var jag ordentligt förvirrad eftersom jag dessutom hamnat utanför kartan. Efter en halvtimmes irrande hade jag lyckats hitta in på kartan igen och bestämde mig för att på enklaste sätt springa tillbaka till målet för att dottern inte skulle behöva vänta i dryga timmen på min målgång. Idag vilar jag och i morgon kör vi vidare med nästa tävling. Återigen är det orientering på programmet, men svart bana byts ut mot orange…

Tävlingshelg i Värnamo

wpid-dsc_0233.jpg

En tävlingshelg i trevligt sällskap är svårt att tacka nej till. Speciellt om vädret är vackert och avståndet inte allt för långt. På väg hem från Värnamo där jag körde 30 km tempo igår och 96 km linjelopp idag kan jag enkelt konstatera att det går att ha riktigt kul på cykeln, även om styrkan från i våras inte riktigt är kvar.

Tempoloppet kördes på en platt bana, utan svängar längs en och samma väg. Höjdpunkten var passagen genom Hörle där det dels fanns en mindre nivåskillnad och dels några hus att titta på. I övrigt bara skog… Många tyckte att det monotona i sig var en utmaning, men själv tyckte jag att det var skönt att enbart kunna koncentrera mig på att trampa hårt och jämnt. Loppet disponerades perfekt och jag avslutade starkt. Kom i mål som 10:a av 22 startande på 42:20. Efter loppet tog vi en tur på linjeloppsbanan, vilket gjorde oss mer nervösa än lugna…

värnamolinje

Linjeloppet på 96 km (6 varv) gick på¨en bana som inte bjöd på några särskilda utmaningar, undantaget cykelvägsavsnittet där 7 m vägbredd minskas till hälften. Bilden visar en del där vi efter en skarp 90-graders sväng kommer in på en cykelväg som i tunnel passerar E4:an. Därefter blir det en chikan och sedan ännu en knyck (med grus). Seniorklassen startade dagen till ära samtidigt med elit, vilket traditionellt sätt brukar göra tävlingarna lite väl brutala. Innan vi når cykelvägen känns det som jag ligger bra med. Har rygg på den svenska mästaren Gingsjö och tänker att det ska nog ordna sig trots allt. Det gick sådär. Klungan är 200 m lång när vi kommer ut från cykelvägen och här får jag bekänna färg direkt. Jag tycker att det är så förbannat svårt att cykla i +60 km/h och kan omöjligen ansluta till tätgruppen. Luckan växer och strax innan varvning tog tävlingen slut. Nu befinner jag mig i en grupp på c:a 8 cyklister som tillsammans försöker jobba vidare de återstående fem varven. DNF var inte aktuellt idag utan jag ville definitivt fullfölja. I gruppen får jag sällskap av mina medresenärer från FK Trampen vilket gjorde faktumet att vara avhängd lite mindre smärtsamt. Kommer i mål på en 18:e plats av 31 startande seniorer. Lite nedrull på det och sedan ladda om inför morgondagens GP på Sturup…

Kustjagaren Swimrun 2015

11692880_10153122098101748_1792247636_n

Jag har blivit överhettad på många tävlingar. Triathlon-VM i Säter 1999, Stockholm marathon 2008, Göteborgsvarvet 2010, veteran-SM på cykel 2013 och nu senast Kustjagaren Swimrun. Jag och brorsan anmälde oss som lag redan förra sommaren och jag började simma igen efter drygt 20 års uppehåll. Kustjagaren med sina 26 km löpning och 4,7 km simning är ingen värsting i swimrun-sammanhang men med en förväntad tävlingstid på kring 4 timmar är det heller ingen barnlek. Tre swimrun-pass har jag lyckats få till varav ett av dem tillsammans med brorsan. Vi konstaterade snabbt att det är jobbigt att springa i våtdräkt, att vi ska ha så lite extra utrustning som möjligt och att vi troligen har en stor fördel i vattnet där dryga miljonen meter om året i simbassäng under ungdomstiden gett oss en hyfsad teknik.

Väl på plats i Karlskrona var jag ganska lugn, förutom när det gäller värmen. Organisationen fixade tre vätskestationer och dagen innan gömde jag sportdryck och gel i skogen på väl utvalda ställen för att vi skulle slippa släpa runt på vätskeryggsäckar. Som sagt, att springa i våtdräkt kändes tillräckligt jobbigt. Insmorda med en halv burk vaselin drog vi och 220 andra lag i väg på den första och längsta löpsträckan (8 km). Redan efter någon kilometer började det bli plågsamt varmt och det enda vi längtade efter var att få hoppa i vattnet och kyla ner kropp och hjärna. Visst hjälpte det att få komma i vattnet och det var nu vi började plocka placeringar efter att blivit distanserade av en hel del lag under den första löpningen. Efter ytterligare några växlingar kändes det som kroppen var i hyfsad balans. Åtminstone när löpningen var kortare än 1,5 km. Mitt största bekymmer nu var att få till en ordentlig andning i den vakuumförpackning som våtdräkten förvandlades till när den dränerades på vatten. Det gick inte speciellt bra och jag led ganska mycket av trycket över bålen.

Under en lång löpning efter 3 h tävlande kokade kroppen och simningarna var för korta för att kylen ner den till arbetstemperatur. Ljumskar och utsida lår krampade både under simningen och i alla små uppförsbackar. Brorsan behövde sakta in för att jag skulle hänga med. Dock utan att på något sätt visa irritation eller bitterhet. För min del fanns bara ”survival mode”. Brorsan navigerade under simningen och jag tog rygg på honom när vi sprang. Längtade kopiöst efter att få dra av våtdräkten från överkroppen efter sista simningen och de återstående 2 km löpning genom centrala Karlskrona mot målet på Stortorget. Efter 3:53:58 korsade vi mållinjen som 20:e lag av 137 i herrklassen. Överhettad, glad, utmattad och någonstans övertygad om att detta var starten på mitt och brorsans gemensamma swimrun-äventyr!

GP Sturup Raceway

Bild

GP-Sturup-Raceway

Igår arrangerade Höllviken CK ett allians-GP på Sturup Raceway. Jag och Jakob G hade planer på att sticka från start, men då jag strulade ordentligt med pedalen kom jag iväg bland de sista i fältet. Jobbade mig fram i spets och var därefter med och körde så gott jag kunde under hela loppet. Det var svårt att spräcka klungan och det var en ganska stor grupp som gjorde upp om placeringarna efter 12 varv. Själv hamnade jag på en 4:e plats i veteranklassen. Foto: Magnus Gilljam, Höllviken CK